av Norrsken10019

Norrsken10019
sön, 2025-03-02 - 19:45

För att göra en historia kort så har min man alkoholproblem.
Vi har hållt ihop i 14år nu och det har varit en minst sagt smärtfri tid. Vi har genomgått olyckor,psyksik ohälsa och suicidförsök under dessa år men det är först nu som jag faktiskt fattat att det grundat sig i alkoholen.
Det är alltså han som har sina episoder och jag som kämpat med näbbar och klor för att få honom på banan igen.
Det går i vågor och mellan dessa episoder så har vi det trivsamt tillsammans,även fast jag alltid tagit det stora ansvaret i familjen. (Det är lätt att enbart slänga ur sig allt negativt när man är upprörd så klart)

Strax innan jul 2024 så började ett nytt episod av depression visa sig och jag kände den här gången att nu får det fan vara nog. Jag orkar inte mer! Han kan sova i två dygn utan problem.. men sen jag hittade den här sidan så började jag göra notiser i telefonen,hur ofta såg jag honom med en öl i handen och hur ofta hade han sina sovdagar? Ta mig tusan han dricker varje dag och jag har inte ens fattat att alkoholen varit ett problem!

Den här gången tog han själv tag i att söka läkarhjälp,han ska utredas för bipolär och säger att han lovar att sluta dricka (han har varit utan alkohol i 3år efter en olycka som även den innefattade alkohol men hade alltså nu igen börjat dricka och jag såg det inte som ett alkoholproblem)

Min största fråga är dock,hur gör jag som anhörig? Bör jag också helt och hållet avstå alkohol för att han gör det? Jag jobbar i vården och är endast ledig varannan helg och är ingen stordrickare men tar gärna ett glas vin i soffan när jag är ledig liksom. Han är väl ingen tung alkoholist på det viset eller är jag blind? Snälla hjälp!
Och nu vart en lång historia inte så kort längre 😅

LAO
sön, 2025-03-02 - 21:51

@Norrsken10019 vad mycket spännande ni har framför er nu, och det låter som om erat liv redan tidigare varit med om många saker. Jag tror att man måste vara otroligt snäll mot sig själv för att hjälpa andra, men jag tror också att du kanske den närmsta tiden kan göra annat snällt mot dig själv än att dricka alkohol. Hur ni än bestämmer så är samtalet och respekten mellan er det viktigaste.
Jag funderar lite på din mening om att du inte kommer orka en depression till. Släppte den känslan när han sökte hjälp, eller hur hanterar du/ni den? Om din ork fortfarande är slut så behöver du kanske också söka hjälp?
Stor kram 🧡

Flarran
sön, 2025-03-02 - 23:11

Hejsan! @Norrsken10019, Bipolär sjukdom gör ingen människa glad. Det kom jag att tänka på direkt när jag läste din text. Min mor drack aldrig alkohol, men hade en svår och knepig variant av bipolärt som då kallades manodepressiv sjukdom. Något som som gav henne psykoser ibland som inte var av denna värld. Jag var väl en sex år när hon i trettioårsåldern första gången vaknade till mitt i natten och skrek rakt ut och rabblade en massa konstigheter helt osammanhängande alltså. Trots detta så ville psykakuten i staden vi bodde i först inte hjälpa henne det minsta.

Det var först när hon hade slocknat och somnat till på en soffa i entrén till läkarmottagningen som det till sist av en till synes lycklig slump hände sig att det kom förbi en äldre och mera bevandrad läkare som egentligen visst enligt farsans ord senare var ledig. Läkaren sade då åt nån förvirrad eller helt ointresserad sjuksyster som väl mest ville gå hem då mottagningen hade stängningsdags, att ser du ingenting alltså... Denna människa hon är ju så sjuk att hon måste läggas in omgående.

Fick senare höra av farsan att hennes hjärta visst speedade så hemskt att hade hon inte varit ung och stark i kroppen så hade man nog fått växa upp utan nån mor. Minns att det tog en sex veckor innan de hade provat in en medicin som fungerade dugligt på henne. Skov kallas det när en patient med bipolär variant av svåraste arten ibland kan bli icke kontaktbar. Minns även att morsan var som olika personer var gång hon kom från psykiatrin och hade fått diverse icke direkt rätt anpassade mediciner utprovade. Så nog har @LAO rätt i att ni har mycket spännande att se fram emot.

Det enda som fick min mor att stå ut med tillvaron var visst hennes andliga tro och väl det faktum att farsan aldrig lämnade hennes sida vilket många av hans arbetskamrater på den tiden ifrågasatte. Men kommer ihåg att farsan var av den gamla skolan som lärde ut att har man hållit ihop som gifta eller ett par i goda dagar, så får man liksom se det som att har man tagit Fan i båten, så får man ro denne i land. Rätt imponerande inställning, men inte var det väl nån nöjesresa alltid om man så säger.

Morsan brukade säga att det var tur att farsan var så militant motståndare till allt vad droger och alkohol hette annars hade hon nog snart suttit lika fast i alkoholträsket som hon gjorde i rökandet av cigaretter ända tills hon fick sluta med det då hon till sist knappt kunde andas av den skiten. Det blev då istället andra nikotinprodukter. Det är inte alltid som ett missbruk bygger på dålig karaktär om man så säger. Det är ofta som det är okända psykiatriska diagnoser som är underliggande orsak till ett skadligt drickande. Men har man en psykisk sjukdom så finns det ingen plats för drickande alls är väl min ståndpunkt liksom.

Det här blev en lång text, men sammanfattningsvis så vill jag väl mest säga att det för er skull om ni orkar kämpa på tillsammans, handlar om att aldrig ha nån alkohol hemma eller ens använda sådan då personer med bipolär sjukdom inte har någon nytta av nervgiftet alkohol kort sagt alltså. Hur som helst, hoppas att det ordnar sig för dig, och att din man får vettig medicin som fungerar skapligt.

Kämpa på kompis!

Norrsken10019
lör, 2025-03-08 - 18:11

@Flarran oj vilken rörande berättelse! Min han har inte visat några tecken på maniska episoder men han pendlar rejält mellan att vara extremt positiv,framåt och drivande (främst i arbete) till att totalt krascha och sova flera dygn i sträck utan mat eller andra väsentliga behov. Han fick adhd diagnos i vuxen ålder efter en episod av suicidtankar och har ätit medicin för den om än i extremt höga doser men ändå inte märkbart effekt på problemen vi haft i alla år. Alltså den dalande motivationen till livet.
Det var av en slump som en vän till mig sa i förbi farten att han kanske va bipolär iom dom maniska episoderna. Det återstår att se vad vården kan hjälpa oss med. Han har varit utan alkoholen sen mitt första inlägg och jag tycks ändå kunna se dom där klara ögonen när vi först träffades en aningen tydligare nu än tidigare. Jag håller i och håller ut och hoppas att det här kan vända livet och rätt håll!

Norrsken10019
lör, 2025-03-08 - 18:18

@LAO
Vänner och familj i min närhet har sagt till mig i många år att jag måste lämna honom för att rädda mig själv och mitt eget sinne när han är i sina depressiva episoder. Och det är väl den känslan som kryper fram när vi dalar,att jag inte orkar,jag håller inte ihop och blir deprimerad själv och det är en hemsk känsla,för vem är jag att hjälpa en som mår dåligt när jag drunknar själv?

Vi har haft sååå många samtal om hans mående genom åren och varje gång han tar tag i det,ser till att få hjälp och känner sig bättre så är det så klart fantastiskt,men inom mig så är det liksom en oro "när blir nästa gång,när kommer han krascha igen" och hur lång tid tar det innan vi är på banan igen efter den gången och hur ska jag orka med det igen. Iom att vi har två barn som dessutom tränar 5 dagar i veckan och jag jobbar heltid så är det extremt påfrestande att inte kunna lita på sin partner,jag vet inte om han kommer sova hela dagen i morgon,jag vet inte om han kommer kliva upp dagen efter det och jag kan inte planera in en middag med en vän om två veckor för jag vet inte om han kommer vara vaken och ta hand om hundar och barn den dagen.

Ja du förstår. Även dom perioder när livet är på topp så är tilliten liksom borta. Inte för att han super och är bakis utan för att han bara stänger av världen och sover bort när han "känner för det". Så klart har det byggts upp en extrem ilska genom åren pga detta också.

Katten om natten
ons, 2025-03-12 - 14:08

Min man är nykter alkoholist sedan ca 2,5 år. Jag dricker vin hemma när jag känner för det (ett glas ett par kvällar i veckan eller varannan vecka, en flaska räcker länge). Det är inget problem för min man. Men i början kändes det konstigt, jag avstod helt ett tag. Han jobbar mycket med sina problem, sin beroendepersonlighet och sin bakgrund. Han vill verkligen själv må bra, vilket kanske är anledningen till att det fungerar att ha alkohol i öppna flaskor hemma? Behöver du helt låta bli, inte förvara alkohol hemma och inte kunna dricka ett glas själv, då har han ju inte tagit ansvar för sig själv och gör inte heller jobbet med att bli nykter själv. Jag tänker att man inte ska behöva göra det åt någon annan.
Sen kan man vilja hjälpa till och i en kortare period kanske det är till stor hjälp, jag vet inte. Min man har aldrig uttryckt det.
Bipolär sjukdom har jag erfarenhet av på lite distans, det verkar väldigt svårt. Jag kan ibland tänka att min man har sådana drag, att han blir väldigt igång i jobbet eller i projekt hemma, han är en samlare och nördar in sig i sina intressen, han blir lite ner i perioder och passiv, milt handlingsförlamad, särskilt när livet är jobbigt. Mycket upp eller mycket ner. Men det kanske bara är normalt, han har ingen diagnos. Han jobbar mycket med sin bakgrund, går på ACA-möten och i 12-stegsprogram och terapi för att lära sig hantera sina reaktioner och känslor, som han själv säger dysfunktionella reaktioner.

wisteria
tors, 2025-03-13 - 08:27

@Katten om natten tack för dina tankar, så skönt att höra att det kanske kan fungera ibland, att hitta tillbaka till varandra alltså. Ha en fungerande relation där den ena är spiknykter. Min sambo/särbo har varit nykter i några veckor, påbörjat seriösa nykterhetsprogram, lämnat diverse prover i olika instanser, är bipolar och alkoholist. Han vill vara hundra procent nykter nu, även om han tidigare försökt hitta ett måttlighetsdrickande. Vill att jag ska kunna dricka vad jag vill när som helst, att det inte spelar nån roll vad jag gör därvidlag. Men som du skriver, man blir inte så himla sugen, jag kan ta ett glas med vänner om jag absolut vill. Som hans AA-kontakt uttryckte det: du måste komma fram till ett 100-procentigt beslut, det räcker inte med 99,8%. Och det är ju det jag saknat tidigare, att han fattar ett beslut själv istället för att vara mig till lags eller försöka dricka mindre mot sin vilja. Och sen är det ju ändå en dag i taget och en läkningsprocess och allt det där, men jag känner i alla fall visst hopp! Och är samtidigt väldigt uppmärksam på att inte hamna i kontrollbeteende eller vilja ”hjälpa till”, jag får ta hand om mina egna önskningar och behov. Livets läxa….