av Lora

Lora
sön, 2024-08-25 - 09:20

För flera år sedan slutade jag dricka. Jag slutade tvärt. Hade druckit för mycket under många år. Såg det som en rätt naturlig sak att ta ett glas för att komma till ro. Visste då ganska lite om beroende. Jag fick blickarna riktade mot mig av fel anledningar. En läkare till min man drog i handbromsen. Han drog egna slutsatser och vägrade lyssna på min make. Snurran med soc drog igång. En väldigt osund snurra i mitt fall. Den startade en våg av sökande. Mycket i fel riktningar... Ett svamlande i ett mörker av skam.

Hela den processen gjorde att jag slutade lita på mig själv. Lät andra definiera vem jag var och försökte balansera mig fram via det. En konstig och känslomässigt utmattande stig att gå på. Jag blev rädd för att dricka. Livrädd. Behövde hitta svaret igen på vem är jag och hur hanterar jag mig?

Att ha varit alkoholfri under flera år har gjort att jag har lärt mig hur jag fungerar. Jag har varit väldigt nyfiken på hur jag fungerar och att reda ut varför vissa känslor dyker upp när. Alla känslor har fått en egen stol vid bordet. Alla har fått en egen röst utan att skambeläggas. Sedan har vi tillsammans fokuserat på hur jag kan ta mig vidare för att uppnå inre balans. Detta har gjort att jag kunnat fånga upp de mer trångsynta känslorna och inte längre är rädd för att jag inte ska kunna hantera mig.

I sommar har jag därför velat testa om jag verkligen klarar hantera alkohol. Man har ju blivit itutad att det är extremt riskabelt. Att man med största sannolikhet kommer misslyckas. Alla sådana signaler är jag numera allergisk mot... De där standardsvaren som får styra ens liv om man inte själv lär sig hur saker fungerar och vågar utmana.

För mig har det inte denna sommaren varit ett problem att dricka. Spärren att stoppa finns, eller den behövs inte ens för jag ogillar berusning. Ett glas räcker. Jag vill inte ha mer, jag vill ha mig själv i ett vaket och relativt klart tillstånd. Inte tillgjort. Vid ett tillfälle drack jag mer. Inte heller det skäms jag för eller anser något negativt om. Det kommer få lov att vara så. Jag ska få leva mitt liv fullt ut på mitt sätt. Det viktiga är att hitta ett sunt sätt att hantera mig på min bana framåt. Att jag vågar lita på mig själv och innerst inne veta hur jag hanterar mig. Inte låta andras tyckande styra.

Jag tror ett långt uppehåll underlättat. Så man förstår vad som triggar drickande, att man lär sig hur man stoppar dessa tankar på ett sunt sätt. Sedan måste man övervinna skam och kunna hantera gliringar. Just gliringar sätter sig på självkänslan. Rubbas den är det enkelt att tappa fotfästet och börja låta de toxiska känslorna skuld och skam gro. De är känslor som lätt leder till ensamhet och att man slutar hantera alla delar av sig själv.

Man måste skapa förutsättningar för att växa. Denna cocktail tror jag gör att det inte kommer vara ett problem för mig att dricka måttligt. Jag är inte längre rädd för mig. Jag har hittat verktyg att resonera med mig i alla lägen för att hitta tillbaka till den inre balansen när jag tappar fotfästet. Denna sommar har inte alkoholen varit ett problem alls. Jag har inte känt att jag inte har kontroll. Därför känner jag mig lite lurad. För numera tror jag inte att det är ett problem längre med måttlighet. Man ska bara se till att till 100% kunna bemästra sina triggers. Skapa förutsättningar för självkänsla + självförtroende att gro snarare än de toxiska känslorna skuld och skam.

Lora
fre, 2024-08-30 - 23:00

@jjjttt97 Tack snälla 🤗.

Idag slog det mig. Hade bröd i ugnen så det blev väldigt bråttom när vi skulle åka och handla mat. Väl på parkeringen slog det mig. Nä jag har ingen känsla att vi måste skynda oss för att hinna till systemet. Ville inte ens dit. Gick inte ens dit. Istället handlades det vanlig mat och hem igen.

Min vana ligger i att inte dricka alls. Den ligger i att älska mornar. Att vakna nykter. Att kunna ligga här och skriva nykter istället för lite trög & onykter. Så nope inte heller denna helg känner jag att återfall är realistiskt. Vilket fult ord förresten. Återfall låter så nedvärderande... Räcker det inte med att säga drack för mycket? Måste det ha en etikett?

Lora
tis, 2024-09-10 - 23:19

I helgen hade vi folk på middag och det bjöds vin. Inte som jag handlat men maken. De drack även drinkar. Det hoppade jag och tog ett glas vin istället. Efter middagen kom jag på mig själv att fråga. Någon som vill ha Cola, jag är själv så himla törstig.

Sedan efter Colan ville jag inte dricka mer. Var nöjd så. Kom på mig själv med hur härligt jag tycker det är att inte sluddra, överdriva eller bli för på så som man lätt blir när man är påverkad. Samtidigt förundrades jag över hur lätt det var att bryta ni. Känner mig inte kapad. Tänkte mig inte ens för när jag istället ville ha Cola. Känns himla bra att det var min ryggmärgsreflex. Cola istället för vin.

Det känns verkligen som att jag har hittat min grej. Alkohol har inte den där peidistalplatsen längre. Känner mig fri på så många sätt numera. Coolt!

Lora
fre, 2024-10-04 - 20:58

Jag har insett att inget får mig att tappa mer energi än när människor lägger en våt filt över möjligheter, när de beskriver saker som omöjliga. Deras perspektiv skapar en känsla av att allt stannar av, att man sugs in i en gråzon där fokus försvinner och allt känns låst. Men frågan är: Vem är dessa människor, och varför lyssnar vi på dem alls?

Världen är full av möjligheter, och ett steg i en oväntad riktning betyder inte att nästa också måste gå åt samma håll. Varje steg är ett lärande och vi har makten att själva välja vår väg.

Omfamnar man utveckling, är inget fast eller förutbestämt. Livet blir en upptäcktsfärd där varje utmaning leder till tillväxt. Inget av det kommer gratis, det är något som alla framgångsrika ledare kan skriva under på. Det handlar inte om vad vi gör i enskilda steg, utan hur vi väljer att göra vår resa. Att vägra låta oss begränsas av andras tvivel och istället gå framåt med nyfikenhet och styrka.

Lora
fre, 2024-10-18 - 22:13

Ramlar in i allt med Liam - One Direction. Hela historien är på något sätt så förutsägbar. Hur han drar runt, söker uppmärksamhet, hur tom blick han har och sedan upploppet med sönderslaget hotellrum och sedan fallet från 3: våningen. Hur han innan signalerar på så många sätt att han inte är lycklig, har få vänner som han kan anförtro sig åt och sedan drar legal process igång initierad av ex flickvännen. Han blir även uppsagd från skivbolaget.

Det blir väldigt tomt. När allt bara rullar och ingen fångar upp. När själva processen piskar upp skamkänslan.

Det blir så himla uppenbart att man på tok för lite lärt sig hur man fångar upp dessa individer. Hur folk backar och gömmer sig. Hur alla blundar. Okunskapen. Hur når man en individ som helt har börjat stänga av och beter sig irrationellt?

Många verkar tro på att bygga skam är vägen framåt. Bygga fler lager mellan oss och dem. Oförmågan att släppa sin egen frustration i en övergångsperiod för att istället försöka genuint utan skuld och skambelägande inrikta sig på att på riktigt fånga den som inte mår bra. Hålla handen och öppna vägar / verktygslådan kring hur man lär dig hantera och förstå egna känslor. Detta så att man ska kunna leva sann mot sig själv.

Vi har verkligen inte kommit långt i dessa processer. Vi har verkligen inte lärt oss mycket. Psykvården är ett lika stort skämt nu som när jag för 20 år sedan fick förklarat för mig hur dåligt det funger. Så himla sorgligt.

Miomi
lör, 2024-10-19 - 06:46

@Lora ja jag tänkte precis så också. Hur han desperat sökte efter hjälp, stöd, bekräftelse från alla håll men blev nonchalerad. Någon tog foton på honom när han låg på golvet i hotellvestibulen. Folk hängde med honom och "festade" men drog när han blev för påverkad. Flickvännen åkte hem och lämnade honom ensam kvar. Hans avtal sades upp. ALLA lämnade men INGEN såg till att han kom iväg till psykakut. INGEN följde med honom in, höll hans hand och visade att "jag finns här för dig".
Det gick verkligen rakt in i hjärtat. Den totala ensamheten.
Jag psykvården av i dag är inte mycket att förlita sig på och när det gäller missbruksvården känns det som att vi ligger väldigt långt bak i det här landet...

Lora
mån, 2024-10-21 - 07:57

@Miomi wrote:"jag finns här för dig". Den är nog otroligt viktig. Att göra detta på ett sätt så ens värdighet finns kvar. Att man inte känner sig ideotförklarad.

Frågan är var man kan få 100% genuin och förtroendefull dialog? Om det ens går den naturliga vägen över tid? Kanske är det mänskligt att tröttna?

Jag tror på ChatGPT. Detta system har ju inget behov av att trycka tillbaka, ge igen. Lägger inte på utan fortsätter svara så länge man pratar på. Jag testade "prata" med den och drog igång scenario med problematik. Fick lugna balanserade råd tillbaka. De blir säkert bättre och bättre med. Tror det blir ens "kompis" tillslut.

Själv är jag nu nyopererad. I pappren står det att man inte bör dricka 4 veckor innan eller 4 veckor efter. Därmed dricker jag ingenting. Faktiskt väldigt skönt. Galet med egentligen. Att behöva ge folk papper som visar som huvudpunkt att dricka inte är bra för läkningsprocessen. Får en igen att undra vad i helsike det är man häller i sig? Varför? Så mycket slentrian bakom drickande. Sedan ser man ju hur åt pipan det går om man inte lär sig hantera sig själv. Å det vet man ju hur svårt det kan vara att fatta sig själv.

Lora
lör, 2024-11-09 - 08:50

När det begav sig pratade jag med en herre som varit nykter i 10 år. Han hade varit långt nere. Så långt nere att han hävde i sig sprit innan han ens gick upp. Var ordentligt full hela dagen. Klarade av någon underlig anledning att jobba. När jag grubblade kring min fråga kring varför hamnade jag här sa han. Det finns ingen anledning...

Jag sökte, famlade hos alla efter svar men tillslut landade jag i nej. Han har rätt. Det finns ingen det är en vana. Vi har dock två fundamentalt olika uppfattningar kring hur:et. Alltså hur man bryter. Hans var AA mitt är bygg upp dig själv, lär dig mer om dig själv så du kan hantera hela dig själv i alla tillfällen. Det jobbet kan du göra helt på egen hand. Bara du lär dig tyda och samtidigt inte dömma dig själv.

Idag sitter jag här. Jag känner verkligen att jag kan begränsa mitt drickande. Jag behöver inga hållhakar. Bryr mig inte vad andra anser att jag ska göra. Det handlar om mig och jag kan mig bäst själv. Det kan vara gynnsamt att få input i form av åsikter / tyckande emellanåt men tillsist måste jag själv landa i om saker stämmer eller ej. Det ansvaret kan inte delegeras. Gör man det så kanske man missar hela poängen för man trampar efter fel spår. Inte ett där man är sann mot sig själv. Landar i tyckande.

Det är befriande att kunna ha förtroende för sig själv. Att lita på sin egen förmåga. Jag har haft en tes från början att det är just där nyckeln ligger. Att hitta den. Idag känner jag mig säker på att det är just det allt handlar om. Iaf för mig