Hallå alla forumvänner som känner igen sig.
Jag tänkte skapa denna tråd för den som gång på gång känner att den ramlar i fällor eller kör i diket pga ett medberoendetänk.
Alltså inte de gamla vanliga klassiska frågorna om,älskar han mig osv.

Mer av den typen som gör att man sitter där på sin kammare och inser att man har en del på att jobba på själv.
Inte kan skylla på partner,eller taskig barndom.
Utan helt enkelt att det är dax att ta sig själv i kragen syna sömmarna och sätta sig vid symaskinen och sy nya mönster som passar ens nya friskare jag bättre.

Jag har gång på gång under mitt liv glatt(eller argsint) pekat med hela handen på min partner och skyllt allt på för mycket alkohol,eller han förstår mig inte eller eller.

Jag har sällan och aldrig insett att jag faktiskt måste sänka ribban inför vad en partner rimligtvis kan behöva förstå eller möta.
Jag måste lära mig möta mig själv och mina egna oförmågor och såklart även mina gåvor och förmågor.

Sätta ord på dom och förhoppningsvis se mina egna mönster bättre.
Kanske hinna stoppa i tid och inte gör alltför stor skada i min sanningsiver,eller i mitt skuldbeläggande som jag så gärna lägger i någon annan.
Så väl mött alla forumvänner som är villiga att diskutera självet och jaget.
Inte alkoholisten,barnen eller vännerna.

Varför jag vässat rösten så hemskt på sistone.
reagerat på alla möjliga orättvisor i världen.
trott attt något sorts världssamvete vaknat till eller min moraliska tant vaknat på allvar.

Men nä,det är min inre lilla flicka som satt ned foten för att min livssituation inte längre är ok.
Men istället för att angripa rätt problem så har jag projicerat på allt annat och tagit ut min frustration där.

De sanningar jag så medberoendeaktigt försökt bädda in i sköljmedel för att de ska lukta gott börjar nu ha tappat sin fägring.

Ljuset står alltmer klart och min ilska mot alla andra oskyldiga börjar lägga sig.
tack forumet,tack min lilla flicka och tack alanon.
Till sist får även min skyddsrustning en allvarlig spricka och ljuset slinker in..

Hej Ullabulla, jag känner mig fortfarande ny här med mina 2 veckor och 1 dag. Har läst en del av dina kommentarer och läst i dina trådar.

Oj oj oj! Det börjar landa en del hos mig.

Om medberoende skriver du:
"Utan helt enkelt att det är dax att ta sig själv i kragen syna sömmarna och sätta sig vid symaskinen och sy nya mönster som passar ens nya friskare jag bättre."

Jösses, för ca 6 år sedan satt jag hos min psykiater och hon sa "du är medberoende" och jag visste inte vad ordet betydde på riktigt då, annat än att jag förstod att mitt ex var och är alkoholist. Jag ville bli fri och blev "fri" på sätt och vis. Han flyttade ut. Fast jag insåg nyligen, 2 år senare. Jag är inte alls fri. Jag har svarat i telefon och jag fortsatte hjälpa honom ekonomiskt ibland.

Jag ska bli fri från allt medberoende. Jag har fixat betydligt svårare uppgifter i livet än så.

Jag har tagit till mig dina ord och du öppnade en ny insikt för mig, hur bedrövligt det är med medberoende och att det dessutom är en sjukdom i sig själv.

Tack för upplysningen!

Du borde skriva en bok, om du vill.

Tacksam för att jag har hittat dig och kan läsa dina ord.

Läser mina gamla tider,6 år sen jag skrev.
Vad klok jag var.
Och vad lite av det jag skrev då som har fått fortsätta vara min sanning.
Jag har levt länge i en svår familjesituation med en man som gjort så gott han kunnat.
Lite brödsmulor har funnits till mig,men jag har blivit alltmer undernärd.
Jag känner hur jag lyfts av det jag skrivit och minns det inte ens.

Då bör jag kunna lyfta upp de insikterna igen och granska dom.
Så får det bli.
Andra fårgärna fylla på i tråden.
Den var tänkt som en allmän tråd för självrannsakan.

@Ullabulla Tänk att nu är vi här igen. Jag tror att du kanske minns mig även om det var ett tag sen sist.
Inte ska jag väl säga att jag är glad att se dig här men en liknande känsla infinner sig ändå när man efter så lång tid finner någon man känner igen.
Klok är du och har varit länge men man orkar inte vara klok hela tiden ju. I alla fall inte jag. Du skriver om gamla insikter man behöver ta till sig igen och jag förstår vad du menar.
Jag är kvar i mitt äktenskap och de senaste åren som gått sen jag senast var aktiv här har varit kopior på åren innan det. Visst har jag druckit mindre och perioder trott att jag har det under kontroll men min relation har trots det varit densamma. Jag har dock inte insett att den varit en så stor del av min egen beroendeproblematik som den faktiskt är. Eller jag har ju inte velat se det.
Både jag och andra här har förvånats över hur jag kan hålla mig nykter trots att min man druckit. Det är ju bara en lögn egentligen för jag har ju börjat dricka igen gång på gång. Men inte för att han genom sitt missbruk lockar mig eller väcker mitt sug. Jag tror att jag börjar förstå att det varit det enda sätt för oss att kunna umgås.
I 21 år har det varit så.
Visst hade jag en alldeles för intim relation med alkohol även innan vi träffades men då jag valde en man jag kunde ta hand om, och att han ville bli omhändertagen, valde jag bort de andra sakerna en livslång relation egentligen borde bygga på:
Att ha roligt tillsammans, att kunna utmana varandras sätt att tänka och agera, att få varandra att utvecklas och nå gemensamma mål.
Från dag ett har vi behövt alkoholen för att kunna vara detta för varandra.
Och nu när jag längtar efter detta i vår relation vägrar han att ens försöka.
Jag har skapat en man som inte klarar av att ta ett enda beslut själv. Inte stå för något. Aldrig någonsin vilja vara modig, varken för andra eller för sig själv.
Han går genom varje dag och tycker synd om sig själv för allt han aldrig fick eller gjorde eller blev. Den enda ansträngningen som innebär att gå till jobbet och på sin höjd dammsuga mitten av golvet på nedervåningen och plocka ur diskmaskinen får honom att bli så trött att han antingen måste sätta sig med sitt vin och titta på klipp på datorn eller lägga sig på soffan.
Hans ansträngningar är alltid tyngre än mina. Svårare att bära.
Vilket är mycket märkligt då han både jobbar mindre än jag, har mindre ansvar än jag och spenderar all sin lediga tid i vila.
Men jag vet att jag belönat detta beteende så länge att det är lika mycket mitt fel. Jag kan egentligen inte klandra honom för att han blivit den jag gjort honom till. En viljelös och handlingsförlamad dörrmatta.
Min läkare är en fantastisk man och givetvis tänker jag tanken att jag velat träffa någon som honom. Men det är en annan historia..
Det han säger till mig är dock väldigt viktigt för att hjälpa mig att se hur jag ska klara av att bli någorlunda frisk.
För att förklara hur min och min mans relation fungerar berättade jag för min läkare om en händelse som inträffade för ca 10 år sedan (en av många liknande ska jag säga):
Min man tog bilen till en närbelägen pub tillsammans med en kollega, detta var när vi bodde i ett annat europeiskt land, och väl där drack de båda alldeles för mycket. Min man valde ändå att köra hem och det slutar med att han kör av vägen och kraschar bilen.
Hela natten funderar jag på hur jag ska lösa situationen medan han gråter av ånger.
På morgonen har jag lösningen och jag ringer mina svärföräldrar och säger att jag sabbat bilen när jag försökte väja för en annan bilist.
Fram till min svärfar gick bort fick jag ständigt höra att jag var ett lysande exempel på att kvinnor är dåliga bilförare. Min man satt många gånger bredvid, men rörde inte en min när jag fick lyssna på de spydiga kommentarerna.
Jag sa till min läkare att detta är en av de många situationer där jag agerat likadant, jag tar på mig andras skuld därför då tror jag att jag kan styra händelseförloppet och jag har alltid tänkt att jag tål mer än andra.
Jag såg hur han blev djupt bekymrad och sa:
"Jag har undrat om du bara är för snäll men nu förstår jag att det är ett självskadebeteende du har."
Och visst är det säkert så.
Och jag vill inget hellre än att lämna honom egentligen. Jag tror det blir svårt att både fortsätta vara nykter men också få leva ett fullgott liv om jag inte gör det. Men hur?
Jag har aldrig agerat utan att ta hänsyn till andra i min omgivning och hur ska jag kunna lämna honom utan att frångå min övertygelse om att omsorg och solidaritet med dina medmänniskor är det viktigaste man måste ta med i sina beräkningar innan man handlar?
Att skilja mig från honom känns som en rakt igenom självisk handling och jag vet inte hur man gör....
Nu blev detta långt men som du själv skrev Ullabulla, det är en tråd för självrannsakan och det kan bli hur långt som helst.
Hursomhelst, kram till dig och kanske kan vi på något sätt finnas här i tråden för att slösa vår omsorg på varandra och oss själva istället för på människor som får oss att gå åt fel håll.

Hej Amanda,visst minns jag dig!
Kanske avslut på relationen krävs för att man ska få syn på sitt eget jag.
Så har det i alla fall varit för mig.
Den relation jag nyss avslutar har tillåtit mitt eget jag på ett bättre sätt.
Jag står mer rustad.
Om man försöker undvika frågeställningen
Om inte..
Vad händer då?
Att skala bort så många lager man kan i sin livssituation för att börja närma sig kärnan.
Vad får man syn på då.
Som både du och jag vet så finns valen där att göra.
Flaskan
Den haltande relationen.
Men så länge man lindar in sig i den trygghetskokong det är att vara kvar i sin livssituation så händer definitivt inget.

Jag sitter här nu avskalad igen,men med ett bättre utgångsläge än för 10 år sen och det är tillräckligt tufft.
Var kan du börja Amanda, vad är prio 1?

@Ullabulla I höst är det tio år sedan jag separerade från barnens pappa. Långt innan jag blev nykter. Efter det hängde jag på dejtingsajter för jämnan. Träffade flera män, blev lika besviken varje gång.

När jag blev nykter avslutade jag alla mina medlemskap på dejtingsajter. Jag insåg att det hade utvecklats till ännu ett beroende. Ett destruktivt sådant.

Nu har jag varit nykter i drygt 4,5 år. Med facit i hand inser jag att i alla mina relationer har jag nästan slagit knut på mig själv för att få det att funka. Växlat ner mina intressen, anpassat mig in absurdum.

Nu känner jag att jag klarar mig utan gubbe. Jag har skaffar mig hund som sällskap istället, när jag gör det som JAG vill göra. I en bra relation handlar det om att både ge och få, men jag tenderar att ge, ge, ge och få ytterst lite.

Nu på sistone har jag insett att det nog beror på medberoende sen barndomen. Min pappa var alkis. Jag har svårt att säga nej, vill vara alla till lags, är en typisk peoplepleaser. I nykterhetens spår har jag lärt mig att stå upp för mig själv bättre, och den resan lär fortgå länge.

Man ska aldrig säga aldrig, jag brukar skämtsamt säga att i så fall får jag snubbla över en gubbe i skogen 🤣 En gubbe som dricker varje helg, spelar golf, glor på sport eller spelar dataspel flera timmar dagligen gör sig dock inget besvär.

Kram 🐘

Hej andra halvlek.
Javisst har vi alla orsaker till våra handlingar.
Våra beroenden eller tillkortakommanden.
Det svåra för mig är att jag knyter an så hårt.
Lägger alla ägg i en korg och överger mitt eget rede.
Jag har de sista 10 åren haft ett parallellt liv med egna intressen,vänner osv.
Men någon del av mig är beredd att överge allt detta påklistrade för att få gå in i symbios med en man.
Jag berusar mig med relationen och vad det ger mig.
Att motparten är måttligt engagerad triggar mig bara ännu mer.
Då ska jag ännu mer bevisa varför han ska välja mig.
Jag låter det inte komma till handling.
Jag stannar i min egen bubbla och tänker och känner allt det här.

Jag har nu efter många års arbete med mig själv börjat kunna reglera mig själv.
Men innerst inne är jag längst ut på trampolinen och beredd att hoppa.
Till vad?
Och varför?

Amanda,jag tänker lite på ditt inlägg.
Det påminner mig om hur jag skrev i början.
Nästan allt fokus var på mitt drickande ex och väldigt lite på mig.
Hur kan du styra om energin?
Så länge man rider på andras rygg så låter man sig dras med och upp istället för att koncentrera sig på sin egen resa.
Så var det i alla fall för mig.

@Ullabulla ”Lägger alla ägg i en korg och överger mitt eget rede.” Så himla fint uttryckt. Känner mycket igenkänning i det. Tills jag valde att leva just självsam. Inte ensam. Skrev mycket om det i början av min nykterhet. Och allt man övar på blir man bättre på! Även självsamhet.

Kram 🐘

Jo jag har det bra i mitt eget sällskap.
Är både introvert och pratglad,behöver mycket egentid.
Men det är just att flyga fritt,utan markkontakt som bitvis bygger bo i mig.
Bara ibland,och jag vet att det går över.
Men trist ändå och ständigt återkommande känsla i mitt liv mellan relationer.

Nu har det gått nästan två veckor till sen separationen.
Jag känner mig tryggare och stabilare.
Även om jag inte helt släppt mina luftslott.
Men det känns som att jag grejjar d3t här faktiskt.
I alla fall idag.