av Kevlarsjäl62

Kevlarsjäl62
ons, 2025-06-04 - 23:03

Två år sedan jag flyttade ut från vårt gemensamma hus där vi bott i 35 år och där våra barn växt upp. Min alkoholist har bott kvar, men ger upp nu och huset ska säljas. Han jobbar inte, han ser väldigt sliten ut, böjd, smal och skakande hasar han omkring. Jag vet inte hur mycket han dricker nu, men dricker gör han. Ibland får jag långa fylle-SMS, men vi träffas aldrig när han druckit.
Den man jag blev kär i, gifte mig med och bildade familj med är borta nu. Han är inte där längre, hans ögon säjer absolut ingenting och det gör snart inte jag heller. Jag blir någon annan när jag träffar honom, tyst och butter. Eller kanske bitter. Jag vet bara att klumpen i magen växer och ångesten ligger nära, nära. Vill egentligen bara gråta, men jag tror jag tappat den förmågan. Minns inte när jag grät sist. Inser plötsligt att det verkligen aldrig kommer att bli annorlunda, det kommer inte någon ny, mer positiv fas i vårt gemensamma liv (som knappt finns längre) och han verkar nöjd med det. Hans liv är slut och det är ok för

honom. Han antyder t o m att det är så det ska vara vid nyss fyllda sextio och jag känner att han börjar dra mig med sig. Är livet slut nu? Är det hans eller mina känslor jag känner? Detta j-a medberoende.

Kameleont
fre, 2025-06-06 - 00:11

@Kevlarsjäl62
Kära vän!
Blir så oerhört glad att 'höra' din röst igen! Har tänkt ofta på dig o undrat hur du har det, hur du mår o hur det går.
Men blir samtidigt så ledsen för din skull, att läsa din känsla o uppgivenhet.
Vill skaka om dig o säga att Ditt liv inte är slut! Du får inte ge upp!

Tror mig veta, av tidigare kloka ord o resonemang, att Du vill finnas kvar o hitta glädjen till livet igen. Finnas för dina barn även framöver.
Livet är absolut inte över vid sextio.

Jag känner igen en del i min man. Vi är ca tio år yngre o alkoholen har varit en för stor del av hans liv de senaste fem åren snart. Fast det låtsas han inte om. Han ljuger för sig själv väldigt bra.
Han uttrycker sig som att han är gammal med krämpor o gubbgnäll, när det mesta eg är orsakat av allt drickande.
Tala för dig själv, säger jag, när gubbgnället tar fart!
Jag tar hand om mig själv o min hälsa, så gott jag orkar efter omständigheterna.

Alla dessa känslor som kommer o går o tar (o ger ibland) massa energi o ork.
Det är tröttsamt, jag vet.
Jag vill ge dig energi, om jag bara kunde, och ork att kämpa dig fri. Friare i alla fall, att ta tillvara livet o den tid du har fått.
Sådana som du behövs i världen.
Du är värdefull!

Jag vill ha dig kvar länge till.
Kram ❤️

Kameleont
fre, 2025-06-06 - 23:11

@Kevlarsjäl62
Jag finns här. När du orkar o vill.
Lätta på hjärtat eller bara känna samhörighet genom nåt enstaka ord.

Har själv inte orkat skriva i min egen tråd på länge. Skriva är annars min ventil o det som ger mig mening o energi. Men inte orkat formulera min egen 'skit'.
Kanske blir det för verkligt. Kanske skäms jag.

Nu gråter jag lite också...
Men känner en stor värme inom mig att du finns där ute ❤️

Kevlarsjäl62
mån, 2025-06-23 - 22:37

@Kameleont Nu är det jobbigt. Kontraktet skrivet på huset och det är egentligen något väldigt bra. Huset stannar i familjen och en del av mina barnbarn kommer att växa upp där. (Hoppas de får växa upp, det är så mörkt i världen just nu.)
Ändå bröt jag ihop fullkomligt efteråt och grät hejdlöst. Kanske var det något jag behövde, har inte gråtit ordentligt på länge. All sorg över hur livet blivit och hur totalt främmande vi är för varandra nu. Vi satt mitt emot varandra och ingen av oss gjorde någon ansats att söka tröst eller att trösta. Det var så tydligt att det är över. Vi satt där i det som varit vårt gemensamma hem under så många år och jag kände att jag blivit utbytt för länge sen. Jag ville bara hem och han försökte inte få mig att stanna kvar. Mina kärlekskänslor är borta sedan länge, men en gång i tiden var jag det viktigaste i någons liv och på något bakvänt sätt så är det just det jag saknar.

Kameleont
tis, 2025-06-24 - 23:39

@Kevlarsjäl62 Förstår hur jobbigt det måste vara för dig. Ett stort o avgörande steg separationen. Att släppa ett hem vidare. Det som varit ert tillsammans. Allt som hänt där, alla känslor o minnen genom åren.
Men ett måste just nu, tänker jag. Ett nödvändigt steg för dig i rätt riktning.
Hur svårt det än är.
Liten tröst ändå, gissar jag, att det stannar i familjen. Hoppas du kan komma dit o skapa nya fina minnen med dina barn o barnbarn framöver.

Att vara betydelsefull för någon annan, tom någons första val, är viktigt för oss som människor. Så den saknaden är fullt rimlig.
Jag kan känna igen känslan. Ännu är jag viktig för min man, det märker jag, men varför är jag viktig eg? Praktiskt med en som fixar markservicen?
Och är jag viktigast? Osäker.

Kanske blir kontrasten ännu tydligare för någon i vår sits, kära @Kevlarsjäl62, som dragit det stora tunga lasset av familjens mående länge. Finns ju inget viktigare o vad kan mäta sig med det (liksom)?
Vi medberoende är ju kämpar av rang, o omställningen måste bli enorm när lasset att dra blötsligt är näst intill tomt. (Med det inte sagt att det är lika med lätt).
Men lätt då att inte känna sig lika viktig så klart. Allt blir annorlunda.
Men det är du! Viktig. Om än på annat vis för någon annan i en annan kontext.

Den emotionella ensamheten jag känner ibland är tung. Jag saknar hans omtanke om mig mycket. Att ömsesidigt ta hand om varandra. Stå upp för varandra.
Så talande hur du beskrev er sittandes i denna svåra stund, utan att nå eller ens försöka nå varandra för tröst.

Känns som jag svamlar nu, dax att sova tror jag. Men vill bara säga att det finns inget bakvänt med dina känslor!
Jag känner dem o förstår dem helt o fullt!

Tänker på dig!
💚