av lövet98

lövet98
ons, 2025-07-23 - 23:02

Jag vill så gärna så gärna tro att jag inte har något problem med alkohol. Alkohol är ju trots allt det vår kultur bygger broar på, eller i a f en ganska stor del av den. Att inte kunna dricka alkohol gör att jag känner mig funktionshindrad - kanske något jag själv egentligen inte berörs så mycket av men som omvärlden inte vet hur den ska hantera.

Min farfar var bänkalkis i några år tills han blev nykterist. Pappa träffade honom inte tills dess att hans far vänt sitt liv. Om jag hade berättat för mina föräldrar att jag tror att jag har ett problem med alkohol så hade de inte vetat vad de skulle göra. De skulle tro att det är deras fel - vilket det absolut inte är det. Det är faktiskt det jobbigaste.

Jag tror jag är född med en svaghet för alkohol. Sedan ung tonårig är det alltid jag som varit den som druckit för mycket, åkt till Maria, spytt och fått blackouts. Självklart vill jag tro att det händer alla andra. Sanningen är att det inte gör det. Jag har en enäggstvilling, hon är inte som jag. Därför vet jag. Jag är sjuk och jag behöver ändra mina val för att inte må för dåligt.

Jag har hamnat i situationer man inte önskar någon för att jag varit för full. Jag har glömt häften. Ibland har jag tänkt att det måste vara förträngning - att olyckan som skedde var anledningen till mitt bortfallna minne. Som ni redan förstår är det inte fallet. Självklart är det alkoholen och min otålighet till den att jag hamnat där i första hand. Att olyckan ens varit framme.

Att erkänna det känns fult. Det känns som att jag då måste ta ansvar för all den skit som har hänt mig.

Och vad skulle mina föräldrar säga?

lövet98
ons, 2025-07-23 - 23:23

Och ångesten. Även om jag inte minns så vet kroppen.

Missförstå mig inte, jag kan sköta mig. Men 1-2 gånger om året faller marken under mina fötter och jag hittar mig själv nyvaken, darrig och snustorr i munnen med ett fruktansvärt moln över och runt mig som gör att jag inte kan tänka på något - fast jag inget minns.