av has

Ros
fre, 2024-08-16 - 09:50

@has Läste ditt inlägg nu. Så bra förklarat tack. Jag har själv slutat att dricka A sen 24v. Men känner väldigt mycket av det du skriver på hur jag var. Min ångest nu är att min man passar så bra in i din beskrivning. Så svårt att prata om det med honom då jag själv varit där. Tack för att du delade med dig🤗

has
fre, 2024-08-16 - 11:31

@Ros starkt av dig att du lyckades bryta ditt mönster samtidigt som din man fortsatt dricker! 🌟🤗 Ja, att stå bredvid och inte nå fram är oerhört tufft och frustrerande.

Tröttiz
fre, 2024-08-16 - 11:49

Det jag också tänker om alkohol är att samtidigt som det ofta inte lönar sig att säga vad en beroende ska göra, samma gäller för den medberoende.
Ofta är man ju för insyltad i den andra, att man inte ser klart eller vill/orkar agera tänker jag.

Jag stannade för länge, och hade vänner som såg och kom med sina 'göranden" till mig. Funkade ju inte alls att få höra vad jag borde göra i vissa situationer ... Till slut tog det stopp - men inte på grund av andras tyckanden om mitt sätt att fatta beslut.

Då tror jag att det är bra att ta ett steg tillbaka och närma sig ödmjukt, vad man upplever och tänker.
🌺

Åsa M
fre, 2024-08-16 - 21:32

@Tröttiz ja, det är väldigt sant. Insikten måste komma inifrån individen, vare sig det är missbrukaren eller den medberoende. Utan insikt tror jag det är nästan omöjligt att ens orka fundera på att ta tag i det.

has
mån, 2024-08-19 - 10:17

Hej @Lizziedays! Jag har inte svar på dina frågor utan tänker att alla har sina egna svar. Läs gärna i mina andra trådar här för att ta del av min process.

För mig var det så svårt att avgöra huruvida min man var alkoholist, riskdrack eller inte hade några problem alls. Jag kände mig helt förvirrad och fick inte ihop bitarna alls.

När jag till sist (med lite hjälp) förstod att det faktiskt handlade om alkoholism så lämnade jag honom ganska snart därefter.

Inte lång tid efter det fick min man insikt i sin sjukdom och har varit nykter och jobbat aktivt med sitt tillfrisknande sedan dess. Vi har sedan valt ett gemensamt liv igen.

Det var väldigt kort sammanfattat av en väldigt svår tid, men läs gärna i mina trådar så får du en bättre bild!😊

Tröttiz
tis, 2024-08-27 - 09:32

Insikterna ja ..
Något jag lärt mig är att tänka på att man inte kan föra dialog med en beroende utifrån sin egen friska hjärna och tänka att det tas "rätt" emot.

Tänker att ett exempel är omtänksamhet, kan gälla allt möjligt. Att den tas fel emot, och så att säga glider in på missbruket. Att visa för mycket omtänksamhet är tydligen inte bra .. Missbrukshjärnan blir arg. Läste och hörde om detta, och då i de situationer jag varit i så föll vissa saker på plats. I "mitt" fall så stämde förklaringen liksom. Var inte för omtänksam på rätt sätt ... 🧐😏

has
lör, 2024-08-31 - 16:00

@Tröttiz jag misstänker att det där med att vara omtänksam hänger ihop med den där paranoida känslan alkoholisten ofta får? Känslan av att vara bevakad och kontrollerad.

Även en vänlig gest kan få lätt tolkas som att någon ”är ute efter något”, eftersom de med tiden ofta jobbar så själv (tex om jag går med på det här, så kan jag dricka utan dåligt samvete sedan).

En insikt som fortfarande är lätt flyktig för mig handlar om den enorma ansvarskänsla jag går runt med (och som jag också upplever att många andra verkar ha här).

Det ironiska är att jag har känt ansvar för allt och alla, utom den jag verkligen har ansvar för. Mig.

Ansvarskänslan har varit med mig hela livet och kom på intet sätt att starta i samband med min mans drickande.

Jag har tagit ansvar för relationer, för föräldrar, för stämningar i rum, för andras känslor, för väldigt många saker som egentligen är någon annans ansvar eller som jag i alla fall inte äger hela ansvaret för själv.

När något inte funkat har jag fått känslan av att det är mitt fel.

Det här har börjat luckras upp nu och jag märker att jag börjar lämna tillbaka ansvarsbollen där den hör hemma mer och mer.

När jag ser tillbaka på livet, ser jag att jag så ofta har kämpat.

Och jag är så otroligt trött på detta kämpande!

Tröttiz
lör, 2024-08-31 - 19:13

@has
Har också det där med ansvar, situationer i samhället som jag ser som inte är mitt ansvar. Måste emellanåt ha en inre diskussion med mig själv om just detta. Varför ditt ansvar? Vad kan hända? m.m

has
tors, 2024-09-12 - 11:28

Ett nytt lager under en tidigare insikt. Min självständighet och vad som finns där under:

Stå ut. Bita ihop. Genomföra. Klara av. Vända andra kinden till. Jämka. Pussla. Få saker att gå ihop. Få saker att fungera.

För någon annan.

Inte gunga båten. Inte känna efter. Inte välja själv. Inte skapa en scen. Allt så att det inte blir obehagligt.

För någon annan.

Vänta ut. Knyta näven i fickan. Bita ihop käkarna. Ytliga andetag. Vilja rasa isär men ändå hålla ihop. Lyssna, le, ge kloka råd.

För någon annan.

Vänta på att det är över. Att festen, mötet, dagen ska ta slut. Att få vila tryggt i ensamheten. Att få sluta behöva göra.

För någon annan.

För runt mig finns en stark sköld av självständighet. Där ingen på riktigt släpps förbi. Ensamheten där bakom kan göra ont ibland. Men den är ändå trygg. Den enda plats jag kan vila på, helt slappna av. Där inget längre behöver göras.

För någon annan.

När allt omkring en brister. Limmet inte längre håller ihop. Leendet har bytts till förakt. Vänligheten till ett skrik. Väntan blir plötsligt ett avgrundsvrål.

När självet inte klarar av att hållas tillbaka längre. När allt har getts, och getts igen.

När inget längre finns kvar.

För någon annan.

Då sätter jag mig där bakom. Kryper ihop som ett litet barn. Tårarna får rinna. Telefonen får ringa. Tömd och slut så vilar jag bakom skölden i det jag hela tiden vet: att jag alltid klarar mig bra.

Utan någon annan.

Så slickas sår i avskildhet. Släpper allt för ett tag. Får vila mig en liten stund, helt utan krav. Energin återvänder långsamt, långsamt. För långsamt för att det ska gå bra. Har aldrig tid att vänta. Aldrig tid att bli hel.

För därute väntar verkligheten och allt som måste göras.

För någon annan.

Ullabulla
fre, 2024-09-13 - 21:45

Fint skrivet Has.
Minns hur jag formulerade det då för 10 år sedan.
Aldrig mågonsin var jag bara jag.
Att haka i och klocka fast.
Vägra släppa taget.
För i den där avskildheten är det också väldigt ödsligt.
För där bor ju ingen.
Inte ens jag.

Kameleont
lör, 2024-09-14 - 00:14

@has
Så väl beskrivet!
Hur det går runt, runt o fortsätter pga o För någon annan. Hela tiden jobba för någon annans behov.

@Ullabulla
'Aldrig någonsin var jag bara jag. '
Just så känns det!
Jag är aldrig bara jag.
Fokus på någon annans behov hela tiden. Kan variera vem som står mest i fokus, men aldrig är det jag.

Tack för era kloka ord!

ChangedMe
lör, 2024-09-14 - 07:15

@has Så fint skrivet och precis så är det! Även efter personen som i mitt fall varit nykter ett längre tag. Men fortfarande är det fokus på honom och hans behov endast och mina behov och mitt mående trycks undan in i ett hörn. Det är verkligen så som du skriver, fokus på någon annan hela tiden och känns som att det blir aldrig någon tid för mig att bli hel igen, om det ens är möjligt.❤️

has
lör, 2024-09-14 - 11:58

Tack @ChangedMe @Kameleont & @Ullabulla för att ni delar med er. Känner mig mindre ensam och ”fel” när jag läser det ni skriver.

När jag tittar bakåt på mitt liv kan jag förstå varför det blev så för mig. Framåt vill jag göra annorlunda, men hur är fortfarande frågan.

Små små steg och en dag i taget är väl det som gäller även för oss❤️

Ullabulla
lör, 2024-09-14 - 16:47

Och jag fortsätter..
Nu när jag inte lever med någon annan än min hund och jag efter många års arbete är ute ur min relation.
Så behöver jag ingenting.
Och då menar jag verkligen ingenting.
För aty gå igång och tro och vilja.
Att inte var det ju så dåligt.
Den här gången ska vi minsann.
Nu vet vi båda bättre.
Och han har inte ens försökt locka tillbaka mig.
Synnerligen sorgligt.

Ullabulla
lör, 2024-09-14 - 16:51

Så vad är det då för "fel" på oss som kallar oss medberoende.
Denna drift/tvång att få höra till,att vara med i något.
Så starkt att vi gärna offrar oss själva.
Frivilligt.
Det är ju den stora gåtan.
Inte varför våra partners dricker/knarkar eller vad de nu håller på med.

has
mån, 2024-09-16 - 11:26

@Ullabulla det håller jag helt med dig om. Det handlar om oss. Eller det är i alla fall där vårt fokus bör ligga.

Jag upplever att mönstret sitter så djupt rotat, nästan reflexmässigt, och därför ibland är svårt att hinna upptäcka ”i stunden”.

En djupt inlärd strategi för överlevnad. Som kan få direkt motsatt effekt längre fram i livet.

Åsa M
tors, 2024-09-19 - 16:42

Helt klart handlar det om oss. Vi har osunda anknytningsstilar, skulle jag vilja sammanfatta det som. Jag har kämpat med det hela livet pga mobbning genom hela grundskolan. Om man inte förstår sina egna mönster kan man inte ändra dem, på samma sätt som att om missbrukaren inte förstår varför hen missbrukar så kommer beteendet aldrig ändras...

Ullabulla
tors, 2024-09-19 - 18:11

För mig handlar det om att kärlek eller uppmärksamhet från den man har en relation till,förälder kompis och framför allt kärleksrelation.
Om den då inte på ett grundläggande sätt ger det basala som man borde ha fått.
Då går min svält,eller överlevnadsgen igång.
Jag måste få upprättelse/bekräftelse bevis från den personen.
Då kan jag slappna av och mina triggers/spöken backar undan.