Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

Annelie 60

Nu skäms jag nästan, det såg ut som om jag fikade efter beröm vilket inte alls var min mening. Jag skrev precis som jag kände då. Innerst inne vet jag ju att jag kan skriva, jag kan stava hyfsat och bilda meningar, det måste ju vara det som räknas. Fast när jag tänker efter, även om jag stavade som en kratta... det viktigaste är väl att få ur sig alla känslor?

Men tack för dina ord Lilja, de värmde! Kanske jag skulle göra ett nytt försök med psykvården. Jag ska grunna lite på det.

Kram!

Stigsdotter

Att man ska kunna skriva rätt ut precis vad man känner. Att använda sin tråd som en dagbok är en bra idé. Jag har förstått av andra här att det, förutom gemenskapen med andra, även är givande att gå tillbaka och läsa vad man själv skrivit.

Nynykter

Jag blir så glad för att du hänger kvar här och lägger dag till dag i din nykterhet. Jag tror du kommer att märka att både självkänsla och kropp mår bra av att slippa alkoholen.
Kram från Nynykter

Annelie 60

Jag är i desperat behov att ett glas med något. Om jag väntar tills alla somnat kan jag nog smyga mig upp till sonens flaskor och låna lite. Jag behöver verkligen det, känns som om jag håller på att gå sönder.

Maria42

Det är det sista du behöver just nu. Du klarar det fint utan, du vet ju att det bara känns värre om du dricker nu

Maria42

Igen mig i din berättelse, jag var också oerhört trött i början av min nykterhet, hade en bild av att jag skulle vara pigg och alert när jag blev nykter och så blev jag ett trött vrak. Men det gick över, förmodligen kroppen som behöver återhämta sig, dina tankar om att kunna dricka " normalt" känner jag igen, de kommer också en liten bit in i nykterheten när man börjat glömma hur det var och tänker att det gick ju rel lätt att bli nykter så det var nog inte så illa. Har provat och det tog inte länge så var jag tillbaka på ruta ett igen. Det är inte spec svårt att sluta dricka men det är svårare att inte ta första glaset. Det blir dock lättare och lättare, tänker på dem som hunnit mkt längre än oss, läser ofta i trådarna om det vidare livet. Känns bra att se att de alla tycker livet blivit så mkt bättre och det har det även för mig so
Inte hunnit lika långt och så blir det även för dig. Jag tror på dig Anneli. Kram

Annelie 60

jag ska inte göra det. Mest för att mellangrabben vägrar att gå och lägga sig och inte sitter han vid sin dator med hörlurar på heller. Tack och lov kommer jag säga i morgon men det hade varit en välsignelse att få dränka besvikelsen och frustrationen. Och så oron för remissen till hud ovanpå allt. Den andra medicinen, det är visserligen ett halmstrå jag griper efter men jag hade hoppats så på den. För mitt inre såg jag mig själv vakna upp som en helt ny människa, stark och pigg och energisk.

Fast någonstans långt där inne är det någon som viskar så tyst att jag inte vill höra det, tänk om det i själva verket är mitt drickande som orsakat alla symptom? Orkar inte tänka på det just nu...

Tack Stigsdotter, Nynykter och Maria! Jag känner mig stärkt av er närvaro.

Annelie 60

efter bara en kort stunds läsning här så har suget försvunnit och jag känner mig mycket bättre. Ni är underbara, allihop!

Annelie 60

Sov hela sex timmar i sträck och det utan alkoholens hjälp, somnade om och sov två timmar till. Idag är en ny dag och allt är möjligt. Börjar se ljuset någonstans där borta. Vilken skillnad att vakna med de här känslorna i stället för ångesten.

Fy vad rädd jag blir för mig själv när jag tänker på hur jag var så desperat igår. Och det bara för en löjlig läkare som inte har en aning om vad han snackar om. Vilken jädra tur att att jag inte var ensam. Måste, måste, måste på något sätt bli av med flaskorna där uppe.

Jag ska göra som ni andra och börja spela upp min egen förnedringsfilm i huvudet nästa gång. Jag har många att välja på men den jag först kommer att tänka på är när jag mitt i natten ragglar fram till komposthinken för att plocka upp en halväten pizza,borstar bort det värsta och sätter i mig den med god aptit. Vaknar framåt småtimmarna, matförgiftad och spyr som en kalv. Det var faktiskt enda gången jag fick sjukskriva mig på grund av A. Just det *ryyys*!

Ha en riktigt härlig dag alla kämpar!

av dagen idag Annelie 60 !! Ursäkta om jag frågar : kan du äta pizza idag ? :-))) Jag får själv rysningar av din berättelse :-))

Ha det bra idag !

Nynykter

Ja, det var en riktig rysare !!! Hehe...
Starkt jobbat Anneli att du stod emot igår. Underbart att höra! Skönt att kompisen Maria var här och stöttade dig.

Jag har under flera års tid fört en debatt med mig själv om att kunna dricka lite lagom. Att avstå helt har känts väldigt hotande och så TRÅKIGT. Problemet har varit att lagom inte ÄR lagom för mig. Att dricka lite var alltid en självövervinnelse. Jag klarade det, men ville egentligen något annat. Om jag drack bara ett par glas vin på en fest kände jag mig jätteduktig. Så duktig att jag vid första bästa tillfälle "belönade" mig själv med att i min ensamhet dricka mig berusad. Jag har kommit till insikt om att det inte är det sociala drickandetjag jag vill åt eller att dricka bara för att det är så gott. Jag vill bli berusad. Punkt. Slut.

Därför vill jag inte utsätta mig för några risker. Men det har tagit tid att komma till den insikten. Nu är jag där. Jag rannsakar mig själv och funderar på vid vilka tillfällen det är så himla "gott" att dricka. Jag har bara kommit fram till en enda typ av tillfälle då jag druckit för att det är gott och inte för att bli berusad och det är efter en hård seglats när man har klarat av någon tuff situation och är alldeles genomfrusen. Då är det faktiskt gott med också bara en liten whisky. Men hur ofta inträffar en sådan situation? Högst några gånger om året för min del, så då borde jag kunna nöja mig med lite varm choklad eller något.

Det sociala är knepigare. Jag har ingen lust att framstå som avvikare eller torris eller alkis. Så jag går långsamt fram. Hittar på ursäkter för att inte dricka och så. Men så småningom kommer jag troligen att vara helt öppen med att jag inte dricker. Jag vill bara låta den saken ta tid och "komma ut" med det i min egen takt och i första hand till människor som jag har fullständigt förtroende för.

Kram till er alla kämpar!

Annelie 60

att jag inte heller ska kunna dricka normalt. Visst är det också för mig så att jag är ute efter berusningen. Kan man verkligen gå tillbaks till att njutningsdricka när man kommit så här långt i sitt beroende?

Annelie 60

har inga problem med pizza, konstigt nog. Borde jag kanske ha :-)

Skriver detta på jobbmobilen, lite knöligt att träffa rätt bokstav. Och så tar det sån tid för jag måste avbryta ideligen.

kalla

Bra att du tänker flytta på sonens sprit, för bara man får lite tid så brukar man sansa sig. Funderade lite på det att dricka normalt, jag tror det är väldigt olika från person till person. Jag försöker att inte tänka så långt fram i tiden utan ta en dag i sänder// Kram Kalla

Annelie 60

det är faktiskt dag 13 idag! Så länge har jag inte varit vit på jag vet inte när, åtminstone 10 år, säkert längre. Brottas fortfarande med den stora tröttheten, hur länge ska den egentligen sitta i?

Ikväll är det fredag och jag är gräsänka fram till 23.00. Lite farligt läge men jag tror jag fixar det eftersom jag börjar jobba 8 i morgon. Vi har, och jag säger tack och lov, slumpmässiga drogkontroller på jobbet så jag avhåller mig (oftast) tolv timmar innan jobb. Tror jag ska satsa på en påse ostbågar och cocacola med is och citronklyfta till TVn ikväll. Största bekymret där är att om jag sätter mig i TV-fåtöljen och käkar så har jag strax två bedjande hundögon rakt upp i fejset. Det är tiken och eftersom hon, liksom jag har lätt för att lägga på hullet så måste jag stålsätta mig. Inte lika kul att stå upp framför TVn och äta ;-)

Ha en riktigt skön dag där ute!

Annelie 60

Är det normalt att när man börjar avhålla sig från alkohol så blir man först orolig, spänd och speedad?

Är det normalt att man sen går in i en fas av irritation och lättretlighet?

Om det är så, betyder det att jag var långt mer beroende än jag vågat erkänna för mig själv?

Hur länge ska man behöva må så här innan det lugnar ner sig? När jag är som mest arg känner jag att f-n, lika bra att börja dricka igen och slippa plåga familjen och mig själv så här.

Ikväll är jag ensam till midnatt. HJÄLP MIG!

kalla

Läs Liljas förklaring till mp på min tråd, den är så bra. Sen läste jag om sorgearbete när man slutar med något beroeende och det spelar ju också roll. Men håll ut Annelie för det blir bättre, dricker man mycket så är ju kroppen i stress hela tiden och man dövar alla känslor. Så det är ju inte konstigt om man mår skit när man ändrar det, men det blir bättre hela tiden det lovar jag. Jag sitter och pluggar vid datorn hela kvällen så, skriv så mycket du vill så svarar jag. Vi tar oss igenom denna kvällen också//Kramar Kalla

vinelina

Ny här. Följer dej Annelie. Du ger mig inspiration att kasta mig ut i livet. Du har ju kontakt med dina känslor nu. Själv är jag rädd för abstinensen, står så lite om det här. Vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Du har kommit så långt. Jag beundrar dig, så stark du är!!

Annelie 60

ni är min livlina! Nu är jag inte arg längre, bara ledsen. Av ingen anledning alls vill jag bara börja grina men jag måste behärska mig för grabbarna har inte hunnit gå än. Vi tar oss igenom det här och jag hoppas du är med också vinelina. Välkommen förresten!