Jag har varit hos terapeuten två gånger nu och på de två samtalen har jag insett att det är så mycket mer än alkoholen. Eller om alkoholen skapar så många fler problem än själva drickandet.

Jag är en hårsmån från att gå in i väggen. Eller kanske är jag redan där, men eftersom jag aldrig kan slappna av helt vet jag bara inte om det än.

Jag är så ledsen och besviken. Relationen och livet som jag trodde vi hade så lika inställning till blev alltså inte mer än så här.

Jag känner mig rädd för att jag inte ska orka genomföra och faktiskt ta mig iväg.

Jag känner mig rädd för att jag fattar fel beslut. Tänk om…

Men vi har dansat den här dansen tillräckligt länge. Allt jag lyfter kring hur jag känner kring vår relation möts med aggressivitet. Psykiskt våld säger kuratorn. Men så illa är det väl inte viskar den lilla rösten i mig som växt upp med ständiga överskrivningar av de egna gränserna.

Ja mest av allt är jag nog rädd. För hur allt ska kännas. För hur jag ska orka. För att bli helt ensam. Träffa på honom på byn.

Känslorna för honom är inte slut. Men jag är det.

Jag minns en fin text i alanon litteraturen.
Den handlade om en urkvinna som bar verkligen hela världen på sina axlar.
För att annars skulle allt helt enkelt rasa ihop.
Till sist lyckades hon.
Bar hela världen på sina axlar.
Tror ni jon var nöjd,nej inte alls.
Hon letade efter ännu mer att tynga ned sig med.
Tänkvärt.
För mig som också är stark och självständig så är det en varningsklocka när jag gör så.
Likt en hundvalp som kör slut på sig och då lägger in en ännu högre växel för att inte somna.
Kanske våga titta på just allt det.
Vad försöker man uppnå?
Jesusstatus,eller höja sitt egenvärde?
Eller,eller.
Dvs titta på orsaken till varför man inte kan stoppa sig själv.

Den där urkvinnan känner jag väl @Ullabulla. Tack för att du påminde mig om att inte fortsätta lägga på mer på min börda.

Det intressanta är att jag minns att jag hade kommit en väldigt bra bit på vägen gällande det när jag träffade min man.

Jag tog också tid på mig för att se och känna efter om det här var en person jag kunde dela livet med, hjälpas åt, växeldra. Vilket det var fram till att han insjuknade i alkoholism. Det känns som att jag följde med i fallet och tappade bort mig själv och de insikter och val jag tidigare gjort.

Förhoppningsvis går det lite snabbare att få fast mark under fötterna och stå stadigt i mig själv denna gång.

Jag känner att jag inte varit så aktiv här på ett tag. Ett medvetet val eftersom jag så lätt tappar fokus på mig själv och fokuserar på någon annan.

Den här sidan hjälpte mig så enormt mycket när jag behövde det som bäst. Jag vill så gärna ge andra stödet jag fick själv.

Men jag hoppas att min berättelse som finns här kan ge andra stöd och kraft i sig.

Det är nu lite mer än 6 månader jag sa till min man att jag ville skiljas. Samma dag flyttade jag till en egen lägenhet.

Kraften till att faktiskt gå, fast jag var så enormt trött var att en barndomsvän (som under lång tid var aktiv alkoholist och som jag till sist slutade ha kontakt med av just den anledningen) för några år sedan svarade på min fråga: vad var det som hjälpte dig att bli nykter? Svaret var: Att folk tog avstånd!

Dagen jag ställde frågan dök han helt oväntat upp på min trappa efter att ha varit nykter i två år (vi bor många timmars resväg ifrån varandra så besöket, och vändningen var verkligen helt oväntade).

Så när jag på riktigt förstod att min man var alkoholist, förstod jag också att alla mina försök till samtal, förklara hur det blev för mig, fråga varför han behövde dricka, försöka förstå honom, försöka få honom att förstå mig - aldrig hade hjälpt och aldrig heller skulle hjälpa!

Däremot hade jag inga som helst förväntningar på att min man skulle välja att avstå från alkoholen av min flytt.

För mig var det slut. Över.

Det tog en och en halv vecka efter att jag flyttat tills min man själv förstod och kunde se hur han kontrollerades av alkoholen och vad den gjort med hans liv.

Sedan dess har han varit nykter. Tagit hjälp och visat mig sina blodprover som hans arbetsgivare satt in som en del av behandlingen.

Vi har sålt vårt hus.

Nu har vi också köpt ett nytt.

Det känns lite läskigt att skriva det här. Eftersom så många har gått igenom nykterheten som bytts mot återfall som bytts ut till ruta 1 (eller något ännu mycket sämre).

Är jag rädd för att vi ska hamna där igen? Jo, men såklart finns en oro för att sjukdomen ska få övertaget igen. Jag ska inte säga att den är överhängande men den dyker upp då och då.

Jag tänker att det vore konstigt om den inte gjorde det.

Det tog väldigt många år innan jag träffade den man som jag ville gifta mig med. Inte för att jag inte kan leva utan honom, utan för att jag tycker så mycket om att göra livet tillsammans med honom. När han är sig själv.

Mina barn hade jag sedan tidigare när vi träffades (de är nu på väg ut i vuxenlivet), så jag behöver inte tänka på hur det ska bli om allt går snett pga barn eller inte barn framöver.

Jag oroar mig faktiskt mer för områden som ärlighet, moral osv än själva drickandet. Eftersom alkoholism sätter sånt i gungning, och det blir svårt för en anhörig att veta vad som är vad till sist. Är personen oärlig runt annat än drickandet?

För om han skulle börja dricka igen så kanske jag inte skulle märka det till en början. Men nu vet jag att min mans jämna humör faktiskt är den han egentligen är. Börjar det svaja och stressen, irritationen blöder ut över vår relation igen så vet jag att det inte är något jag vill stanna kvar i.

Att säga upp lägenheten tog emot. Den har varit min trygghet den här tiden. Jag har vetat att om min man inte klarar av att hålla sig nykter, så har jag min trygghet här.

Ett par dagar efter jag sagt upp lägenheten kommer mannen hem från sitt AA möte och berättar att han nu har en sponsor.

Och min osäkerhet lättade. Han fortsätter ta kliv i rätt riktning. Utan att jag blandar mig i (eller kanske just för att jag inte blandar mig i).

En annan trygghet är att alla runt oss vet. Familj, vänner och kollegor. Alla vet att min man numer är nykter alkoholist. Ingen (förutom mina närmsta vänner) hade förstått att han alls var alkoholist innan han berättade att han slutat dricka.

Än vet jag inte om det här blir en solskenshistoria. Men vad är egentligen det? Så mycket annat kan hända i livet, även om ens livspartner är nykter.

Det enda jag behöver fortsätta hålla fokus på är mig själv. Hur jag mår. Hur jag tar hand om mig. Var mina gränser går. Hur jag kan kommunicera dem och hur de tas emot. Missförstå mig rätt. Det kanske kan låta egoistiskt, men alla som är på tillfrisknande från medberoende vet att när vi fokuserar järnet på oss själva, blir vi så mycket trevligare för andra med.

Att sluta stoppa händerna i andras syltburkar, tala om vad de ska göra med sina syltburkar, spendera all vår tid till att oroa oss och fundera på hur de egentligen har tänkt runt sina syltburkar är verkligen en utmanande process.

Speciellt som vi vant andra att de alltid kan vända sig till oss med sitt kaos för att få hjälp att strukturera, sortera, etikettera och snygga till i oredan.

Sommaren har varit utmanande för mig som är utbränd. Så mycket förväntningar. Från andra och mig själv. Den som ser, hör och förstår mina behov bäst just nu är nog min man. Han fattar ofta lite tidigare än jag fattar själv och ibland hinner jag inte fatta alls innan det blir övertydligt att jag gjort för mycket.

För jag vill vara som jag varit förut. Med energi, inspiration och glädje.

Skrev en liten text när jag gjort för mycket (igen) som jag lämnar här om den kan vara till hjälp för någon annan:

Jag tappar fotfästet.

Igen och igen.

Vill att allt ska vara normalt. Fast varken jag eller de jag möter är det. Mitt liv är inte normalt alls.

Känner ansvar. Orkar inte med ansvar. Blir arg och irriterad. Ligger hela meditationspasset och försöker slappna av fastän jag kokar över något någon annan sa, som jag upplever som ett försök att dumpa över sina problem på mig.

Glömmer helt bort vem jag egentligen har ansvar för. Mig själv.

Försöker titta inåt för att få fatt i vad jag behöver. Men där är det helt blankt. Måste gå till kroppen, försöka få kontakt, lyssna och se om den kan tala om.

Kroppen är spänd. Som en fiolsträng. Nära att brista.

Har gjort för mycket. Igen.

Blir arg på alla andra som inte förstår hur dålig jag är. Att jag inte orkar. Igen.

Blir arg på mig själv. För att jag inte förstår och tar ansvar för hur dålig jag är, att jag inte orkar. Igen.

Jag vill ta ansvar och bli bättre. Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill sätta gränser och hålla dem benhårt. För att jag behöver det. För att jag aldrig skulle sätta en gräns om det inte verkligen behövdes.

Jag är medberoende. Jag är beroende av min miljö. Jag är högkänslig och har svårt att skilja på ditt eller mitt känsloliv.

Jag är utmattad. Av att försöka vara normal. Fast jag inte är det. Jag är utmattad av att hela tiden misslyckas att ta hand om mig själv. För att jag egentligen inte vet hur man gör.

Hej @has! Tack för att du berättar! Stora beslut framkallar ofta starka känslor och oro, åt vilket håll de än går. När du tog beslutet att flytta ut, var det inte tänkt att det skulle bli bara en paus. Att nu flytta ihop igen är inte på något sätt att ge upp eller ge efter för någonting, om jag förstår dig rätt, utan ett nytt beslut utifrån hur situationen ser ut nu. Det är så fint att läsa, och hur du sätter ord på det!

Du vet att du har styrkan inom dig, att ta nya beslut och agera på dem när det behövs, vilket håll det än går. Ta hand om dig!

@has
Du har gett mig mycket värme, råd o stöd här o det vill jag tacka dig för! ❤️

Vet att det 'kostar på' att ge av sig själv. Man vill det så gärna o sitter djupt att göra så. Igen o igen (som du skriver).
Starkt av dig att gång på gång återvända inåt, mot dig själv, ändå. Sätta ditt mående i fokus.

Fina ord, fin text.
Förstår så väl din känsla, din utmattning, din kamp o känsla av kraftlöshet.
Det jag läser mellan raderna är en stark person med mycket kärlek o jag beundrar det!

Tack ❤️

Tack för de fina orden @Nell! Du har förstått helt rätt, det är ett aktivt val utifrån faktiska beteenden. Och känns som ett smärre mirakel😊

Tack snälla @Kameleont!❤️ Det värmer att läsa det du skriver. Det är verkligen ett eget arbete att inte trassla in sig i andras problem, utan jobba vidare med de egna (även när de egna i stunden kan verka ”mindre allvarliga” än någon annans.

Jag vill förstås fortsätta finnas där för andra, men behöver hitta balansen och ta hand om mig själv först. Misstänker att det kommer att bli ett livslångt lärande!🙈

Det här forumet kan verkligen vara livsavgörande, när man står i total kris och inte har någon att vända sig till. Jag vet inte hur jag hade klarat det om inte det varit för alla er här❣️

Varm kram❤️

@has
Hej, kom att tänka på dig och din resa. Hur tar du hand om dig, och det du är med om nu och det du/ni varit igenom? Jag tänker att som medberoende så har man så att säga tentaklerna ute och fixar det som ska fixas m.m. Om den man lever med slutar dricka, då får man ju en annan "roll", och det blir annorlunda tänker jag. Han har ju sin resa, jag funderar lite på hur du arbetar med din resa mot ett mer harmoniskt liv tillsammans med honom?

KRAM.

Min man är en fixare av rang och han har varit högfungerande, så jag har inte varit den som fixat i vår relation, i alla fall inte praktiskt (vilket var en av anledningarna till att jag förälskade mig i honom eftersom jag tidigare haft relationer där jag behövt vara den som fixar och driver saker framåt).

Det har framförallt varit hans växlande humör och den plötsliga förändringen från att ha gemensamma intressen och göra mycket tillsammans, till att han helst velat vara i fred och känslan av avvisande samt alla konstiga beteenden som följer med beroendet.

Det är där jag behöver lita på att han finns igen. Att han ”tål” att jag berättar hur saker blir och har varit för mig, utan att han blir arg och försvarar sig. Att han vill göra saker tillsammans igen. Och att vår relation (samt hans nykterhet) klarar av ett tillsammans, men också att ha egna utrymmen. Att jag inte behöver vara den som tar ansvar för stämningen och det emotionella längre.

Jag hade också turen att få en helt fantastisk samtalskontakt på vårdcentralen som jag gått hos i 8 månader nu.

En utomstående som speglar mig så fint och varsamt men ändå tydligt. Som också belyser vikten av att det kan behöva vara lite skakigt en tid, då jag tar mer plats och inte viker undan för försöka bevara familjefriden längre.

Hittills har det gått rätt så bra tycker jag.

Jobbar också med trauman i kroppen genom meditation och när jag känner att jag behöver lyssnar jag på bok om medberoende för att påminna mig själv vad jag behöver fokusera på.

Nu när mannen är nykter märker jag tydligare andra relationer som också behöver justeras lite. Medberoendet lever ju i oss själva och inte bara i relation till den som missbrukar.

Eftersom vi fortfarande bor isär har jag en hel del tid för mig själv att reflektera och ”landa”. En vana jag behöver ta med mig in i det gemensamma hemmet igen.

Känner mig lite osäker på om det var svar på dina frågor?😅

Kram❣️