av Jagoxå

Jagoxå
sön, 2024-10-20 - 11:29

Tänker att många liksom jag sökt mig hit för att alkoholismen hos en nära ställer till problem.

Jag har en särbo som tog ett par återfall nyligen. Läser berättelser här som visar på hur svår denna sjukdom här (vilket jag i och för sig redan visste men personliga berättelser drabbar mer) och så mycket negativt den ställer till med. Många tankar snurrar nu hos mig.

Kommer det bli värre?
Orkar jag vara med honom då? Vill jag?
Kommer vår relation klara det här?

Han har sjukdomsinsikt och har tagit hjälp. Bra början, men ... tankarna snurrar som sagt.

Skulle uppskatta att få del av berättelser från er som faktiskt fått det att fungera bra tillsammans med en alkoholist. Att det kan gå att få ett bra liv tillsammans.

has
mån, 2024-10-21 - 15:24

@Jagoxå hej där!

Det är lite svårt det där med positiva berättelser som anhörig känner jag.

Jag vill gärna tro att min berättelse (och liv tillsammans med min nu nyktre man) kommer fortsätta vara positiv, men det vet man förstås aldrig.

Jag kan känna att det finns något lite skamligt att våga tro på sin partner, när så många beskriver hur nykterheten varat en tid och sedan börjar det om.

Så varför skulle just vår berättelse fortsätta på ett positivt sätt?

Men som en person jag pratade med om det för ett tag sedan sa: nä, man vet heller inte om en person kommer att vara cancerfri resten av livet för att man blivit ”frisk”.

Förstår verkligen att alla dessa tankar och känslor kommer över dig när detta nu hänt!

Jag försöker se det som en resa där jag enbart kan påverka min del. Jag behöver ta ansvar för att mitt liv blir bra för mig.

Just nu är min man nykter och mår bra, vi har det bra tillsammans, kan prata om det som varit och vart vi är på väg.

Ibland kan min oro triggas, men mer sällan nu. När den gör det påminner jag mig själv om att jag bara kan påverka min del och släppa taget om det jag inte kan påverka.

Jag tror att det kan bli bra för mig och oss även fortsättningsvis. Men om saker förändras får jag åter utvärdera och fatta beslut som blir bra för mig.

Och för mig låter det som att det är där du befinner dig nu. I ett vägskäl där du försöker reda ut vad som blir bäst för dig och hur du vill gå vidare?

Med värme & omtanke❣️

Ramlösa-Light
fre, 2024-10-25 - 09:59

Jag tror inte att det går att leva ett bra och lyckligt liv med en aktiv alkoholist. Enda sättet att kunna leva tillsammans är att hen blir nykter på riktigt. Att låta bli alkohol tills knogarna vitnar är inte att vara nykter. Nykterhet är att inte längre behöva alkoholen. Och för att komma dit behöver man hjälp att förstå hur man hamnade i missbruk.

Min man är numera nykter och vi har ett fantastiskt liv ihop med tillit, ärlighet och kärlek.
Hans resa mot nykterhet påbörjades när vi träffades för tre år sedan. Hans första steg var att vara spritfri, följt av terapi, återfall, terapi, antabus, återfall på antabus, kontakt med socialtjänsten, allvarligt återfall, ultimatum om avgiftning eller så går jag, inläggning på avgiftning och efter det behandling hos socialtjänsten.

Han har nu varit nykter i 10 månader! Han är en delvis en annan man än den jag mötte men också den han är menad att vara. Jag är inte längre orolig för att han ska insjukna igen.
Den bästa behandlingen fick maken av socialtjänsten i kommunen. Samtalen, medicinering med Naltrexon och Previct- behandlingen har varit en oerhörd hjälp för honom och för oss. Dessutom har den NA-grupp maken gått i varit ett fint stöd för honom.

De flesta jag pratat med om hur nykterhet blir till är eniga om att resan brukar se ut ungefär såhär. Det krävs först att man som missbrukare får behandling för orsaken till missbruket.
Och sen kan man ta bort drogen. Väldigt få klarar av att göra båda sakerna samtidigt.

Din man behöver hjälp och det vet du ju redan. Försök få din man att söka hjälp. Det är det enda du kan göra för honom.

Man kan inte göra någon frisk med kärlek. Där måste man älska sig själv mest! Och kanske fatta beslut som är bäst för sitt eget liv. Jag var beredd att lämna mitt livs kärlek för att rädda mig. (Och ja, det är mitt livs kärlek. Jag visste inte vad det var att älska och bli älskad innan vi träffades. Trots ett långt äktenskap innan).

Du behöver också hjälp. Förhoppningsvis har er kommun anhörigstöd för medberoende. Annars får du söka dig privat vård, vända dig till Al-anon och prata med Alkoholhjälpen. Det sista har varit ett stort stöd för mig. Finn stöd och behandling för ditt medberoende oavsett vad din man fattar för beslut. Det är du värd!

Jag önskar er båda ett rikt och levande liv med mycket kärlek till er själva och andra ❤️

Katten om natten
fre, 2024-10-25 - 11:32

Jag och min man har det bra! Han är nykter alkoholist och har nu inte druckit på, mig veterligen, över 2 år. Han tog tag i sina problem när de uppdagades för mig och jag konfronterade honom, jag hade hittat gömda spritflaskor lite här och var i hus och uthus. Läkarbesök och terapi, familjerådgivning. För mig stor oro, kontrollbehov och osäkerhet. Det höll den gången ett bra tag, tills vi flyttade från en gård till en annan och stressen blev för stor. Jag kom på honom igen. Den här gången fick han bättre hjälp. Alkoholterapeut som ledde honom till ACA och AA, där han fick den hjälp och den samhörighet han behövde. Mötena är viktiga för honom än idag. Han arbetar mycket med sin beroendepersonlighet, med invanda mönster och beteenden. Han är mycket medveten om sin sjukdom och hur den artar sig, inte bara när det kommer till själva drickandet utan hur den påverkar hela hans personlighet. Jag känner mig trygg, kontrollerar honom inte längre och har inget behov av det. Visst kan enskilda händelser få mig orolig, men då pratar vi om det. Jag tror att vi kommer att fixa det här, men det hänger helt och hållet på min man, att han prioriterar sitt mående. Arbetet med att vara nykter har för honom lett till en väldigt god insikt om sin egen person och sina beteenden, sitt mående, sitt ansvar och de val han har att göra, varje dag. Jag hoppas att det går lika bra för er!
Här där vi bor finns ingen bra hjälp att få från vården/kommunen/regionen. Endast en utbildning hur alkoholister fungerar, ingen form av samtalsstöd, diskussionsgrupper etc. Forumet här har varit viktigt för mig, liksom nån grupp på FB. Idag har jag inget behov av stöd och hjälp för egen del, men det kan ju komma att ändras och frågor dyker upp ibland.

Jagoxå
sön, 2024-10-27 - 20:37

Uppskattar att ni delar med er @has, @Ramlösa-Light och @Katten om natten!

Jag har ingen i samma situation som jag att dela tankar med. Då skönt att höra om andra i liknande situation.

Känns skönt att läsa att även ni känt oro etc. men att ni lyckats hantera det och att det blivit bättre med tiden. Hoppas så för mig med, vilket jag tror. Redan bättre men sen rätt vad det är översköljs jag av tvivel och funderingar.

När vi träffats och allt känts bra. Först glad. Skönt - vi kommer klara det här! Sen plötsligt kommer tankarna. Tänk om han hade druckit... inga tecken på det. Men... sen tanker som skenar.

Tack för omtanken och uppmaningen till mig att söka hjälp. Det har jag redan gjort och pratat bl a om hur jag kan hantera situation för att må bättre i den och vad som viktigt att vi hanterar tillsammans. Först vågade jag inte ge uttryck för hur jobbigt jag tyckte allt var eftersom jag läst så mycket om att vara stöttande att jag var rädd att göra saker värre genom att visa hur dåligt jag mådde. Han tar också hjälp samt går på AA-möten. Vi pratar också mycket om situationen med varandra vilket är bra. Men jobbigt. Framförallt för mig. Vilket ibland känns lite "konstigt" och gör mig orolig att han inte tar alkoholismen på tillräckligt stort allvar. Eller så har vi helt enkelt olika sätt att hantera situationen. Som så klart dessutom är olika för honom och mig. Kanske har han ännu inte fullt ut landat i vad det handlar om. Tänker att mycket av det jag funderar över inte går att få svar på nu, utan att tid krävs för att se hur saker och ting landar och utvecklar sig.

has
mån, 2024-10-28 - 05:39

@Jagoxå för mig var det en stor hjälp att min man bad om att få lämna blodprov för att kunna visa mig att han inte druckit (jag lämnade honom och ansökte om skilsmässa och hade helt gett upp hoppet om att vi skulle kunna fortsätta dela livet med varandra).

Jag är osäker på om jag hade vågat ge vår relation ännu en chans om han inte hade gjort det. Jag var så trött och sliten efter allt som varit.

Om du tror att det skulle kunna hjälpa även dig, kanske det kan vara värt att lyfta?

Ta hand om dig!

Ramlösa-Light
lör, 2024-11-02 - 15:55

Min man har lämnat blodprover varje månad (Bpeth) och hans värden visar inte på något alkoholintag alls.
Medicinen han tar är Naltrexon som fäster på sex av åtta receptorer för alkohol i hjärnan. Hans sug försvann snabbt tack vare den.
Naltrexon går att kombinera med Campral och då kan ytterligare en receptor blockeras.
Planen är att fasa ut Naltrexon efter ett år och då evt. ta den vid behov: inför AW, julfest, midsommar o.s.v.

Jagoxå
mån, 2024-11-04 - 22:38

Blodprover skapar viss trygghet & lugn. Då behöver man inte fundera på samma sätt. Han har tagit det tidigare. Hade jag inte ens tänkt på förrän ni tog upp det @has & @Ramlösa-light. Tror därför var lite ”lättare” (för mig) första tiden då. Var lite orolig när han slutade men gick bra. Tills han trodde han kunde dricka lite igen. Vilket funkade ett tag. Men det gick inte.

Jag kommer inte föreslå blodprov nu men bra ni skrev och kan säkert hjälpa andra på traven.