av cupcake9

cupcake9
tors, 2024-11-21 - 20:02

Jag är ganska ung , gick in i mitt första förhållande för 1 1/2 år sen. Allt var som en dröm i början. Tills hans riktiga sidor kom fram
Jag har fattat att han är alkolist , det tar emot att säga men han har inget stopp när han dricker. Det går ut över mig och jag får ta mycket skit.
När jag tagit upp det har han själv erkänt och lovat att han ska bättra sig, det håller i början men sen går han tillbaka till sina gamla vanor igen.
Dethär har blivit en konstant ångest och oro för mig. Alkohol är inget jag förknippar till något kul längre. Jag själv avstår alkohol för att vara en bra förebild och inte trigga han att dricka.
Jag får ont i magen när han ska iväg med kompisar för jag vet att han kommer hem jättefull. Om jag följer med så brukar han hålla sig i ganska bra skick, men ska jag behöva tvinga mig själv att alltid följa med bara för att han ska sköta sig?
Han lämnar som en vanlig människa men kommer hem som en helt annan person. Han blir aggressiv i fyllan och jag måste tippa på tå för att han inte ska bli arg . Han gör slut med mig typ en gång i månaden och har sagt att jag inte ska bry mig för att han inte menar det.
Jag tror att han innerst inne vet om att det han håller på med inte är bra eller hälsosamt, men jag bryts ner för varje gång han dricker . Och vart går min gräns? Jag vet inte , men jag förlåter han varje gång och han tror typ att jag inte bryr mig längre. Sanningen är att jag går sönder själv inombords.
När vet man att man borde lämna? Han betyder allt för mig, utan han är jag ingen och jag har verkligen inga kompisar själv. Han är mitt enda umgänge och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan han. På ett sätt så känns det bättre att plåga sig själv och genomlida helgerna för att sen ha det bra på veckodagarna? Jag vet att jag förtjänar bättre , men jag kan verkligen inte lämna. Samtidigt så mår jag så dåligt hela tiden och oroar mig inför helgerna då han ska iväg. Jag vet inte hur man pratar seriöst om dethär, för varje gång jag försöker nämna nåt så får jag till svar ”okej men lämna mig då” . Eller så får jag agg tillbaka för att han blir triggad när jag nämner alkohol

Jag vet inte vad jag ska göra längre

Ullabulla
fre, 2024-11-22 - 07:40

Hej cupcake och välkommen hit!
Det här är ett jättebra ställe att vara kort eller lång tid för att läsa och skriva.
De flesta av oss på anhöriginvandring har varit där du är.
Man älskar någon som missbrukar och har därför väldigt svårt att lämna.

Man förlåter, förnekar sanningen och hittar vägar att leva i kaoset.
Det man kan göra om man inte har kraften eller viljan att lämna,det är att försöka titta inåt.
Vilka gränser måste jag sätta?
Hur kan jag skydda mig själv när det blir för jobbigt?
Finns det kanske någon jag litar på som jag kan anförtro mig till?

Sen finns det yttre hjälp att få som kan hjälpa dig bena ut vsr du står och vilka valmöjligheter du har.
Här på alkoholhjälpen tror jag man kan ringa och få prata av sig.
Al-anon finns i de flesta större städer.
Men återigen,välkommen hit.
Läs och skriv så mycket du orkar så ska du få se att du inte är ensam.

Prinsessan1
fre, 2024-11-29 - 10:10

@cupcake9 Hej och välkommen hit. Jag har varit i detta forum i cirka 1, 5 år och det har hjälp mig mycket, då jag trodde att jag var ensam med mitt medberoende. När jag läser ditt brev, så känner jag igen mig själv. Du skriver att:-"Jag kan inte lämna". Precis så tänkte jag.. OM jag lämnar står jag utan inkomst, inget hus och utan en man jag älskar väldigt mycket. Under dessa 1,5 åren har min man varit nykter delvis, men aldrig sökt stöd, behandling eller bearbetat varför han dricker så mycket. Jag har gett honom ultimatum, vilket har fungerar ett tag, men han trillar dit igen.
Trots allt detta har jag nu sagt orden att jag vill skiljas och därigenom satsa på mig själv.
Det är ingen som kan säga till dig vad du ska göra, det är något du måste komma underfull med själv. Men av ditt brev att döma, så mår du inte bra i din nuvarande situation, vilket är något du behöver fundera på. Vad vill DU?
Vi finns här som stöd om du behöver skriva av dig. Ta hand om dig

Åsa M
fre, 2024-11-29 - 15:05

Jag tror att du behöver fokusera mer på dina egna behov. Han är sjuk. Du är medberoende.

Det låter som att du mår mycket dåligt, både av att vara i den här relationen, men också av den känslomässiga misshandel han utsätter dig för. För ja, det är vad det är. Jag skulle vilja föreslå att du söker stöd för egen del i ett första skede. Samtalsstöd, stöd hos VC, prata med en stödlinje. Om du är så mentalt nedbruten att du inte orkar se ditt eget värde utan honom så kommer inget att bli lättare. I all välmening.

Hans sjukdom kan du inte rå på, precis som du själv konstaterar. Men ditt eget mående äger du, och kna förbättra, helt oberoende av honom. Många kramar till dig!