av Silvertärnan

Silvertärnan
ons, 2025-08-06 - 21:51

@Molnet på pricken, så är det. Stressen, ångesten och det dåliga måendet har bara blivit värre av alkoholen. De där flyktiga timmarna som bäddas in i alkoholdimman är ju försvinnande få jämfört med alla andra timmar av oro, ångest, stress över vad man gjort, vad som hänt och hur man mår av alkoholen. Men det tokiga är ju att när man är mitt inne i karusellen av drickande så fattar man inte hur man ska lösa det utan alkohol. Rädslan över att bli avslöjad som en som har problem med alkohol gör också sitt till. Jag är så tacksam att jag börjat skriva här och för allt stöd ni ger. Har läst många trådar de senaste dagarna, gamla trådar där jag ser hur andra kämpat länge. Alla ups and downs som den här resan bjuder på. Det hjälper väldigt mycket att hålla kursen mot en ljusare tid framöver.

Silvertärnan
tors, 2025-08-07 - 06:38

Idag är det hemresa från stugvistelsen. Det är superfint här men jag längtar hem lite. Jag njuter så av att bara gå och skrota och pyssla hemma och inte ha krav på "leverans" och prestation hela tiden. Mitt jobb är mycket att vara på tå hela tiden, snabba tempoväxlingar, redo att rycka in och ha koll på grejer. Då är det väldigt skönt att ha det mindre kravlöst på ledig tid och semester. Väl hemma är det lite mer än en veckas semester som återstår.

Silvertärnan
fre, 2025-08-08 - 16:28

Nu återstår en dryg vecka av den här semestern. Jag har insett att jag behöver bena lite i det här med stresspåslag och ångest. I morse hade maken och jag några situationer där jag kände att jag skulle ha valt orden lite på annat sätt. Jag insåg att det jag sa kom ut fel. Jag vände direkt och bad om ursäkt och försökte förklara (eller kanske bortförklara) det jag sagt. Varvid han tjurade och blev tyst, något som direkt triggar igång stress/ångestpåslag. Vi redde ut det men jag började fundera på vad och hur den här ångesten funkar. Jag får hjärtklappning, snabbare andning och katastroftankar. Så jag tänker att jag måste identifiera när och varför den här ångesten uppkommer, som ett första steg. Den känns på samma sätt oavsett orsak (tror jag). På jobbet är den mer relaterad till prestation, om jag missat något, slarvat, inte har koll. Hemma är den relaterad till relationer i familjen. Hemma är den också kopplad till att skam och skuld för smygandet med alkohol behöver kompenseras, främst genom att jag tagit på mig ansvaret för hemmet i det mesta. Jag har inte kunnat ställa de krav jag borde ha gjort på övriga i familjen pga det. Så de här känslorna behöver jag börja sortera och utforska.

Silvertärnan
lör, 2025-08-09 - 06:07

Det känns som att det finns mycket att börja reda i vad gäller mina anledningar till mitt alkoholberoende. Självmedicinering är en. Men nu, efter ca 2,5 månader som nykter börjar jag fundera på vad jag självmedicinerat mot egentligen. Är det inre stress/ångest/oro? Eller är det faktiska omständigheter, som taskiga jobbförutsättningar eller dåliga familjerelationer? Bland annat har jag en sedan länge förlorad relation till ett syskon som legat och gnagt i många år. Vi ses vid enstaka tillfällen under året och jag slås alltid av att hon inte har något som helst intresse av mig och mitt utan bara pratar om hur bra det går för henne, hur mycket hon tjänar och vilka resor som ska göras. Jag började reflektera över det här för några år sedan och kände verkligen att hon bara vill visa upp den här fina ytan av hur härligt hennes liv är och hur bra hon lyckats. Det får inte finnas den minsta uns av att något inte är bra. När vi pratat om andra i släkten som det inte gått så bra för så skiner det igenom att hon ser det som svaghet hos dem. Jag sörjer verkligen att vi inte kan nå varandra eftersom jag vet att delar av mitt dåliga mående kommer av att barndomen var svår med en sjuk mamma som först hamnade på permanent sjukhusvistelse från då jag var 7 år till att hon gick bort när jag var 14 år. Det har präglat mig mycket och är något jag skulle behövt prata om. Hon upplevde detta som några år äldre så jag skulle vilja höra vad hennes upplevelse var men hon undviker alltid ämnet och jag gissar att hon också har svårt att känslomässigt hantera det. Något att fundera vidare på.

Andrahalvlek
lör, 2025-08-09 - 09:04

@Silvertärnan Jag tror absolut att du är något på spåren. Kanske prata med en psykolog? Det finns någon form av traumaterapi som ska vara riktigt bra. Och trauma kan vara så mycket, inte bara krig och övergrepp. Din barndom och din relation till din syster måste vara svinjobbig att hantera känslomässigt, och då tar vi gärna till alkohol för att döva.

Jag har i nykterheten äntligen förlåtit mina föräldrar för min barndom, med missbrukande pappa och gravt medberoende mamma. Jag har förlåtit dem för min egen skull, har inte ens sagt något till dem. Genom att göra det tar jag den lilla jag på allvar. Jag ser att jag led oerhört, att mina strategier var dåligt underbyggda. Jag ser, och accepterar. Så var det, jag mådde skit. Länge. Långt upp i vuxen ålder. Men de visste inte bättre, de kunde inte bättre. Jag har förlåtit dem och det känns som en stor sten har lämnat kroppen. Jag kan gå vidare.

Kram 🐘

Silvertärnan
lör, 2025-08-09 - 09:26

@Andrahalvlek jag tror också att jag behöver bearbeta det som hände i barndomen, på det ena eller andra sättet. Mest kring att få bekräftelse för min upplevelse av det och vad det gjort med mig känslomässigt. Jag har en jättefin vän jag pratar lite med om detta, en vän jag haft i 25 år. Hon är väldigt bra att prata med men jag vill inte lägga för mycket på henne så jag får klura lite på vad som kan bli bäst i form av samtalsstöd.

I tonåren blev jag väldigt utåtagerande mot min pappa efter att mamma gått bort. Jag vet att jag ville få uppmärksamhet kring mitt mående, sorgen efter mamma. Men där möttes jag av ett "det var skönt för henne att lidandet äntligen var över". Men som barn och sedan tonåring tänker man ju inte så, man vill ju kunna sörja och få stöd i det. Jag har förlåtit honom det här men det finns som en oupplöst knut inom mig. Han är väldigt självupptagen och har också svårt för känslor, vilket verkar vara en röd tråd i min familj. Vi stänger in och kämpar var och en för sig. Jag känner att nykterheten kommer att ge mig nycklar men just nu är det kämpigt och jag behöver sortera lite innan jag tar hjälp. AH hjälper mig mycket med det 💚.

vår2022
lör, 2025-08-09 - 09:36

@Silvertärnan När hjärnan fått återhämtning från alkohol så kan man bättre få kontakt med sina innersta och äkta känslor. Hur det egentligen står till i ens liv och vad som skaver och tynger. När det inte är så bra i de närmaste relationerna så blir man påverkad psykiskt. Jag tog hjälp av psykolog för att reda ut i mina närmaste relationer och hur det påverkade mig. Vi redde ut i min skam och skuld och i mina tankar om mig själv. Det har hjälpt mig till så mycket bättre självkännedom och en insikt i mina relationers status och i mina tankar om mig själv. Det har hjälpt mig till att känna självmedkänsla som är en motsats till skammen och till goda tankar om mig själv. Det har ökat min självkänsla och till att stå upp för mig själv.

Det låter som att det finns mycket sorg att reda i hos dig. Dels din mammas bortgång och din dåliga/ytliga kontakt med din syster. Det kan vara svårt att få henne att ändra på sig och hon verkar ha ett starkt försvar för att hålla sig på ytan. Fint att du kan närma dig sorgen och våga tänka på det. Att få prata om din sorg med en psykolog tror jag skulle kunna vara en lättnad och befrielse för dig. Vägen ut, är genom vägen in. Att få sätta ord på, känna och reagera på sina äkta känslor är en befrielse och en väg ut och framåt. Att fortsätta vara nykter är en förutsättning för att helas, vara äkta och vara i kontakt med sina sanna känslor.

Sköt om dig och ha en fin lördag! Kram❤️

Andrahalvlek
lör, 2025-08-09 - 09:41

@Silvertärnan Det är väldigt hjälpsamt att skriva om det här. Dels börjar nästan orden resonera med sig själva när man börjar skriva. Ord som behöver komma ut knöt sig fram, man får själv aha-upplevelser efterhand. Att sen få någon annans input också är en gåva. Vi måste vandra vägen själva, men dåligheter då kan man få en hjälpande hand på vägen.

Just att inte prata om känslor känner jag igen. Min pappa var fylld av känslor som han aldrig släppte fram. Min mamma lärde sig att lägga locket på, typiskt medberoende. Det kunde vara kaos på kvällen pga pappas drickande. Hårda ord och nästan handgemäng. Nästa morgon skulle man låtsas som ingenting.

Det beteendet tog jag med mig in i relationen med barnens pappa, då var jag 20 år. Tack och lov var han modig nog att morgonen därpå säga: ”Du, det som hände igår, vi måste prata om det. Nu.” Så han lärde mig ett annat sätt att hantera starka känslor och olikheter. Gärna sova på saken, men prata om det när allt lugnat ner sig. Dra en lärdom, och förhoppningsvis göra annorlunda nästa gång.

Kram 🐘

Andrahalvlek
lör, 2025-08-09 - 09:43

Orden knör sig fram skulle jag skriva, men liknelsen att de knyter upp sina knutar funkar också. Ord och känslor som är tätt packade i stora invecklade knutar behöver knyta upp sig, veckla ut sig. Ut med trollen i ljuset så spricker de!

Molnet
lör, 2025-08-09 - 09:45

@Silvertärnan .Skaffa ett block där du skriver upp allt som kommer upp från din barndom & trauma.Skriv åxå om hur det känns.Ja ett svårt trauma att gå igenom för ett barn.En mamma som blir sjuk & inte kan vistas hemma.Som sedan går bort.Att som tonåring stå ensam med sin sorg utan att ha någon att prata med.Tror detta kommer att bli ett bra underlag för dig att ha som stöd när du söker behandling.Kolla upp vad det finns för seriösa behandlingsformer inom trauma bearbetning.Under tiden tar du hand om dig själv på bästa sätt där nummer 1 är att vara nykter!Kram på dej!💜🩵💚

Silvertärnan
lör, 2025-08-09 - 13:56

@vår2022 @Andrahalvlek @Molnet tack för era tankar och pepp. Bra idé att skriva ner tankar som kommer upp. Jag ska låta tankarna och känslorna komma som de blir. Jag känner verkligen att nykterheten bidrar positivt till att saker kommer upp till ytan även om det ännu inte gått så många dagar sedan den 25 maj. Ha en fortsatt fin lördag 💚💚💚.

Silvertärnan
mån, 2025-08-11 - 05:21

I helgen var vi bjudna på födelsedagskalas och jag var lite orolig för om någon skulle fråga om varför jag inte vill ha vin till maten. Inte för att det brukar drickas så mycket men frågan kan ju slinka ur nån av bara farten. Det brukar bli så tydligt vid fördrinken vilka som väljer det alkoholfria. Så jag gick och oroade mig under dagen. Men, som det visade sig, hade jag oroat mig helt i onödan för som fördrink var det ett alkoholfritt bubbel till alla. Och det slog mig vilken bra idé det var. Då kan man som festfixare faktiskt hjälpa de som av nån anledning inte vill få en jobbig fråga. Så det ska jag ta med mig. Sedan var det inte svårt att tacka nej till vinet till maten, det blev bara "jag fortsätter med bubblet" liksom 🙂. Ingen undrade något om varför.

Nu är det tidig måndagmorgon och sista veckan på semestern. Strax frukost, hundpromenad och sedan gymmet med maken. Ha en fin måndag alla!