av Livia Gloria

Livia Gloria
ons, 2025-01-22 - 19:24

Jag tycker det är läskigt och skamligt att tala om och jag har precis erkänt för mig själv att mina föräldrar faktiskt drack. Och jag har under hela min uppväxt tyckt att jag var överkänslig, att mina kompisar ju inte brydde sig när deras föräldrar drack, och jag har alltid tänkt att jag är konstig som tycker det är så jobbigt. Försökte visa ilska emot dem och försökte stoppa dem på alla sätt som barn, gick ej hem till vänner för då drack dem och var fulla när jag kom hem. De trodde att de dolde allt för mig, men jag såg allt, hela tiden. Jag bor fortfarande hos dem, jag har börjat i terapi för min ätstörning förra året, letat fel på mig själv i flera år som kan förklara varför jag mår så dåligt och varför jag är så ensam. Letat fel på mig själv hela tiden, försökt göra rätt hela tiden. Men på senaste samtalet efter 6 månader i terapi så erkände jag att mina föräldrar drack, och jag började gråta hysteriskt och skaka i hela kroppen när jag väl sa det. Detta skedde nu denna veckan, och jag vill veta om hur ett barn till föräldrar som dricker mår och reagerar och vad som är vanligt att känna. Jag vill förstå mer, och min terapeut rekommenderade denna sida. Btw pappa är den beroende och mamma medberoende, pappa psykiskt misshandlar också henne och är kontrollerande.

LAO
ons, 2025-01-22 - 22:46

@Livia Gloria hej☀️

Jag kan inte alls svara på din stora och svåra fråga, men jag tycker att du är modig som skriver och jag är glad att du har en terapeut du litar på.

Hoppas att någon annan kan hjälpa dig här inne🤗

ChangedMe
tors, 2025-01-23 - 20:32

@Livia Gloria Hej! Vad ledsen jag blir för din skull, barn ska inte behöva gå igenom det du gått och går igenom och som påverkat din hälsa. Tycker det är modigt och bra att du skriver här och jag hoppas fler kan svara på din fråga. Det är det jag är mest bedrövad över för mina barn, att jag som medberoende tillät det pågå så många år. Försökte få ett slut på deras pappas drickande men förgäves, tills för lite mer än ett år sedan då barnen faktiskt satte ner foten rejält och han har nu varit nykter i 13 månader. Men det är en annan historia. Det jag vill säga är att hur du mår med ätstörning och annat (ångest kanske?) kan nog kopplas direkt till att du lever med en alkoholist och en medberoende som inte har kapacitet att vare sig hjälpa sig själv eller dig. Mina tre barn (nu i 20-årsåldern) lider alla tre av ångest i olika grad, problem med magen, känslomässiga problem där de har svårt att lita på människor och där självkänslan kan svikta, både en stor sorg och ilska kan triggas igång snabbt, två av dem har haft ätstörning den ena när hon var 13-15 år och den andra under gymnasietiden. De säger själva nu att deras pappas alkoholism påverkade dem mer än de insåg just då, förmodligen en del förträngning plus att jag ju skötte allt och försökte skydda dem, trodde länge att de inte såg/inte visste att deras pappas drack varenda kväll och helg.

Deras pappa var/är inte våldsam men en del fula elaka påhopp och ord har riktats även mot barnen. Barn till de som dricker påverkas mycket mer än vi vill tro, det byggs gradvis upp inuti för att sen ta sig uttryck i bland annat ångest, depression, ätstörning, PTSD. Jag läser mycket på framförallt amerikanska/brittiska sidor/forum och just detta hur barnen påverkas diskuteras en hel del. Vi som levt/lever ihop med någon som dricker drabbas av trauma i olika grad, det går inte att förneka. Så bra att du får hjälp❤️ kram

Livia Gloria
fre, 2025-01-24 - 07:51

@ChangedMe
Wow tack för svaret. Låter precis som min mammas situation för dig, (förutom att hon fortfarande förnekar att jag farit illa av det). Likadant i min familj, mamma försökte skydda mig ifrån pappas drickande och gjorde allt i hemmet och skötte i princip allt utan någon slags hjälp. (Hon blev utbränd ett tag). Och jag vet att mamma kämpat.

Mamma och pappa trodde att jag inte märkte, men jag märkte allt, jag kände bara hela tiden: ”tror ni jag är dum i huvudet”. Och sen sopas det under mattan dagen efter och vi kör skådespelet att inget hände och jag låtsas som att jag inte märkt något. Så dom tror väl fortfarande att jag inte vet.

Likadant att han inte är våldsam, men psykisk våld, kontrollbehov, kränkande och förminskande, så det är subtilt maktutövande och manipulerande (han är blandning av narcissist och psykopat, alltså oförmåga att känna empati för andra). (Detta var en livsomvälvande insikt för 3 månader sedan).

Mamma var alltid den minst läskiga i hemmet, även om hon drack, typ den som skyddade mig. Och jag vet att hon har dåligt samvete över att hon drack för hon undviker det samtalet när jag tar upp det med henne, och hon stänger av känslorna för de är för jobbiga. Jag längtar tills jag flyttat, och tills mamma lämnat pappa och börjat i terapi. Pappa har jag släppt hoppet om för länge sen när jag läste på om psykiskt våld och psykopati, han ska jag bara bryta kontakten med när jag flyttar, han är inte min pappa längre. Känns fel att säga pappa till honom, kallar han helst för psykopaten haha. Men jag måste låtsas som allt är bra fortfarande (bor hos dem fortfarande, men orkar inte länge till).

Ja och kontrollbehovet jag fått med ätstörningen är nog direkt kopplat till uppväxten. Där i en okontrollerad kaos situation tar jag kontroll över det enda jag kan (min kropp). Och pappa har haft full kontroll över mig i allt, utom i maten. Där har jag kvar kontrollen, så det är nog därför. Ja precis, jag har ångest och kämpat med depression och nu insett att jag har CPTSD. Och jag har alltid letat fel på mig genom alla år, i böcker och trott att jag har alla möjliga diagnoser. Tills jag fattade att det inte har med mig att göra, (väldigt nyligen) utan att det var mina föräldrar.

Igen, tack för svaret ❤️