av kayayak

kayayak
tors, 2025-01-30 - 23:04

Har inte träffat henne på ca 5 år nu. Hon försöker skriva och vill träffas hela tiden och jag upprepar mitt mantra att om hon går i behandling så kan vi ses, om inte så nej. Jag vet tillräckligt om hennes liv genom släkten att jag vet hon är helt ensam nu. Alla har lämnat henne. Och samtidigt som jag vet att det inte är mitt ansvar och att hon har fattat dessa beslut själv så kan jag inte sluta känna att om hon dör ensam så är det mitt fel. Jag vet att det inte är så men det går inte att resonera med känslorna. Och hon kommer troligtvis att dö i den här sjukdomen med tanke på hur statistiken ser ut. Hon har knappt insett att hon har ett problem.
Jag behöver inte höra att det inte är mitt fel och att jag ska rädda mig själv, jag vet redan det.
Jag undrar snarare hur jag ska lära mig att leva med skuldkänslorna att jag har lämnat min enda förälder att dö? Hur orkar ni andra?

Flarran
fre, 2025-01-31 - 10:19

Hejsan! @kayayak, Jag har läst ditt inlägg om din relation med din mamma och fick en känsla av att jag borde skriva en rad till dig. Du gör kanske redan så. Men annars så tror jag att det vore bra för ditt eget framtida välmående om inte annat, att tala med henne en stund i telefon. Kanske redan idag alltså, och om du inte har allt för lång resväg kanske ni under lättsamma former kan fika på ett cafe' eller nåt.

Ni kan kanske komma överens om att träffas en kort stund rent allmänt framöver och tala om mest sånt som väder och vind över en kopp kaffe eller så, när hon kanske är i någorlunda skaplig balans. Det kan ske stora saker i ett enkelt lite möte. Det är inte meningen att du kanske ska gå omkring med oro för din förälder som du verkar att göra.

Man kan inte bära någon annans knepiga vardag på sin axlar. Men man kan åtminstone via telefon säga nåt allmänt uppmuntrande ord ibland nån gång när man så orkar. Det kan nog vara ett rätt så bra sätt att slippa känna framtida skuldkänslor i onödan. Man behöver ju inte investera så mycket energi om det verkar vara svårt. Kanske mest bara säga hej nån gång och höra av sig liksom.

Ha det gott!

gros19
lör, 2025-02-01 - 00:07

Tycker nog som ovanstående. Det har uppenbarligen inte hjälpt att under fem år hävda att du endast träffar henne om hon går i behandling. Vi gör våra val men jag har svårt att tro att din mamma vill ha det så här.. Ta hjälp själv för att kunna hantera situationen. Du känner själv vad som är rätt för dig. Jag undrar varför du inte ska träffa din mamma?