av Lingonet

Lingonet
lör, 2025-05-24 - 22:15

När är det nog?, när kommer man till gränsen när det inte går mer. Med tre barn på 6 1/2år, 4 1/2år och 4 månader så ser jag inte någon framtid mer. Men ekonomin är körd i botten och att ”bara” flytta är inget som går så lätt. Jag orkar inte hålla fasaden utåt nå mer, jag tackar nej till inbjudningar då jag inte kan ta med mig alla barnen. Jag umgås inte med någon på fritiden och som mammaledig är jag ”låst” hemma. Önskar bara att det fanns en knapp man kan trycka på för att få börja om.

Kameleont
sön, 2025-05-25 - 09:18

@Lingonet
Jag förstår din känsla så väl!
Oerhört tufft med små barn o dessutom ensamheten det skapar att vara själv som fungerande vuxen.

Våra tre barn är nästan vuxna nu o alkoholen var inte ett problem hos min man när de var små. Men jag förstår din stora trötthet, uppgivenhet o vilken svår sits du befinner dig i.

När är det nog?
Har inget svar.
Vet bara att vi mammor orkar så mycket för våra barn. De är allt! De är livet.
Så även när allt känns hopplöst o outhärdligt, så kämpar vi lite till o det går ett tag till. Vi är så starka o jag beundrar oss.

Men det finns en gräns o vi hade mått bätter av att nå den förr än senare.
Det är så klart lätt att säga men för vår egen o barnens skull borde vi ryta ifrån o inte ta mer skit mycket tidigare.
Varför gör vi inte det? Finns inget snabbt svar på det men vi bör fundera på det.
Liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken i ett störtande flygplan är rätt talande.

Ta hand om dig o barnen!
Du är viktig! ❤️

Kram

Tröttiz
sön, 2025-05-25 - 10:05

@Lingonet
Hej.
Jag scrollade i senaste kommentarerna på forumet och noterade "när är det nog..?. " Tänkte direkt att, ja det blev "nog" mitt i allt för mig. 🤔

Jag har ju inte barn, och befann mig alltså i en annan situation. Med barn har man ju kära människor att se till mående på, det är inte "bara" en själv. Kan dock förstå att det är en väldigt jobbig situation att hantera för dig.

Under min relation önskade jag på något sätt svar som visade på när det är nog, stopp, men det tänkte jag sen att det kan ju ingen annan veta.

Men ---- en dag var det liksom bara "stopp". Kom som övernatt. Alltmer började jag tänka på hur en sund relation är, vad jag behöver och mår bra av, vad som gynnar oss bägge .... och mycket mer. Jag tog mig ur. Jobbigt, men kändes rätt. Vi har kontakt nu och då. Känns som vi kommit till bra kontakt. Han kör fortsättningsvis på med sitt ...

Har du någon du känner förtroende för, och kan prata med ? Någon att vara öppen med? 🌺 Om du önskar det, att du inte är helt ensam om allt.

På detta forum finns ju också mycket förståelse också så fortsätt gärna skriva här om du önskar. 🌷 I svåra situationer tror jag för övrigt att det är bra att skriva.

Sköt om dig,
och er.
❤️🌺
Kram.

Åsa M
sön, 2025-05-25 - 18:15

För mig var det nog när jag började leta efter forum som detta för att få hjälp. Undermedvetet hade jag nog vetat ganska länge, men jag sköt det ifrån mig. Tills det inte gick längre. Lite som "what has bern seen cannot be unseen". Precis så var det för mig. När jag väl hade landat i att han är missbrukare, saknar sjukdomsinsikt och har kaosat hela sitt liv, så kunde jag också landa i att 1) jag kan inte "rädda" honom, 2) jag kan inte älska honom frisk och 3) jag måste rädda mig själv.

Lingonet
lör, 2025-06-07 - 22:58

@Tröttiz ja det känns hopplöst just nu. Det dricks mer och mer. Han kom hem med en hel platta öl torsdag som han skulle ha ”hela” helgen men den var slut på fredagen. Lördag var vi på 20års fest och han drack sig full nästan direkt och när vi kom hem så hade tagit med sig hur mycket alkohol som helst.
Jag älskar honom men hatar den han blir när han dricker. Jag har ångest inför semestern för jag vet hur det blir. Jag önskar bara att det vore så enkelt att ta barnen och sticka men det är så svårt.

Kevlarsjäl62
lör, 2025-06-07 - 23:39

@Lingonet Kära vän, det gör ont i mig att läsa dina ord. Jag har varit där du är och mäktade inte med att lämna. Det fanns inget våld eller annat skrämmande på det viset hos "min alkoholist", ingen misär där han låg avsupen någonstans, men vad jag önskar att jag lämnat i ett tidigt skede. Jag lät alla skadas mer än nödvändigt och vann absolut ingenting. Min kärlek dog för flera år sedan, mina barn vill som vuxna med egna familjer, ha så lite kontakt som möjligt med sin pappa och känner sig så svikna och bortvalda av honom, MEN även av mig. Varför valde jag inte dem? Varför tog jag dem inte därifrån?
Det är lätt att säja att du ska gå, men jag vet vilket enormt steg det är. Hur ska det gå till, rent praktiskt? Var ska vi bo? Ska barnen bo hos honom varannan vecka? Allt känns omöjligt.
Ändå kan jag inte ge dig något annat råd, det vore att förkasta mina egna erfarenheter helt och hållet. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig. Jag känner alltid så när jag läser trådar där unga anhöriga har det svårt. Jag kom iväg på tok för sent och mina barn är allt annat än tacksamma. Jag önskar ingen annan detta