av Filmen

Filmen
tors, 2025-08-21 - 19:01

Nu närmar sig 3-års dagen sedan vi separerade.
Han har varit allt annat än en bra pappa till barnen efter det.
Han har blivit av med två jobb och är numer arbetslös. Han har dragit på sig en betalningsanmärkning. Han sålde sin lägenhet för att efter det upptäcka att han inte kan få nya lån. Så numer bor han i andra hand i en stad längre bort.
I måndags får jag plötsligt ett SMS om att han inte orkar mer och att han inte orkar mer och att han aldrig mått så dåligt. Jag ringer upp och säger att han måste åka in till psykakuten. Han ber mig att följa med. Hans pappa ringer mig och ber mig följa med då han annars inte vågar åka. Jag åker med och träffar dem utanför. Jag märker direkt att han är full. Vi går in och de ber honom omedelbart att blåsa. Jag står bredvid och ser att promillen visar 2,25. De säger att vi behöver gå till beroendeakuten som ligger runt hörnet. Han vill inte att hans pappa ska följa med, bara jag. Chocken av att komma in där, att se honom i det skick han är i gör att jag mår illa, huvudet dunkar och allt snurrar. Vad gör jag här? Jag får följa med in och de tar alla hans saker. Han ber mig ta fram hans glasögon från hans ryggsäck. När jag öppnar den rullar ölburkar och en halvfull flaska whiskey ut. Jag stirrar på sköterskan. Chock. Igen. Hon rör inte en min utan stoppar tillbaka allt och ställer ryggsäcken i skåpet. Jag får inte följa med längre. Jag vänder och går ut.
Jag skäller på hans pappa. Jag säger att jag berättade för 3 år sedan att han är inskriven på beroendekliniken och han behöver hjälp. De avfärdade mig och sa att han fick köra barnen så mycket han ville och att jag inte skulle ta ifrån honom det som var viktigt för honom. Varför lyssnade de inte på mig? Nu står vi här, 3 år senare. Hans son i sämre skick än någonsin.
Jag går därifrån, ringer MIN mamma, gråter, orkar inte. För första gången sedan vår separation tycker jag synd om honom. Han grät. Mycket. Han mådde så dåligt. Fy fan för att må så där dåligt. Och ha så lång väg kvar för att saker ska bli bättre. Jag tycker synd om mina barn, vad gör det här med dem?
Jag ringer hans syster, första gången på tre år. Ingen i hans familj har hört av sig till mig på 3 år. Jag har haft deras barnbarn helt själv i tre år. Ingen av dem har någonsin frågat hur jag mår? Hur barnen mår, hur det går? Men nu, hör de av sig. Hans syster är bra. Hans pappa är vilsen och antagligen i chock efter att ha sett sin son i detta skick. De frågar mig om allt. Jag berättar. Hur illa det är. Han har inte berättat någonting för sin familj.
Nu är han inlagd. Tredje dagen. Hans familj vill att jag är med på hans utskrivningssamtal. Pratar för honom, ser till att han får bra hjälp. Jag tänker att jag måste göra det. Jag måste alltid kunna säga till barnen att jag har försökt hjälpa. Jag har gjort det jag kan. Jag lämnar, jobbar, hämtar, smsar. Jag är trött. Men vad gör man? Det är mina tre barns pappa. Jag gör det här. För barnen. Eller vad gör man?

has
tors, 2025-08-21 - 19:12

@Filmen jag känner att jag vill skicka dig en stor virtuell kram! Fy tusan vad slitsamt.

Ja, vad gör man?!

Jag förstår verkligen din känsla, samtidigt som det i mig känns som att det måste finnas ett stopp? Nu vet de. Allt det du under lång tid försökt säga. Ingen har lyssnat.

Är det verkligen rimligt att av dem att be att du nu också ska sköta detta? Varför inte hans syster till exempel?

Du har ju fullt upp att ta två föräldrars ansvar för era barn. Det känns som att de får ta över denna delen nu.

Men det är min instinktiva känsla. Att du inte ska behöva ta mer ansvar för ditt ex nu? Jag skulle i alla fall ha full förståelse om du sa stopp här. Börja lägga tillbaka ansvaret där det hör hemma.

Du behöver varje liten gnutta energi för att ta hand om barnen tänker jag.