av InOrbit

InOrbit
tis, 2025-03-04 - 20:25

Hej. Är ny här. Jag är gift med en man som varit alkoholist sedan tidiga 20 årsåldern. Han fungerar väl i vardagen och har haft långa perioder när han inte druckit alls och allt funkat bra. Men vi hade en fruktansvärt tung period för ungefär fyra år sen när jag förstod att han gått bakom ryggen på mig länge. Jag försökte konfrontera, han skrattade bort - det vanliga. Det här har satt sig så djupt hos mig att varje gång han dricker eller jag misstänker att han dricker så är det inte bara HÄR OCH NU som är det jobbiga, utan som ett hån mot hur jag mådde när allt var som sämst, för alla de känslorna kommer ju upp till ytan igen.
Det är inte som att han inte förstår att han sårar mig men jag tror inte han riktigt greppar hela tillitsproblematiken. Känner mig så ensam i allt detta!

Idafri
tors, 2025-03-06 - 01:08

@InOrbit förstår dig!
Tyvärr är det så dom funkar, dom med beroende:(….dom gör allt för att förminska och skydda!…det är alkoholhjärnan som talar! Och den är egoistisk som tusan!!!
Det är allt för ofta vi anhöriga som står där bredvid och får tilliten sargad när det smusslas och undanhålls…det sätter verkligen djupa sår!
Och är personen inte villig att ta hjälp för att hjälpa relationen, så är det inte mkt vi anhöriga kan göra!
Då måste vi se till att vi själva tar hjälp och ändrar fokus! Man måste själv bli ”ego” stärka sig själv!
Sen ställa fråga till sig själv….är det så här jag vill känna och leva mitt liv?
Jag själv har precis kommit fram till att NEJ, det vill jag inte! Så jag kommer lämna min sambo som jag hängt ihop med i snart 30 år.
För spelar ingen roll hur gärna man vill att allt ska bli bra när inte alkolisten vill!
Styrkekramar

wisteria
tors, 2025-03-06 - 09:54

@InOrbit
Hej! Jag är i ett avgörande skede i min tioåriga relation och tar äntligen mig själv på allvar. Jag trodde att det var det jag gjorde när jag frågade ut, kom med fina tips på rimligt drickande, var ärlig om hur sårad jag blev etc etc. Men det hjälpte ju aldrig. Vi har nu bott isär i fem veckor och ska ses nästa vecka och ha ett trepartssamtal med en AA-sponsor. Förhoppningsvis blir det början på nåt slags handlingsplan och en gnutta hopp om att kunna hitta tillbaka. Men det är inte säkert. Jag vet vad jag vill och behöver, han kanske inte kommer att förstå det eller ta det på allvar. Då lämnar jag.

Det som gjort störst skillnad denna gång är att jag faktiskt inte kommit tillbaka efter ett par dagar, utan istället tog fysiskt avstånd en längre tid. Tydligare konsekvens för honom. Och att jag under tiden verkligen velat lära mig om vad fasen som egentligen hänt och vad det gjort med mig. Utmattning, hopplöshet, totalt havererad tillit. Just tilliten blev droppen för mig. Det är otänkbart att gå vidare i en relation utan tillit. Och det är bara han som kan reparera den, dvs bete sig på ett sätt som stabilt och över tid bygger upp tilliten igen. Visa sig värd att kunna lita på. Dess tankar har plötsligt blivit extremt tydliga och som nån slags ledstjärna eller motivation.

Om du gillar att läsa så kan jag varmt rekommendera följande böcker jag sträckläst senaste tiden och som gett mig både hopp och kraft. Så himla mycket igenkänning, rimliga förklaringar, forskning och fakta, och viktigast av allt: mina ord gör varken till eller från. Man kan inte prata en sjukdom tillrätta. Det hänger inte på att jag säger exakt rätt sak vid rätt tillfälle. Det hänger inte på mig överhuvud taget. Det behövs proffshjälp till den beroende och proffshjälp till dig (och mig).

Beroendepersonligheten = Craig Nakken
Jag som var så rolig att dricka vin med = Rebecka Åhlund
Djävulsdansen - Ann Söderlund och Sanna Lundell

Hoppas du kan få lite pepp att sätta dig själv först. Du är inte ensam!