av Filmen

Filmen
lör, 2024-12-07 - 19:56

Det var nu säkert 1,5 år sedan jag skrev här. Då hade jag via ett läkarbesök fått reda på att min dåvarande man och pappan till våra tre gemensamma barn var inskriven på beroendeklinik och var fullfjädrad alkoholist. Utöver det blev han orosanmäld då han blev aggressiv mot mig och barnen när han druckit.
Idag, två år senare har jag äntligen kapat alla praktiska band med honom. Skilsmässan är igenom, jag har en egen lägenhet till mig och barnen som bor hos mig 100%. So far so good. Men vad gör man och säger man till barnen? Han är rent ut sagt en värdelös pappa som bara prioriterar sig själv och sina egna behov. Han hör inte av sig till barnen. Han är helt ointresserad av våra barn, frågar aldrig någonting om dem. Han köper prylar på kredit till sig själv, allt han bryr sig om är sig själv. Han skiter i att köpa nån födelsedagspresent till barnen när de fyller år. Han dricker mest troligt fortfarande och ser ut som en slashas.
Vad kan jag göra? Jag lider så för mina barn och jag lägger på mig själv hur jag kunde välja den här pappan till dem. Barnen börjar bli äldre och förstår mer och mer. Min dotter skäller på honom, utan något som helst resultat medan mina pojkar stänger in sina känslor…. Min 16-åring är arg på oss alla känns det som, även på mig.
Vad säger man till barnen?
Ibland i mina mörka stunder tänker jag att det vore bättre om han inte fanns…

has
sön, 2024-12-08 - 18:37

@Filmen vet inte hur gamla barnen är, men förstår det som de är ungdomar/tonåringar?

Jag tänker att det troligast är bäst att vara så transparent det går? Prata om sjukdomen alkoholism och vad den gör med en människa. Egocentreringen osv är ju väldigt vanligt vid alkoholism. Prata om gränssättning och banens behov. Stödsamtal med skolkuratorn eller liknande kanske också kan vara hjälpsamt om det är någon av dem som är öppen för det?

Förstår verkligen att det måste vara supertufft❤️

Åsa M
sön, 2024-12-08 - 18:47

Om barnen är stora nog att förstå sjukdom som begrepp tror jag det kan vara bra att berätta för dem. Det är mycket känslor runt alkoholmissbruk och det är mycket ilska. Det kan vara bra att prata om den så man kan bearbeta den. Kram till dig ❤️

ann74
sön, 2024-12-08 - 21:17

@Filmen tror dina tankar att om han inte fanns är många som lever som oss tänker. Jag har tänkt så idag. Va skönt att du kommit ifrån han. Verkar som dina barn är i samma ålder som mina dom är 15 och 17 . Hur reagerade dom när du lämnade? Jag är på väg att lämna men det har tagit alldeles för lång tid.

Filmen
sön, 2024-12-22 - 21:31

@ann74 Det tog alldeles för lång tid för mig också. På många sätt är man så hemmablind när man är mitt i det. Eller medberoende. Mina barn är 16, 14 och 8 idag. Tiden efter har varit svajig för dem i perioder. Mina två yngsta har gått och pratat med en psykolog vilket har hjälpt. Den äldsta vägrar. Han är mest arg. Men ändå, allt är så mycket lättare nu när jag är ifrån honom. Fick ett SMS där han skrev att han hade problem, han kunde inte betala bolånet. Någonstans där kände jag bara lycka över att vara fri. Inte mitt ansvar att hjälpa. Bara mitt ansvar att se till att barnen mår bra. Tänk på dina barn. Ge dem friheten. Ge dig själv friheten. Det är mitt bästa råd. Det är inte förens man kommer ur som man förstår vad man har varit med om fullt ut. I varje fall var det så för mig! Kram.

ann74
sön, 2024-12-22 - 21:39

@Filmen förstår att det är skönt att vara fri, sitter här med ångest inför julen. Men har bestämt mig nu till sommaren ska jag vara fri. Min äldsta är också arg och flyr hemmet men han har fyllt 18 nu den yngre som är 16 stänger helt in sig . Man tycker så synd om dom, dom hade en normal pappa när dom var små men tyvärr har det bara gått utför dom senaste 5 åren.

Nor.Li
sön, 2024-12-22 - 22:26

Hade liknande erfarenheter som dina barn. Kommer ihåg att skammen och skulden/ansvarskänslan gentemot min pappa var väldigt tung att bära. Skällde också, var så arg och ledsen för att sen i 14-årsåldern (efter att vi flyttade långt ifrån min pappa) stänga av totalt.
När vi flyttade hade min mamma ett kontaktnät som visste hur allt låg till med vår familjesituation, psykologhjälp etc. Jag tänkte att jag absolut inte fick avslöja hur vi haft det och varför vi egentligen flyttat. Lögnen och medberoende fortsatte och jag var verkligen på botten utan att omgivningen märkte någonting. Det som jag är helt säker på att hade hjälpt är att min mamma varit mer transparent. Visat att det är ok att prata, att det är ok att känna. Barn och tonåringar förstår så mycket mer än man tror ändå. Berätta om dina känslor och var lyhörd för deras. Inkludera dom, ni kan stötta varandra. Det är ok att önska att han inte finns ibland. Du är inte ensam och det är ur min synvinkel förståeligt. Ta hand om dig ❤️