Jag äter antabus sedan ganska exakt två år. Att ta det steget satt långt inne, men det kom till en punkt där jag inte längre kände att jag hade något val. Jag har en sambo som jag älskar och en liten dotter som är det allra finaste barnet i världen och som förtjänar en nykter pappa.

Till saken hör att jag gick till beroendekliniken på eget initiativ. Jag har inte blivit tvingad av mitt jobb.

Men trots att jag har hållit på med det här i två år så får jag med ojämna mellanrum (ca 3 månader) ett enormt sug efter att få festa till det igen. Jag tycker att jag förtjänar det. Jag börjat planera och fuska med medicinen och sen super jag till i ett par dagar. Den första dagen går oftast rätt bra och är trevlig, men det går snabbt över styr och slutar med enorm ångest och ånger.

Nu har jag precis haft en sådan period under sista semesterveckan. Jag började dricka i måndags och slutade igår och mår vedervärdigt idag. Och jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, men jag vet inte hur jag ska undvika att hamna här igen. Jag hade en kollega för ett antal år sedan som var nykter alkis och narkoman. Han beskrev det som att han efter en periods nykterhet nådde en punkt där han inte längre kände att han inte fick dricka utan han började känna att han inte ville dricka. Jag har nog alltid haft en naiv tro att om jag bara sköter mig länge nog så kommer jag att nå den punkten, men jag gör ju aldrig det. Tvärtom. Ju längre jag lyckas hålla upp och sköta min medicin, desto mer sugen blir jag på att unna mig ett snedsteg. Jag har inte ens särskilt roligt när jag dricker längre. Det känns mörkare och ledsnare och mer destruktivt för varje gång. Ändå kommer jag några månader senare att lyckas övertyga mig själv om att det är en bra idé igen.

Är det någon som känner igen sig i det här? Hur kom ni isf förbi det?

@Domtrast Jag har ingen erfarenhet av antabus, men jag har hört att det är bra som ”krycka” inledningsvis.

Man måste dock jobba med att påverka sitt undermedvetna jag, det är där alla vanor och ryggmärgsreflexer bor. När vi pluggar nyktra fakta (böcker, poddar etc) gång på gång på gång påverkas till slut vårt undermedvetna - och vi förflyttas så sakta från ”får inte” till ”vill inte”.

Kan tipsa om ”1%-metoden, små förändringar, stora resultat” med James Clear. Finns på Storytel. Där ger han ett exempel. Två män blir erbjudna en cigg. ”Nej tack, jag försöker låta bli att röka” svarar den ena. ”Nej tack, jag röker inte” svarar den andre. Vem av dem har störst chans att avstå?

Det handlar om att identifiera sig som en person som inte dricker alkohol. Då är det lättare att avstå från alkohol. Till slut är man tacksam och glad över att man slipper dricka - livet är ju fantastiskt!

Kram 🐘

@Andrahalvlek wrote:"Det handlar om att identifiera sig som en person som inte dricker alkohol. Då är det lättare att avstå från alkohol. Till slut är man tacksam och glad över att man slipper dricka - livet är ju fantastiskt!"

Det där är klokt. Och jag tror en stor del av mitt problem finns där. Jag har väldigt svårt att identifiera mig som icke drickare. Hela mitt vuxna liv har jag snarare sett mig som en dekadent livsnjutare som prioriterat goda mat och goda drycker högt. Nästan alla människor jag sett upp till (författare, journalister, musiker, en och annan kock) har varit rätt långt från renlevnadsmännikor.

Trots antabusen och trots att jag varit nära att förlora min familj så tänker/känner jag på något plan att jag bara har tagit en paus.

Och visst - att supa till 4-5 ggr per år är ju inte så farligt på pappret men det blir ju aldrig bra. Börjar jag dricka så håller jag på i flera dygn. Tills jag inte orkar längre och/eller är så fylld av skamkänslor så det blir ohållbart.