av Grodan88

Grodan88
tis, 2025-10-07 - 21:13

Jag har druckit sen jag var 14. Nu fyller jag snart 62. Bra jobb, många intressen och vänner. Blev jämt packad ute när jag var yngre, och från och till hela mitt liv. Dricker mest när jag är ensam nu, eller smygdricker lite för min sambo som är nykter sen 2,5 år. Mitt drickande eskalerade när jag flyttade till honom. Från att bara druckit helger, fredag, kanske lördag, så suddades gränserna ut. I början var jag bara rädd och mådde dåligt, sen dövade jag mig.
Nu har han slutat men jag har upptäckt att jag är värre däran en någonsin. Tror inte någon märker, eller jo det gör dom väl. Jag dricker gärna dom där extra glasen på aw osv. Men jag har skött mig länge. I lördags blev jag plakat med två killkompisar. Somnade nästan på en stol, dom åkte hem, vi skulle göra ett projekt. Hade kul, men framåt 11 hade jag fått i mig för mycket, det var längesen jag var så, iallafall så att någon såg. Vaknade upp med skam och sorg, nu har jag blottar mig. Spelar inge roll vad jag säger, att jag inte ätit, att jag inte tål starksprit. Visserligen stämmer det, ändå utsätter jag mig för det. Tror att det ska gå bra bara för att det gjort det så länge.
I söndagsångesten bestämde jag mig för att få ett slut. Jag lever igen med min nyktra sambo. Jag bara bor här, känner mig som en inventarie. Det känns som när allt är som värst, längtan efter kärlek, bekräftelse så går jag och tullar.
Det blir inte bättre men gör stunden. Jag borde flytta... igen, skapa mig ett nyktert liv, ägna mig åt mina fritidssysselsättningar. Men jag törs inte, kan inte, har alltid bott med någon dysfunktionell person. Jag är ensam i en tvåsamhet, med någon dom pussar godmorgon och godnatt. Blir förbannad när jag vill prata. Vet att allt är fel men....
Nu måste jag sluta dricka, bli stark och självständig.
Tack för att jag fick prata av mig i mitt första inlägg.