jag har panik... är ledsen.... ångest. JAg ahr själv tappat förmågan att tänka klart. Har blivit manipulerad i så många år så jag har tappat mig själv och vet verkligen inte hur jag ska hitta tillbaka. Har varit på jobbet och på vägen hem nu så börjar tårarna rinna... har försökt att hålla ihop hela dagen men det har varit åpå gränsen till panikångest flera gånger. JAg ahr kontatk med psykolog och ny tid nästa vecka som tur är. Men att komma hem känns inget kul... ibland har hoppet väckts att allt kommer ordna sig. Han säger det och jag ser att han fförsöker dra ner på drickandet. Mend et är alkohol varje dag. är det inte sprit... så är det öl... och är det inte öl från systemet så är det från affären. Vet att ett steg är att inte kolla men på nåt sätt känns det som att jag måste veta. Det är som jag räknar lögnerna på nåt sätt. Det är självdestruktivt att leva som ajg gör. Jag vet inte längre hur det är att leva utan de här problemen. Hur ska jag tänka... vad ska jag göra. Det hrä tar fram den sämsta sidan av mig... och jag kan knappt tänka klart längre.

Förlåt att jag inte har svarat... men det har hänt mycket sen sist. Vi ska separera... jag har fått lägenhet så jag flyttar 1:a juli. Men han kommer bo kvar i bostadsrätten tills vi fått den såld. Jag ahr lite att fixa men kommer kontakta mäklare nästa vecka. men han sköter inte sitt jobb.... jag har hjälpt honom söka jobb och han fick till slut et som han ville ha och som är välbetalt. Men ha sköter inte det... jag knner ett ansvar eftersom vi har lån tillsammans. Dessa ska vi dela på tills lägenheten är såld. Det är bostadslånet. Det försvårar allt för mig och jag kan inte släppa så mycket som jag skulle vilja. Jag är så utmattad.. gått ner i vikt... sover dåligt... yrsel. Det enda han bidrar med är oro. Jag kan verkligen inte lita på något han säger. HAn skylle mig för sin dåliga självkänsla och självförtroende. Att han är en fiXXa... att han är en mes och att det vore bätre om han hade lappat till mig för att det är en sån man jag vill ha. 1.a juli flyttar jag... det känns som en evighet.