Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

mr_pianoman

.... har säkert något klokt att säga kring detta med AA. Han är fylld av värme och kloka tankar den mannen.

Jag går själv inte på AA regelbundet nu. Kanske borde jag vara bättre på det, men det är synd att det inte finns frukostmöten eller lunchmöten här i närheten. Det hade passat mig perfekt eftersom jag jobbar konstiga tider. Nåväl.
I början tyckte jag som du. Knepigt det där att man inte får avbryta. Sektliknande, egoistiskt.
Men jag funderade en del på det där och slutade ifrågasätta så mycket i mitt egna huvud under mötena. Jag försökte istället lyssna på vad dom faktiskt sa.
Dom var ju nyktra. Och vissa hade varit nyktra i 20-30 år. Ändå går dom troget på möten. På något sätt funkar det för dom och jag valde att bara lyssna och ta in.
Då smög sig sinnesron in i mig också och jag fick ut en hel del av vad dom sa dom gamla rävarna.

Stigsdotter

...av det där att behöva gå på möten. Där är så många som delar om att de "måste" gå på möten, verkligen behöver det och så vidare. De tackar och det är ju jättefint men.... Som du säger, en del rävar som varit nyktra i 20-30 år OCH FORTFARANDE BEHÖVER GÅ PÅ MÖTEN????!

Jisses. Det gör mig lite ledsen också. Vad har jag gjort mot mig själv? Jag som skulle behöva gå och träna ett par gånger i veckan för att må bra i rygg och inte tjocka till mig för mycket, men tycker att det är svårt att hinna med - skall jag då istället lägga tid på att springa på AA-möten bara för att hålla mig ifrån alkoholen? Dygnet har ju fortfarande bara 24 timmar! Jag gnölade lite om detta på mitt senaste möte och då var det någon som sa att om du slutar dricka så har du så mycket tid över så du hinner både gå på möten och träna... Ja, ja, nu ska jag i alla fall gå och lägga mig i bastun. dET ska bli skönt!

mr_pianoman

Att göra saker man mår bra av är också en viktig sak i nykterheten. Bryta tristessen. Mår du bra av att träna så gör det.
Och alla är vi olika. Jag går inte på AA regelbundet, men är ändå nykter. Skulle jag börja vackla får jag kanske ta upp det där med besöken. Men nu mår jag bäst av att inte känna stress över att jag borde gå.

inget som helst "måstekrav" att gå på möten !!

Nuförtiden är inte heller jag speciellt frekvent med mitt mötesgående men när jag saknar kontakten med gamla alkisvänner och vill träffa nya som ger mig nya intryck så knallar jag till min grupp ! För mig är det viktigt att hålla mig uppdaterad och hålla min nyfikenhet kvar på hur det är att vara nykter. Jag har flera olika vägar att göra det på men jag vill inte missa chansen att bli välkomnad och omkramad av vänner inom gemenskapen. AA har ingen som helst ensamrätt på "måbra"funktionen men det är billigt, finns överallt och jag vet att jag alltid kan få hjälp där om alkospöket krånglar.

En sak som jag lärt mig genom åren är att det finns en gemensam nämnare hos aafolk som tar återfall och det är att de slutat att ha kontakt med aa eller med andra som har samma bakgrund. Det är en ruggig precision i hur livet ter sig efter ett tag när man slutar att påminna sig. Jag känner en (1 st) människa som slutat och hållit sig nykter men han är arbetsnarkoman istället. Han har inte tid för familj eller bekanta utan bara för sitt jobb.

Regeln att inte avbryta när andra talar är väl enkel att förstå ? Tänk om alla gjorde så i samhället :-)) Att prata om MIG själv är ju förutsättningen för MITT tillfrisknande, JAG måste ju fokusera på MITT liv, ingen annans. Hela grejen är ju att JAG måste förstå MIG själv och få lasta av MITT bagage som JAG samlat på MIG i MITT drickande. JAG var ju tvungen att fokusera på MIG själv från första början, JAG var tvungen att bli värsta egoisten. Allt annat än MIN nykyerhet var oviktigt det första året, JAG hade tillräckligt att göra med allt som hände inuti MIG själv.

Ja att vara egocentrisk i början och även i mitt fortsatta liv (med nyanser numera förståss :-) )är ju en viktig väg. Om det har påståtts nånting annat i din grupp Stigsdotter så vågar jag påstå att det skett ett missförstånd nånstans. Och många gånger är det så att det viktigaste mötet är det som sker före eller efter det "riktiga" mötet för då kan man få den dialogen man så ofta behöver. Och du !! AA kan ALDRIG göra dig nykter !! Det beslutet kan bara du fatta och en väldigt bra hjälp på den vägen är just att berätta om hur du känner just nu och att du lyssnar på "Di Gamle" som gått före dig. Visst, det finns de som varit med många år och som har fastnat i sina gamla fotspår och tjatar om samma gamla djävla historia dag efter dag men det ger ju också ett gyllene tillfälle att öva tålamod och lära sig att förstå att de kanske behöver just det för att hålla sig nykter. Personligen blir jag imponerad över de som varit nyktra i kanske 30-40 år och som fortfarande vill och orkar dela med sig av sin kunskap till mig. Dessa underbara människor är lika viktiga för mig som de som kommer helt nya och påminner mig om hur det en gång var.

I början av min nykterhet åkte vi till Gotlandskonventet http://www.gotlandskonventet.se/ och jag lovar att där var jag stum av häpnad över kraften i gemenskapen. Helt omtumlade åkte hustrun och jag hem efter några dagar på ön med alla nya intryck som vi fick. Vi fick så mycket intryckt i huvudet att vi var tysta flera dagar hemma för det tog sån tid att sortera allt. Men nytta gjorde det :-)
Jag funderar skarpt över att åka dit i år för att få en ny kick, känns som jag behöver det nu, det här året har varit tungt.

Ha en bra nykter söndag :-)

Stigsdotter

...på min närmsta medmänniska som hela dagen igår var sjuk efter att ha festat kvällen innan. Sen kommer han hem idag och anklagar mig för att ha druckit när jag inte riktigt komihåg vem det var vår dotter ville leka med imorgon. Hur har du fått tag på sprit, jag trodde det var tomt här. Nä inte riktigt darling... Usch jag vill ha en egen lya, jag vill inte sitta här och förklara/försvara mig inför någon som faktiskt egentligen inte är mycket bättre än vad jag är och som dessutom inte har vett att ta fram den uppskattning han känner för mig (borde känna). Jag är en bra kvinna. och nu är jag irriterad. Fan, jag måste ta mig ur detta för att kunna hävda mig själv och skaffa mig en egen zon. Jag tror tyvärr att jag är rädd för att göra detta så länge som jag befinner mig i denna "gemenskap"... man vet vad man har men inte vad man får liksom...

Nå, mycket att klura på. Nu tänker jag resa mig upp från detta surträsk som vår soffa utgör och gå och lägga mig!

kalla

Bättre att vara ensam än ett vara ensam i tvåsamhet, jag tror att många gånger skräms den man lever med av personen som kommer fram när man nyktrar till. Från en liten person med ångest, till en stolt person som faktiskt vill ha ut saker av livet. Så sträck på dig och kräv respekt och låt inte någon driva dig tillbaka till dimman, Kramar till dig och morr till din man

Stigsdotter

Tänker tillbaka på perioden i höstas när jag inte drack - vad mycket bättre jag mådde! Jag fick en glimt av mitt gamla kreativa jag. Nu känns det som om jag håller på att falla tillbaka ned i avgrunden, känns som om jag inte orkar eller ids kämpa.

Jag måste verkligen ta mig i kragen och försöka hitta en resa som jag kan ge mig iväg på. Behöver komma bort och sitta under ett parasoll någonstans, bara läsa bra böcker, simma lite och äta god mat. Bara vara. Och fundera över livet och hur jag vill ha det. Livsfunderingar hinns inte riktigt med i vardagen känns det som :-(

Dompa

Lämna surträsk till soffa, lämna surträsk till livskamrat. Åk på din resa! Du måste göra det.
Om du fortfarande vill ha en livskamrat när du kommer tillbaka så får du gifta dig med mig ;-)
Kram vackra vännina/Dompa Pompa

Stigsdotter

Att jag inte bara får stöd och pepp i alkoträsket utan dessutom erbjudande om giftermål, DET var ju en bonus ;-) Tack för att du får mig att le DompaPompa!! ♥ ♥ ♥

Jag har funderat på hur annorlunda och bra det vore att bo lite mer "på landet". Att leva ett liv där det viktigaste i LIVET är det som pågår mellan arbetspassen, med familjen, hemmet, vännerna, kreativa intressen, förkovran i den egna personen osv.

Det är så sorgligt det som händer med människor som lever samman. När jag ser min make ihop med andra människor ser jag den glada, trevliga mannen som fick mig att le och som jag blev kär i. Varför har han förvandlats till en surballe? Är det mitt fel? Antagligen eftersom det mest är mot mig. Fast också mot barnen. Och sina föräldrar. Jag har tänkt att det är människor som står honom nära, som han tycker om men, nä, dem skall man vara som allra räddast om tycker jag!

Jag SKA ta mig iväg på en resa. Banne mig! Adde tipsar om ett AA-konvent som kommer att gå av stapeln på Gotland i maj. Jag älskar Gotland och det lät trevligt och bra men det funkar inte just då för mig. Jag tror att jag behöver vara ensam och bara grotta ned mig i mina egna tankar ett tag.

Kram

P.S. är lite nyfiken på hur min holk skulle se ut ;-)

Nynykter

Alltså, det låter ju som om det är läge för en parholk på landet för Stigsdotter och "Älsklingsgrabben" och alla barnen :-)

Ett semestertips är något muslimskt land och att undvika stora internationella hotell. Då är det nämligen svårt att få tag i alkohol. Jag var själv i Marrakech för en tid sedan och det var väldigt trivsamt att befinna sig på en plats där ingen drack alkohol. Mycket folkliv och oväsen och exotiskt som bara den, men aldrig hotfullt eller skränigt.

När jag läser om din man får jag intrycket att det där glada är en fasad och at det är tillsammans med de närmaste som han är sig själv och visar hur han mår just nu egentligen. Kan det vara så?

Kram från Nynykter

kalla

Jag tycker efter 16 veckor att jag börjar märka en förändring av min man, han kämpar faktiskt lite för mig nu och jag tror han börjar lita på mig igen. Kanske är det så att man har förbrukat en stor del av deras förtroende, knuffat bort dom för att få vara i fred med sitt missbruk. Sen vet jag inte hur du känner men jag har känt mig sviken och ganska förbannad över att han bara har tigit. Men har förstått att inte vetat hur han skall ta tag i det och att han tycker att jag är så stark.
Ibland tycker han nog att det var lättare när jag drack och att man är lite besvärlig nu, men precis som jag själv vill ha tid, så skall han få tid att anpassa sig till detta livet.

Men köp dig en resa och åk och få lite distans, brukar vara skönt att se allt på lite håll.Kram Kalla

Dompa

När jag tog beslutet att sluta dricka...ja, det var då mitt äktenskap gick åt helv.... Nu hade ju min fru alkoholproblem själv...men ändå. Jag tror att man "vänjer" sig vid hur det ska vara och när det förändrats så blir man rädd, arg, ledsen etc. Även om förändringen blir till det bättre så är det likväl en förändring...och det kan skrämma som fan. Speciellt när man själv inte tagit beslutet utan bara fått ngn annans beslut kastat i ansiktet på sig...men jag kan ha helt fel. Parholk? Haha...in my dreams. Just nu är din holk den där du hittade ifjol på din bakgård Stigsdotter, men tillsammans ska vi bygga en ny. Du i verkligheten, jag på hemmet. Har en föraning om att den kommer att bli en av de mysigaste i skogen... Men först SEMESTER! Ensam, nu!!! Kram/R

Stigsdotter

Jag har druckit ikväll. Det har jag. Jag är en sådan som snackar mycket. Snacka går ju men snacka så att det går.... Det är lätt att komma med duktiga råd till andra men att leva efter dem... Stigsdotter är så klok och kommer med en massa fantastiska råd överallt. Usch. Stigsdotter är ensam och förbannar sin far. Jävla skitstövel. Stigsdotter känner sig jäkligt eländig ikväll. Stigsdotter skulle vilja att ni alla fanns här i mitt rum, så kunde vi prata om allt som är jobbigt. jag längtar efter en lantisriddare som kan svepa iväg mig till ett bättre liv. Grälade med maken idag, vi har ett antal dagar att ta ut från försäkringskassan. Vi har så olika syn på dessa! Enligt honom har vi inte råd att vara lediga från jobbet, enligt mej skall man se på detta som lediga dagar; en möjlighet att umgås med familjen. Vi lägger alldeles för mycket pengar på skräp, tex alkohol.

Usch jag känner mig så låg nu att jag önskar att ni fanns här istället för hand är som slockmat i sfffan

Blähhh, nu får jas skäll av Adde, men det struntar jag i: jag känner att forumet är en trygg plats. Jag söker mig hit istället öfr att bråka med min surballe till make som ligger därborta i soffan och undrar vad jag skriver för någe,,,,

Nynykter

Vi är många här som är bra på att ge råd just därför att vi inte är perfekta. Vi har mängder av dåliga erfarenheter att ösa ur. Det är det som är så fint och tryggt. Här behöver vi inte hålla upp en fasad. Jag uppskattar dina inlägg mycket, Stigsdotter. Var rädd om dig. Var snäll mot dig. Du förtjänar allt gott.
Kramfrån Nynykter

Dompa

Visst är det här du hör hemma när du mår lite skit! Eller mycket skit! Vare sig du är nykter eller inte. Minns att detta är ett Forum för folk som försöker ztt förändra sitt drickande!!! Riktig Djävla Bamse Morgon Kram! Nu tar vi nya tag. /DompaP....

Lilja-12

Du föll tillfälligt igår, hur mår du idag?
Är du uppe på banan igen?

Din karl verkar suga mycket energi..

Jag hade aldrig klarat bli nykter om jag inte skilt mig från min.

Nu fascineras jag av hur många vettiga, positiva män det finns därute...

Jag är redo snart att leta efter en riddare men jag vill vara ordentligt NYKTER då..

Jag skulle gärna ha setat i ditt rum igår, men jag hade velat att du varit nykter..

Men! Vissa fyllor, där jag mått skit, har liksom drivit mig framåt. Jag har visserligen gjort bort mig men tagit i saker jag inte vågade nykter..Kanske är det nåt beslut du egentligen vill ta..men som inte riktigt kommer till ytan..

Är du nykter idag? I så fall kör vi vidare!

Vi finns här för dig!!

Kramar, Lilja

viktoria

Tanken slår mig att det kanske är lättare att gå in i dimman. Lite som när man redigerar ett fotografi för att få det där lite otydliga, suddiga resultatet, charmigt dis - med flit liksom. De vassa kanterna och sprickorna blir så hiskeligt tydliga med nykter-glasögonen på. Jag tyckte det var riktigt smärtsamt att börja se igen. Upplevde att det riktigt stack i ögonen, ville kisa mest hela tiden.

kalla

Du är fortfarande våran underbara Stigsdotter, som har så många kloka råd att dela ut. Att vi felar ibland gör oss bara mänskliga.
Men som Lilja skriver verkar din man vara en riktig energivampyr och jag hoppas du har läst boken Energi tjuvar av Ingalill Roos. Att leva med dessa människor tar slut på oss och flykten in i alkoholen är väldigt lätt att ta till.
Så kramar, styrks och stolthet//Kalla

Annelie 60

Nu tar vi nya tag, eller hur. Men jag håller med de andra, din surballe till karl verkar inte göra annat än stjälpa dig. Du kanske måste göra dig av med honom för att orka kämpa dig tillbaks.

Många, många styrkekramar, och tröstekramar för det tror jag du behöver idag!

Dompa

Känner jag dig rätt, har du en smula åmgest nu...Ha INTE det, här gör du aldrig bort dig. Du är bland vänner. Mentalt sitter vi i ditt rum, i ditt surträsk till soffa. Du är så djävla omtyckt!!! Sug på den! /Dompa