av Axianne

Himmelellerhelvette
tis, 2024-06-11 - 22:27

@Axianne Det är så fint att läsa när du skriver, du skriver så målande och jag fastnar alltid för hur starkt du lyckas beskriva. Jag är så glad för din skull att du fick ett uppvaknande och har ett normalt liv sedan flera år! Själv har jag 22 månader nykter nu! Kram❤️🙏

Axianne
mån, 2024-07-15 - 09:43

Sommaren är som bäst just nu. Jag har semester och en hel månad av ledighet framför mig. Mycket välförtjänt om jag ska vara lite självgod, för fan vad jag har jobbat mycket. Det har varit tuffa tider under inflationskrisen som alla vet. På mitt företag där jag ju gjort lite av en snabbkarriär på ålderns höst, har man sagt upp nästan 40% av personalstyrkan. Men jag är kvar, lite nyckelperson som jag nu blivit. Det känns tryggt och fint. Det är med nya insikter jag tar min efterlängtade semester och jag kan verkligen koppla av och njuta nu.

För de som minns mina första inlägg här för snart tre år sedan, så var jag nära att ge upp och söka pension när jag otippat fick jobb på gamla meriter. Jag var helt nynykter och tveksam till om jag skulle kunna klara av arbetsuppgifterna om jag ens fick jobbet. Det blev en roll där jag fick bevisa, inte minst för mig själv, att jag är bra på det jag gör och att jag klarar mycket mer än vad jag någonsin trott. Ett jobb där jag insåg min kapacitet som nykter och förstod att alla år när jag tidigare tyckt att jag presterat ganska bra på alkohol har varit en stor lögn.

Jag är fullkomligt övertygad om att jag hade gjort så mycket mer av mitt liv om jag i stället varit nykter under min yrkesbana. Trots mitt ständiga skåpsupande gjorde jag ju karriär redan som ung men trodde att jag behövde dricka för att klara av pressen både i yrket och i vardagen. Jag var fullkomligt övertygad om att jag inte skulle kunna ta mig igenom en enda dag utan stöd av alkoholen. Drickandet var min befrielse och belöning när stressen tog över. Så jag drack mig igenom mina yrkesverksamma år i tron att det fungerade eftersom jag ju hela tiden lyckades bli befordrad och ta steg efter steg i yrkeslivet.
Tills det sprack.

Som vi alla vet är sjukdomen progressiv. Jag kunde aldrig hålla mig på en konstant nivå. Om jag "bara" druckit som jag gjorde när jag var runt 30 hade det kanske hållit, men så gör ingen alkoholist. Man ökar dosen, och det gjorde jag. När jag var runt 50 år började mitt liv rämna och som jag tidigare berättat så blev min alkoholism avslöjad. Jag började min resa i behandlingsträsket och de åren var på många sätt mer smärtsamma än något annat. Påtvingad nykterhet och oräkneliga försök att sluta dricka ledde bara till återfall efter återfall. Jag förlorade jobb efter jobb och mitt liv var på väg att ta slut. Det var ett totalt kaos av arbetslöshet, ekonomisk kris, förnedring, ångest och utanförskap. Jag nådde min botten. Utblottad, försupen, föråldrad, ensam och vid randen av stupet.

Idag är jag, precis som för några år sedan, så otroligt tacksam för att jag hittade min väg ur detta. Jag kan fortfarande inte ge någon förklaring till hur jag efter så många års supande kunde bli nykter, jag kan bara tacka Gud för att det blev så. Kanske var det för att jag lade mig helt platt, slutade fejka önskan att bli nykter och verkligen kände ur botten av mitt hjärta att jag aldrig vill dricka mer. När jag till slut var på gränsen till att supa ihjäl mig var min livsvilja troligen större än flaskans kraft. Till slut.

När TV:n visade Allsång på Skansens repris i morse såg jag Tommy Nilsson sjunga. Det var vad som egentligen fick mig att göra ett inlägg idag. Han hör till min generation och fått ta mycket skit för sitt supande. Skillnaden är att han varit offentlig person och fått ta förnedringen i media. Mobilkameror har filmat hans snedsteg, reportrar har gottat sig i hans elände, men han har kommit tillbaks verkar det som. Jag blir glad när jag ser en annan alkoholist som vänt sitt liv. Jag vet inte hans status vad gäller supandet idag, men vet att han varit illa ute.

Det värmer mitt hjärta när olycksbröder/systrar visar att de fortfarande står upp. Jag blir uppmuntrad när jag ser kända människor, såsom Suzanne Reuter, Björn Ulvaéus, Mikael Persbrandt eller Lars Lerin visa att de klarat sig ur skiten. Om jag varit känd hade jag också gått ut öppet om jag vetat att det kunnat stötta eller hjälpa en enda person. Kanske kan jag en dag skriva en bok om vad jag upplevt och därigenom kunna inspirera. Det vore en dröm och något jag önskar att få tid med. Men det blir en annan dag. Just nu ska jag bara njuta av min semester.

Önskar er alla en helt underbar sommar!
🌻🌻🌻

Varafrisk
mån, 2024-07-15 - 10:52

@Axianne Tack för ett fint, öppenhjärtigt och ärligt inlägg❤️ Har ibland tänkt på pension pga min utmattning och mitt arbete men känner att jag är inte färdig ännu med mitt yrkesverksamma liv. Tack för att du berättade om ditt arbete.

Jag är troligtvis i din ålder jag är iaf Tommy Nilssons ålder. Började dricka vid 47, 48-års ålder tom 60 år. Har varit nykter i 1,5 år. De två sista åren var jag dödligt trött på alkoholen men jag drack ändå…beroendet är starkt. En dag var jag bara ”där”…kapitulerade…ville ju leva..och idag lever jag! Det är ju många mestadels män i ca 30-40-årsåldern som berättar om sin uppväxt med kriminalitet och alkohol/droger och vägen ur denna destruktivitet. Jag tänker att det finns ett stort mörkertal bland i synnerhet kvinnor i 50-60-årsåldern. Jag skulle gärna vilja berätta om min historia för att öppna upp, för att slippa skammen mm. Skammen tror jag är den som bidrar t att många inte berättar..och man fortsätter med sitt missbruk…i sin ensamhet.

Kram🌺

Andrahalvlek
mån, 2024-07-15 - 11:29

@Axianne Tack för att du berättar ❤️ Det hjälper många här på forumet. Till nykomlingar: Läs Axiennes tråd från början! Den är en saga från början till slut och så otroligt välskriven ❤️

Kram 🐘

Se klart
tis, 2024-07-16 - 00:09

Fint att läsa ett inlägg från dig @axienne
Jag tvivlar inte på att din bok skulle bli mycket framgångsrik- men det är nog inte vad du trånar efter, men att nå ut med sin berättelse om att vända sitt liv, du skulle hjälpa många. Jag blir alltid lika glad när du tittar in och allt är fortsatt bra och framåt, uppåt 🌸 Du är en förebild! Njut av din semester, kram.

Axianne
fre, 2024-08-23 - 01:29

Under kvällen igår bytte jag min profilbild. Texten är väldigt liten, men det står:
"I quit drinking 1096 days ago. 3 years, 0 months and 0 days. Since Aug 22, 2021"

Tre år nykter efter över 25 års missbruk är stort. Det har varit lite av en saga. Det har varit en gåva att få en ny chans till livet.

Jag upplever mig inte längre som en alkoholist och glömmer ofta bort att jag alltid kommer att vara det. Det är så underbart att få känna mig normal. Det ger mig ett egenvärde och en stolthet över mig själv jag saknat nästan hela mitt vuxna liv. Min prestation att bevara min nykterhet är inte längre något märkligt. Det är en självklarhet och ett naturligt val som jag varken ifrågasätter eller funderar så mycket över till vardags.

Att jag sedan sommaren 2021 tillåter mig att släppa alla tankar på min alkoholism och leva som om jag aldrig haft ett missbruk har på sätt och vis varit det bästa jag gjort, trots att det enligt många sakkunniga är livsfarligt att sänka garden eftersom det med största sannolikhet leder till återfall. Jag håller inte med. Att få vara normal var vad jag behövde. Att känna mig som andra. Få leva ett rikt och fritt liv utan den osynliga men svidande brännmärkningen i pannan som säger "Jag är alkis". Att inte ständigt vara rädd och oroa mig. Bara få vara en helt vanlig person utan att varje dag bära på stigmat av sjukdomen.

Det finns dock en liten gnutta bitterhet hos mig för de bortkastade åren i behandling jag genomgick och som jag idag känner var helt kontraproduktiva. Vården överlät det mesta åt AA. Det blev förmodligen billigast så, men jag tror inte på AA idag. Det jag skriver nu gäller bara mig. AA har hjälpt många och fungerar för vissa, men tolvstegsmetoden var inte för mig.

Under åren jag kämpade med AA lärde jag mig att vägen till nykterhet var ständiga möten och påminnelser om att jag var sjuk. AA var den enda trygga gemenskapen där man kunde umgås med sina gelikar. Mötena var vaccinationen mot återfall. För mig var det tvärtom. Inom AA levde jag alltid med skulden, skammen och känslan av att vara en misslyckad person som måste dölja mitt missbruk utanför möteslokalen och kämpa för att hålla mig nykter. Återfallsrisken angavs i dessa kretsar som 60-75% och och jag visste att i princip alla trillar dit någon gång, så varför inte jag? Det ledde till att jag belönade mig med att dricka när jag varit duktig och hållit mig nykter vissa perioder och de planerade återfallen blev min glorifierade morot under den påtvingade nykterheten.

Hela tolvstegsprogrammet bygger på att man tillsammans med andra olycksbröder och systrar ska träffas och prata om all skit. Man ska kämpa, stida och vara ständigt alert medan man "gör fotarbetet" med allt från dagliga böner och bekännelser till gottgörelse där man ska be om ursäkt för de synder man begått när man söp. Man fick aldrig vila eller känna sig säker, för då blev man sårbar. Aldrig glömma att man är trasig och förstörd. Det var som att varje dag riva bort sårskorpan och gräva djupt i såret man ville läka.

När jag försökte med åttonde och nionde stegen som innebar gottgörelse kulminerade ångesten eftersom mina ursäkter försatte andra människor i obehagliga situationer. Att påminna en gammal vän om pinsamheter och dra upp gammal skit när hen kanske redan glömt saken gjorde att vissa relationer blev minst sagt ansträngda. Det fanns människor som inte ens visste att jag var alkoholist eller upplevde att jag gjort dem något illa. Ingen tackade mig för att jag gick runt med en lista över oförrätter och försökte be om ursäkt. Tvärtom blev det mer genant och jobbigt för de personer jag skulle gottgöra, och för mig var det den ultimata förnedringen och vad som verkligen satte spiken i kistan och såg till att jag aldrig mer skulle få känna mig normal.

Att jag valt bort AA och i stället sedan drygt tre år levt utan att ständigt påminna mig om att jag är alkoholist innebär inte att jag är på väg att ta snedsteg eller lämna min nykterhet. Jag hyser en genuin och trygg tro på att jag inte kommer att dricka och ser det inte som någon risk för återfall bara för att jag inte hela tiden tjatar om min alkoholism. I stället betyder det att jag inte för all framtid måste gå runt och bära på en jättetung ryggsäck full med ångest, skuld och skam över vem jag varit. Jag har givit mig själv gåvan att må bra i stället.

Inom AA tackar man Gud och man ber till en högre makt. Det gjorde jag också på den tiden, men det kändes bara fel och fejkat eftersom jag inte hade någon tro. Nu är det lite annorlunda eftersom min nykterhet känns som ett mirakel. Jag brukade säga i början av nykterheten att jag behöver tacka någon för min räddning, och den kraft som räddade mig ur alkoholismen har blivit Gud som jag tackar för mitt nya liv. Det är en tro som är äkta och mycket starkare än det jag fejkade när jag rabblade böner inom AA.

Med det vill jag önska en god natt och tacka för att ni läser!

Kram! ❣️❣️❣️

peace
fre, 2024-08-23 - 08:43

@Axianne,Håller med dig!Det är 100% din förtjänst att du lever nykter idag.Jag stängde också dörren helt från alkohol för 3 år sedan.25 års alkoholelände nådde äntligen sitt slut,efter flera mycket allvarliga olyckor,smusslande och fruktansvärda bakfyllor.Jag har förlorat så mycket tid i livet,men är också glad att få tiden jag har kvar i det nyktra livet.Känns som att jag har varit en fånge i 25 år,men äntligen släppts fri!Önskar dig och alla här på forumet kraft att hålla den tunga dörren stängd.💚💙💜🧡💛🩷🩵

Andrahalvlek
fre, 2024-08-23 - 10:17

@Axianne Grattis till 3 nyktra år! 🥳🥳🥳 Jag blev också nykter enbart med hjälp av forumet. Genom forumet träffade jag gelikar, vilket jag behövde. Jag behövde lyssna på dem som gått före och jag behövde guida noviser. Repetera, repetera, repetera.

Jag tror inte på gud, men jag tror på ödet - att det finns en mening med allt som sker - och jag tror på varje individs inneboende kraft. Det är jag som har gjort jobbet, ingen annan. Just osäkerhet och låg självkänsla/självförtroende tror jag är boven i dramat många gånger.

Att klara av att sluta dricka och förbli nykter är dessutom världens bästa egoboost. Klarar man det, klarar man allt.

Kram 🐘

Varafrisk
lör, 2024-08-24 - 08:06

Grattis till tre nyktra år @Axianne !! Det är så himla strongt gjort!! Jag tror inte att jag har skrivit tidigare i din tråd men nu ville jag dels gratulera dig men dels för att vad du skrev om AA berörde mig.
Jag har skrivit länge på forumet ca fem år men blev nykter först för 19 månader sedan. Forumet är bra men jag behövde mer. Jag hade kontakt med Rådgivningscentrum kanske fram och tillbaka under två års tid innan jag började en öppenvårdsbehandling. Det var bland det bästa jag har gjort. Behandlingen utgick från tolvstegsprogrammet men i själva behandlingen kom man väl till steg 3. Det handlade även om att gå på möten samt ha en sponsor och jobba med stegen. Ja, jag behöver väl inte skriva mer om det...jo jag glömde berätta att jag gick under kanske ett års tid ganska frekvent på möten vilket var NA eftersom AA fanns inte då i min stad men numera finns det. Under första halvåret gick jag nog på alla möten dvs tre möten i veckan och därefter ca två gånger i veckan men sedan i våras högst sporadiskt. Jag har kontakt med min sponsor men jag jobbar väldigt sakta med stegen vill dock genomföra dem. Jag tänker att tolvstegsprogrammet är bra för jag känner att jag kan inte förkasta det eftersom det har funnits i så många år och är så utspritt över många länder. Fast jag har aldrig köpt tolvstegsprogrammet fullt ut...för det har inte riktigt passat mig men jag vill slutföra det för att se...hur blev det för mig...vad lärde jag mig. Jag drack ca 12 år och hemma i mitt vardagsrummet. Så jag behöver inte gottgöra många fast jag har redan pratat med min bror, en kompis och min familj. Det har varit otroligt viktigt att prata om vad som hände när jag drack med i synnerhet min dotter för hon att hon ska veta att hon inte har gjort något fel utan det var hennes mamma som inte var nykter. Vad jag känner igen mig i i din text är just det här med att jag har blivit inpräntad med att jag måste hela tiden gå på möten om jag inte går på möten är risken stor för återfall, och om jag inte fullföljer tolvstegsprogrammet är risken också stor. Jag måste leva i programmet. Vad som var skönt för mig med behandlingen var att få vara sjukskriven att hitta sinnesro, att få träffa likasinnade. I många diskussioner på både behandlingen och på möten så är det som alla har lurat andra människor, skott sig på andra människor. Jag vet inte om det finns någon behandling som är i grupp som inte grundar sig på tolvstegsprogrammet. För mig var ditt inlägg skönt för jag har alltid känt lite stress med att om jag inte går på möten...jag då är jag snart fast igen....det är som att tappa tron på sig själv....fastän jag känner mig väldigt trygg i min nykterhet. Kanske blev det väldigt rörigt vad jag skrev...men jag fastnade för din text.

Kramar!