av hoppfullsambo

hoppfullsambo
tis, 2025-07-29 - 22:24

@has jag kan ta skulden och jag kan ta allt som kastas på mig bara jag vet att det finns en vändning. Att vi i slutändan når samma mål tillsammans. Att vi båda mår bra ihop. Innan det kan jag ta allt som krävs och lite till. Det jag är rädd för är att vi inte når målet ihop.
Jag bestämde mig för att prata med honom idag, jag var fast besluten och redo. Jag fick flera chanser men jag tog dom inte jag ville dra ut på det lite till innan jag riskerar vända upp och ner på allt. Det ända jag vill är att försöka få honom att inse att han behöver söka hjälp, att vi behöver det.
Nu är det försent för idag, nu har han redan börjat och jag döljer gråten med ljudet från duschen. Och det känns ju patetiskt att skriva det här till främlingar men inte kunna säga det till han jag delar mitt liv med. Usch, jag vill bara få ett slut på det. Jag vill bara att vi ska må bra.

Åsa M
ons, 2025-07-30 - 08:06

Du behöver också tänka på DIG. Det är inte bara NI som ska må bra. Ni är två "du" i relationen - dela han, som har en beroendesjukdom, och dels du. Du mår inte bra av det här. Offra inte din hälsa på relationens altare, snälla du.
Han har sannolikt med sig en överkänslighet eftersom han kommer från ett alkoholisthem, och man ska inte underskatta vad det gör med en individ.
Även om han rent intellektuellt kan förstå att det dricks för mycket så kan han troligen inte göra något åt det. Inte utan professionell hjälp. Och det verkar han inte vilja ha.
Jag tycker att du borde söka hjälp för egen del i första hand. Boka tid hos en kurator eller liknande. Du behöver verktyg för att hantera din vardag. Er relation kanske klarar detta, kanske inte. Men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att du söker hjälp innan han har dragit ner dig för mycket. Lova att du söker hjälp, snälla du?

hoppfullsambo
ons, 2025-07-30 - 10:42

@Åsa M Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv med, det känns ändå som att jag har rätt bra koll på mitt mående och hur mycket jag klarar av. Men det är lite att jag lägger mig själv på sidan av just nu, jag klarar mig men om min sambo inte vänder snart så är jag osäker på om och hur han kommer klara sig.
Jag tror han mår sämre än han visar och han vill sällan prata om det. Jag tror han skulle må bra av att hantera och bearbeta allt han varit med om och jag tror det skulle hjälpa honom framåt.
Jag vill göra vad jag kan för honom och hans välmående innan jag på riktigt tar hand om mig själv igen.
Men jag har stöd, jag pratar lite med min familj och jag har ju nu även sökt mig hit och har även ringt in och prata.
Jag har börjat göra lite mer av det jag mår bra av just för att inte dras med ner, men jag kan inte fokusera allt på mig utan att tappa honom så jag måste först försöka lite mer, hjälpa så gott jag kan för att han ska förstå och förhoppningsvis vända, om så bara ett litet steg i rätt riktning.
Jag kommer i slutändan vända mig till någon professionell, det vet jag att jag kommer behöva för att själv bearbeta men jag är nog lite rädd för att om jag gör det nu så kommer denne försöka övertala mig till att lämna relationen och det är inte vad jag vill göra. Jag vill så med och stötta, jag vill leva med honom men jag vill veta att vi är påväg åt samma håll och att vi har samma mål.

washington
ons, 2025-07-30 - 22:57

@hoppfullsambo

Jag befinner mig i en liknande situation så du är absolut inte ensam. Det är lätt att man ger varandra råd i all välmening baserat på egna erfarenheter. Samtidigt är verkligheter ofta nyanserade. Men jag tänker så här: Det är skillnad på riskbeteende och alkoholism. Vad det rör sig om kan bara en expert göra. Beteendeförändring är det som plågar mig i mitt förhållande också. Jag känner precis som du en oro för att ta upp det. Tänker att det inte är så konstigt när det gäller en så känslig fråga. Jag tror på och tänker skaffa hjälp utifrån. Samtal under "ordnade" förhållanden med någon som vet hur man gör det på ett nyanserat och icke anklagande sätt. Man kan inte "fixa" en människa själv. Det ligger inte på dig. Så resonerar jag i alla fall med mig själv.

Sitter i detta nu och har precis blivit ombedd att lämna rummet (i lugn ton) efter att en supertrevlig kväll helt plötsligt vänt i en nedåtgående spiral. Jag är 100% på att det beror på det där sista glaset vin för mycket. Han är inte aggressiv eller våldsam på något sätt utan plötsligt blir han bara "grälsjuk" i någon liten detalj som han plötsligt låser sig på. Känner du igen det också?

hoppfullsambo
tors, 2025-07-31 - 16:13

@washington jag håller med om det du säger och jag tycker det låter klokt, det stämmer nog mycket.
Jag känner väldigt mycket igen mig. Aldrig har min sambo varit våldsam eller elak på det viset men jag vet precis vilken öl som blir den som förändrar honom från versionen av honom jag älskar till någon helt annan som jag inte alls vill befinna mig i samma rum som. Det kan diskuteras, läggas kommentarer, ges blickar, han blir vårdslös i hur han för sig och agerar samt hur och vad han säger.
De senaste året kanske åren har även hans beteende i nyktert tillstånd förändras, har blir lättirriterad och har alltid nått att klaga på, han är ofta sur och vresig. Det tar på energin, man försöker lyfta hans humör men inget verkar hjälpa. Förutom när det börja närma sig att öppna ölen förstås, då blir det ofta gladare stämning.
Man känner sig ganska oduglig som partner men jag har förstått att humöret i nyktert tillstånd också kan ha med alkoholen att göra så jag påminner mycket själv om det ibland.

washington
lör, 2025-08-02 - 00:21

@hoppfullsambo
Precis min erfarenhet... Det nyktra tillståndet har förändrats. Han kan linda in den första enheten i ett förslag om att gå ut på ett trevligt ställe & äta lunch... klippa gräset så han blir varm = semester = öl. Jobba så han förtjänar den. Som du säger kan man känna sig oduglig. Men jag har börjat tänka att det är inte jag, det är inte han, det är alkoholen. Det gör att jag blir mindre upprörd men jag blir mer sorgsen & innesluten. Det blir ju att trippa på tå, att anpassa sig till alkoholens villkor.

Funderar du/ni på att gå och prata med någon?

tugger
lör, 2025-08-02 - 09:04

@hoppfullsambo
Hej, sitter i samma sits som du. Jag har också gått och väntat på det rätta tillfället, det har slutat med att jag inget sagt.
Igår blev det dock av.
Jag bröt mot det första rådet, nämligen att inte ta upp frågan om partnern var onykter. Hursomhelst blev det så, det var mycket tårar och undran varför det ser ut som det gör.
Har alltid känt att jag är problemet fast det till allra flesta tillfällen beror på alkoholen.
När alla frågor haglade tog jag upp vinglaset och sa att detta är den största orsaken till varför barnen undviker dig.
Samtalet var lugnt utan några större vredesutbrott.
Däremot vet jag inte vad som händer nu.
Det blev mer vin under kvällen/natten, själv gick jag och la mig.
Får väl se vad som händer idag och de närmaste dagarna.
Känns otroligt tungt.

hoppfullsambo
sön, 2025-08-03 - 10:59

@washington Ja precis så! Vi ska lägga nytt golv o ett rum = renoveringsöl, vi ska måla några plankor = målaröl, öl för gräsklippning, öl för grillning, öl för hård och jobbig dag på jobbet, öl för fira att dagen gått bra, öl för att fira att barnens mamma inte bråkat, öl för att barnens mamma har bråkat, öl för alla anledningar och de alla har till en början ett namn och en ursäkt.
Jag försöker påminna mig själv med det också men det är svårt. Ja jag känner samma sak med sorgen och ensamheten, känner mig oärlig att jag inte pratar mer med min sambo om det samtidigt tar det så mycket mer från mig och från oss av att prata om det för jag får många gånger löften om förändring och de bryts kort efter vilket får mig att ta mer avstånd och känner mig sviken.
Ja jag funderar på det, vid det näst senaste samtalet med min sambo så sa han att han vill sluta men att han inte vill söka hjälp för det, någon vecka och en hel del öl senare så tog han tillbaka allt. Han ville inte alls sluta dricka och såg det inte som ett problem, han var nykter när han sa det och det är sista gången vi pratade om det för det sista samtalet där bröt sönder mig extra då jag sett ett ljus i horisonten under samtalet innan det.
Det jag nu skrivit denna tråd för är just för att jag planerar att prata med honom om att vi behöver att han söker hjälp, för hans och för vår skull samt att jag själv även behöver prata med nån och få stöd. Jag är himla nervös för detta samtal.

hoppfullsambo
sön, 2025-08-03 - 11:06

@tugger Jag förstår dina känslor.
Jag har pratat med min sambo ett flertal gånger under åren och vid ett par gånger har jag brutit samma regel, ibland tappar man tålamodet, ibland är det precis där och då man behöver få ur sig det man behöver säga, och ibland kommer det bara utan att man hinner tänka efter själv.
Vi har haft flera lugna, fina och hoppfulla samtal när han druckit men vi har haft minst lika många otrevliga samtal. För mig är dock det enda det har gett mig en känsla av lugn att fått ur mig det jag behöver säga samt såklart en tyngd och oro för de kommande dagarna och framtiden men oavsett hur samtalet gått när han druckit så har dagarna och tiden efter varit desamma, som att vi aldrig ens har pratat om det.
Jag hoppas verkligen att en förändring sker för er och att du nådde fram i ert samtal! Och om inte så är det bara samla energin för samtalet på nytt och testa igen i nyktert tillstånd, de nyktra samtalen har ofta iaf gett mig 1-2veckor av lugn och några mindre öl än vanligt.
Lycka till!

hoppfullsambo
sön, 2025-08-03 - 23:33

Jag pratade med min sambo idag, det var tungt och svårt.
Jag hade skrivit upp vad jag ville säga om hur jag mår, hur det påverkar mig och oss, min oro för honom, min kärlek till honom, när på sista tiden jag mått som bäst och känt mig trygg och nära honom, och att jag önskar att han vill ta steget att söka hjälp. Jag läste rakt av, annars hade jag nog inte fått ur mig nånting.
Han var mest tyst men ställde några få frågor om när jag mår dåligt och vad det är jag vill med hans drickande, han var inte defensiv eller något sånt utan mest tyst bara. Sen gick han och efter en stund gick jag till honom, försäkrade honom om min kärlek till honom och att han nu vet hur jag mår men att vi kan prata mer om det en annan gång. Vi kramades länge och sa sen inget mer om det.
Han sa varken om han är villig att söka hjälp eller inte men jag tror att han behöver smälta samtalet, men eftersom att han inte var direkt anti mot det så känns det som att det finns en chans.
Jag vet än inte hur bra jag nådde fram men jag tror att han lyssnade bra, det känns som det.
Nu på kvällen så kom han med en öl, sa att det är den sista han har hemma och att han ska dricka den. Han öppnade den aldrig medan jag var med, jag gick och la mig efter en stund.
Jag är rädd för att jag nu bara får några veckor utan eller iaf med mindre alkohol innan det trappas upp igen men vi får se, jag ger det några dagar iaf innan jag pratar med honom igen om vad han tänker om det jag sagt.
Jag trodde det skulle kännas mycket lättare nu efter, till viss del gör det det men också tungt, ansträngt och jobbigt. Som att luften var kvav och tung runt oss.
Vi har ju pratat om det tidigare men denna gång var annorlunda. Jag hoppas på en vändning.