av has

has
fre, 2025-03-07 - 21:47

Även när ens partner blivit nykter känns det som det ändå är lätt att hamna tillbaka i liknande mönster. Fler som upplever det?

Känner att jag behöver jobba hårt kring mitt medberoende just nu, helt utan alkohol i hemmet. Jag märker att det fortfarande är svårt att ”låta livet hända”.

Det är också svårt för oss att mötas i det som varit. Mycket enklare i början (min man förstod mig) men nu känns det som att han tycker att det borde vara glömt.

Tillit är ju inget men bara bestämmer sig för att ha, det är något ömtåligt som behöver byggas upp igen när det raserats.

Ibland känns det som att jag försöker ta mer ansvar än honom för byggandet. Trots att jag ju inte kan göra den delen av jobbet. Den är ju hans.

Nånstans tänker jag att om det är så här svårt att läka en relation där den som druckit valt att sluta helt, hur svårt måste det inte vara med någon som fortfarande dricker.

Nu kan jag ändå ofta uppmärksamma och göra mer aktiva val, inte fastna i grubblerier om det ena eller andra. Exakt vad som gör det svårt är inte det viktiga. Det viktiga är: hur blir det här för mig? Men ibland hinner reflexen slå till utan att jag märkt det och jag ser tillbaka på saker jag gjort för att förebygga olika händelser.

Det gäller att fortsätta fokusera på det egna jobbet även ”på andra sidan” känner jag. Livet. Och känslan av ”är jag inte klar med det här redan?”😅

Det är svårt och frustrerande. En dag i taget…

Ps: lyckades trycka bort min första kommentar, men det här sammanfattar den egentliga kärnan. Att vi inte får glömma bort oss själva. Någonsin❤️

Idafri
lör, 2025-03-08 - 10:59

@has kan verkligen känna igen mig!
När jag ser tillbaka är det jag som sett till att vi gått på möten, fixat å trixat. Sett till att vi gått som familj på motiverande möten för att få min sambo, barnens pappa att förstå konsekvenserna av drickandet och att det är en sjukdom.
Vid första omgången allt uppdagade sig, var han noll motiverad!
Andra craschen började han fatta..
Han var med på tåget i början…gick på AA-möten, talade med psykolog.
Men ju längre tiden gick tyckte han inte det behövdes längre.
Och som du skrev, inget man pratar om, är som att det var då och man glömt.

Bra att du jobbar med ditt, det är det vi medberoende äger!…vi har ett stort jobb att göra för att fokusera på oss själva!…att stå upp för sig själv och sitt mående!❤️

Hoppas ni hittar en väg att gå!
Styrkekramar ❤️‍🩹

has
lör, 2025-03-08 - 13:09

@Idafri tack för din igenkänning & pepp🙏🏼

Man vill inte att nån ska behöva uppleva samma och samtidigt är det så skönt att inte vara ensam.

För det känns som en väldigt ensam plats att vara på.

De senaste dagarna har jag helt gått in för att (också) köra mitt eget race, känns lite obehagligt men samtidigt känner jag mig så fri! Kräver en del att hålla fast vid frihetskänslan och inte dras med av obehaget.

Jag är en helt egen människa. Jag räknas och det jag känner och behöver räknas med!

Gick in på en affär jag inte besökt på länge häromdagen och kassörskan lyste igenkännande upp och sa hej! Min kropp kände: jag finns!

Hur sjukt?! Att behöva en anonym kassörska för att känna att en finns.

Till saken hör att jag är sjukskriven, har (nyligen) utflugna barn och bor långt ifrån min ursprungsfamilj. Har också blivit mer selektiv med vänner de senaste 10 åren, och släppt sånt som skaver så blir väl lite isolerad här hemma. Isolerad och osedd.

Hoppas du och ni också hittar en väg framåt.

Kram❤️

Åsa M
sön, 2025-03-09 - 18:19

Det är nog det som är kärnan i problemet när man är anhörig till en sjuk person. Mönstren sitter djupt och man försöker jobba sig runt dem, men de har väl funnits där hela tiden, kanske? Man söker sig kanske omedvetet till dem för att man gar ett behov av att lösa problem? Även fast man borde förstå att vissa problem kan bara lösas av den som har problemet. Och det är ju även den som anhörig som har problem. Jag minns en användare här som beskrev sitt eget problem som att hon var den som gick runt och städade i allas trädgårdar för att det skulle sec trevligt ut, men ingen hade bett henne om det. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. Jag städar i allas trädgårdar, eller försöker, och undrar varför ingen städar i min. Sen inser jag att 1) ingen har bett mig städa och 2) jag har inte bett någon om hjälp att städa. Anhöriglivet i ett nötskal!

has
sön, 2025-03-09 - 18:35

@Åsa M så sant! Det värsta är att även när medvetenheten finns så sker det nästan reflexmässigt.

Jag har behövt flera dagar av egen space för att få upp ögonen för det jag fortfarande gör och inte gör (säkert finns det mer!). Det blev en rejäl ögonöppnare. Väldigt mycket förebyggande ”städande” från min sida, inte så mycket räddningar i stunden.

Låt livet hända! Kändes mycket lättare när jag levde själv. Det blev tydligt att jag behöver mycket tid att reflektera för att kunna se vad som händer 🧹🪣🧽