Jag har varit hos terapeuten två gånger nu och på de två samtalen har jag insett att det är så mycket mer än alkoholen. Eller om alkoholen skapar så många fler problem än själva drickandet.

Jag är en hårsmån från att gå in i väggen. Eller kanske är jag redan där, men eftersom jag aldrig kan slappna av helt vet jag bara inte om det än.

Jag är så ledsen och besviken. Relationen och livet som jag trodde vi hade så lika inställning till blev alltså inte mer än så här.

Jag känner mig rädd för att jag inte ska orka genomföra och faktiskt ta mig iväg.

Jag känner mig rädd för att jag fattar fel beslut. Tänk om…

Men vi har dansat den här dansen tillräckligt länge. Allt jag lyfter kring hur jag känner kring vår relation möts med aggressivitet. Psykiskt våld säger kuratorn. Men så illa är det väl inte viskar den lilla rösten i mig som växt upp med ständiga överskrivningar av de egna gränserna.

Ja mest av allt är jag nog rädd. För hur allt ska kännas. För hur jag ska orka. För att bli helt ensam. Träffa på honom på byn.

Känslorna för honom är inte slut. Men jag är det.

Jag minns en fin text i alanon litteraturen.
Den handlade om en urkvinna som bar verkligen hela världen på sina axlar.
För att annars skulle allt helt enkelt rasa ihop.
Till sist lyckades hon.
Bar hela världen på sina axlar.
Tror ni jon var nöjd,nej inte alls.
Hon letade efter ännu mer att tynga ned sig med.
Tänkvärt.
För mig som också är stark och självständig så är det en varningsklocka när jag gör så.
Likt en hundvalp som kör slut på sig och då lägger in en ännu högre växel för att inte somna.
Kanske våga titta på just allt det.
Vad försöker man uppnå?
Jesusstatus,eller höja sitt egenvärde?
Eller,eller.
Dvs titta på orsaken till varför man inte kan stoppa sig själv.

Den där urkvinnan känner jag väl @Ullabulla. Tack för att du påminde mig om att inte fortsätta lägga på mer på min börda.

Det intressanta är att jag minns att jag hade kommit en väldigt bra bit på vägen gällande det när jag träffade min man.

Jag tog också tid på mig för att se och känna efter om det här var en person jag kunde dela livet med, hjälpas åt, växeldra. Vilket det var fram till att han insjuknade i alkoholism. Det känns som att jag följde med i fallet och tappade bort mig själv och de insikter och val jag tidigare gjort.

Förhoppningsvis går det lite snabbare att få fast mark under fötterna och stå stadigt i mig själv denna gång.