av esterest

Kameleont
mån, 2025-10-20 - 08:04

@esterest
Jag känner så för dig! 🧡

Det är så likt vad som pågår inom mig. Famlar efter någon förändring, vad som helst, men tiden bara tickar på som vanligt.
Bytt jobb, sökt stuga på hemnet i sommar, ett av barnen har flyttat ut o ett till på väg mot eget, en resa kanske skulle göra oss gott, byta bil eller en ny matta i vardagsrummet...

Det är en annan förändring vi behöver, egentligen vet vi ju det, men det är så oerhört svårt.

Om det ändå fanns en knapp att trycka på...

esterest
tis, 2025-10-21 - 23:05

Jag saknar honom inte.

Det är en sån tung insikt efter ett halvt liv tillsammans.

Han är borta några dagar med jobbet. Allt jag känner är -vad skönt. Jag har städat ut alla tomglas från köket och njuter av att det är tomt. Inga öl står i kylen.

Förmår mig inte att smsa honom. Alls. Hoppas lite i smyg att han inte hör av sig. Hur kunde det bli så här?

Jag tänker så många tankar just nu att jag tror att hjärnan ska spricka.

Frågar chatgtp hur man skiljer sig. Det är som om jag ändå för första gången vågar tänka tanken. Fick sen lite panik och tog bort hela tråden.

Jag har alltid varit så rädd att spränga kärnfamiljen. Som om det vore det mest förbjudna. Det mest misslyckade.

Men först nu vågar jag tänka att ”det kan bli bättre” efter att handgranaten har flugit.

Så sköljer insikten om ensamheten över mig. Tvivel. Vem blir jag. Vem blir han.

esterest
ons, 2025-10-22 - 07:51

Hjärnan fortsatte att gå på högvarv i natt.

Har hela tiden tänkt att det är två stora processer framför mig.

Processen att skilja mig. Från min man och barnens pappa.

Processen att sälja huset. Få ”rätt” pris. Blotta sig på hemnet. Flytta till ett nytt område. Kanske till en lägenhet. Hemnet ger verkligen inga lösningar. Redan där har mina tankar låst sig.

Vid två i natt så slår det mig - att jag aldrig har räknat på om jag kan bo kvar.

Räknar räknar och räknar. Klockan hinner bli tre innan jag är klar. Kan jag bo här ensam i tre år till. Har jag råd?

Skriver till chatgtp som ställer frågor om hur mkt jag ensam får betala för lån och löpande kostnader. Räknar inte in ett framtida underhåll från honom. Pga vågar inte.

Inser att jag kan bo kvar.

Det svindlar lite för jag har aldrig tänkt tanken på att bo ensam kvar här. Det har ju alltid varit ”vi” i alla kalkyler.

Det går att bo kvar ensam. Om jag inte har bil, undviker dyr semester, och har en buffert för dyrare uppvärmning vintertid. Det blir faktiskt en del pengar över. (Kanske undrar jag mer vart de tar vägen just nu)

Stressfaktorer - vad händer om jag blir sjukskriven eller helt utan jobb. Kommer inte ha råd med barnens körkort. Hur klarar jag ett husansvar ensam.

Jag måste smälta det här.

Sätter på kaffet och inser att jag börjar bli beredd att släppa ansvaret för min mans alkoholkonsumtion.

Får genast dåligt samvete för att jag inte klarar av att dela ”i nöd och lust” längre. Att jag blir det svarta fåret.
Stressen tar över att barnen får ta över ”ansvaret”. Hur blir det när de åker själva med honom på semester?
Hjärnan är trött idag men fastnar på detaljer om att jag en dag inte kan kontrollera vad som händer när han har druckit.
Jag var stressad nog i lördags när jag kom hem vid sju och han redan var ”väck i blicken” och barnen ”ville vara på sina rum”.