av Andrahalvlek

Andrahalvlek
sön, 2025-05-11 - 20:37

@Himmelellerhelvette Mmm, nu på kvällen har jag ont. ”Men det är okej att det gör lite ont, bara det gått över nästa morgon.” De orden ringer i mina öron. På repeat. Idag hade jag inte ont under rundan alls. Visst känns det, men ont gjorde det inte.

Kram 🐘

Andrahalvlek
mån, 2025-05-12 - 20:32

@Himmelellerhelvette Så länge inte smärtan håller mig vaken på natten och är borta på morgonen så är jag nöjd. Då har jag rört mig tillräckligt under dagen.

Jag tar Ipren och Alvedon när jag ska sova, annars undviker jag att ta tabletter dagtid. Det är inte farligt, smärtan gör inte att benen går sönder. Tvärtom. Så måste jag tänka. Sakta, sakta bygga upp musklerna igen. Stretcha.

Kram 🐘

Andrahalvlek
mån, 2025-05-12 - 20:41

Idag fick jag upp ett minne på Facebook från Blodomloppet år 2014. Då sprang jag 5 km på 34:69. Ingen topptid, men ändå helt okej på motionsnivå.

Det är inte en orimlig målsättning, på lång sikt alltså. Det är ju fördelen med löpning, det är en aktivitet man kan åldras med, som berikar resten av livet när man orkar mer.

Jag har mött många löpare som är 70+ och de lever betydligt mer aktiva liv än tex min mamma som är 78 år och har haft rullator sen hon var 70 år.

Kram 🐘

zalkin
mån, 2025-05-12 - 23:23

@Andrahalvlek tycker det låter som ett grymt bra mål, kan ju både gå och springa om du genomför det loppet på sikt. Vi behöver få drömma stort om mål som kan uppnås, livet.....😀

Andrahalvlek
tis, 2025-05-13 - 06:47

@zalkin Även om det är i vardagen som jag behöver ventilen som rejäl pulshöjning ger, så utesluter inte det ett lopp framöver. Just Blodomloppet är så tydligt till för just motionärer. Jag har sprungit andra lopp (5 och 10 km endast) där jag känt mig sämre än sämst, och det är aldrig pepp för självkänslan. Allra helst som jag helt saknar vinnarskalle. Jag behöver känna mig nöjd med min insats nu, nu, nu.

Och just nu är målsättningen att faktiskt göra det två gånger per vecka, tisdag och fredag. Ikväll är det dags igen, och mina ben mår okej.

Kram 🐘

Andrahalvlek
ons, 2025-05-14 - 08:04

Igår dök det upp ett nytt minne på Facebook. Blodomloppet år 2013, och jag sprang 5 km på 35 min. Ihop med kompisar. Det var då, år 2013, som jag lärde mig springa första gången. Ihop med jobbarkompisar i en så kallad ”löparskola”. Jag hade inte sprungit tidigare, men utövat en hel massa annan motion. Jag vägde nog minus 15 kg jämfört med idag.

Nu gör jag det igen. Ihop med min hund. Och jag använder den kunskapen jag fick då.
1) kontinuitet är viktigt, spring 2-3 gg/vecka - ha fokus på att faktiskt göra det.
2) utmana din komfortzon, låt det bli stundtals skitjobbigt, för det är då utveckling sker.
3) styrketräna benen och stretcha, helst varje dag.

Och jag måste som vanligt stapla en ny vana på en annan vana. Min nya Trukka-pryl, för att träna knämuskler och vader, står bredvid tv:n. I mina gå-och-lägga-mig-rutiner ingår numer några minuter knäböj och tåhävning, plus stretch av vader och lårmuskler. Snart går det så automatiskt att jag knappt tänker på det.

Gårdagens löprunda var ingen nära-döden-upplevelse. Jo lite, medan det pågick. Som ett mantra fick jag tänka: ”Målet är att faktiskt göra det” istället för att tänka på hur jag skulle springa lite snabbare än förra gången. Jag hamnar så lätt i tankar på att prestera bättre och bättre. Just nu handlar det mer om att faktiskt bara gör det. Punkt. Allt annat kommer senare.

Det gjorde inte speciellt ont efteråt, men varje steg jag tog kändes verkligen. Jag märker att jag blir tokfokuserad på att leta efter smärtan också. Jag blir väldigt medveten om varenda steg jag tar. ”Gör det lite ont där? Varför känns det stelt där? Gör det lite ont i höften också?” Jag blir så kroppsmedveten att min hjärna går bananas. ”Vad är skillnaden mellan vävnadssmärta och nervsmärta? Kan man verkligen förebygga artros? Ska jag få problem med höfterna också?” Bla bla bla. Till slut börjar jag fundera över hur jag ens går egentligen, alltså varje steg ska analyseras. Istället för att bara-vara.

Så jag har lite att jobba med. Både fysiskt och mentalt. Just att ens hjärna överanalyserar varje tecken på smärta är väldigt vanligt. Det brukar leda till att man börjar undvika. Trappor, uppförsbackar, nedförsbackar osv. Och då förtvinar musklerna och varje steg blir mer och mer plågsamt.

För två år sedan gick jag absolut inte i trappor. Eller i nedförsbackar. Jag gick med myrsteg för att undvika all typ av smärta. För smärta skulle göra allt värre. Benen skulle typ gå av och jag skulle bli rullstolsburen eller nåt. Jag tog hissen i mitt hyreshus, trots att jag bara bor två halvtrappor upp. Jag undvek att åka till jobbet, för där har vi en lång trappa ned till lunchrummet. Och när jag väl var där planerade jag mina göromål så att jag åtminstone bara gick ner och upp en gång per arbetsdag.

Och jag gick som på krossat glas. Livrädd för att benen plötsligt skulle ge vika, vilket har hänt några gånger. Högerbenet har liksom vikts ihop åt fel håll och jag har tappat balansen och nästan ramlat. Kändes som ett lotteri, skulle jag ramla eller inte?

Ibland är det bra att tänka bakåt, för att få kraft framåt. Både muskelkraft och mental kraft. Och idag känns benen bra, tjoho! Träningsvärk är nice värk, och en långpromenad på lunchrasten mår både jag och min hund bra av.

Kram 🐘

vår2022
ons, 2025-05-14 - 08:36

@Andrahalvlek Jag har sprungit Blodomloppet några år nu, det tredje i år och startade i samband med min nykterhet. Innan dess var det för 15 år sedan. Tiden 57 minuter på en mil finns inte på kartan att klara idag och jag har inte den ambitionen heller. Jag springer i ett lugnt tempo och inte så snabbt. Jag gör det för välbefinnande och hälsan. På loppet förra året fick jag en chock, jag sprang alldeles för fort i början 4 km, drogs med i massan och hade inte koll på farten. Det blir oerhört slitigt sista 6 km och jag grinade när jag var i mål. Det var dessutom 28 grader varmt! Jag kände mig inte nöjd eller glad till att börja med för jag hade inte sprungit ”mitt lopp” i min takt. Tiden sammanlagt blev typ det jag brukar ha på 1 mil, men det var inte mitt lopp. I år ska jag ha musik i öronen och gå in i mig själv och min fart😁.

Jag tycker att det egentligen är jobbigt varje gång jag är ute och springer😂. Visst har jag ökat min tolerans, syreupptagning och möjligheter att orka springa sträckan, men ändå jobbigt! Det är ändå skönt att göra det, utmana sig och endorfinkicken av det efteråt. Sen är det en vana och rutin så jag bara gör och plågas i huvudet om jag inte gör det, för jag mår så bra av det. Att jag måste ut med hundarna hjälper också till, på lunchen när jag jobbar går det snabbast att springa med dem😁

Du har en bra lista på hur du ska tänka och göra. Ett mantra jag har är ”ett steg i taget, det ena framför det andra, du klarar det, kom igen!”. Heja heja!💪❤️

Andrahalvlek
ons, 2025-05-14 - 09:20

@vår2022 Klok som en bok, även vad det gäller löpning 🤩 Min målsättning är att i vardagen få rejäl pulshöjning och endorfinpåslag, och där är löpningen klockren. Och att hunden behöver motion blir en klockren kombo. Jag lufsar vidare i dina fotsteg! Ett steg i taget.

Kram 🐘