av E89

Rike
tis, 2025-10-28 - 16:03

Låter oerhört tufft.

Hur mår du? Har du planer för hur du ska ta dig ur eller hur går tankarna?
Är barn utsatta?

Fortsätt skriv o ring gärna alkohjälpen♥️

Jenny
ons, 2025-10-29 - 10:43

@E89 Fullt förståeligt att den här situationen blir triggande för dig utifrån dina tidigare upplevelser. Samtidigt känns det viktigt att säga att du inte överreagerar. Det är rimligt att din partners alkoholvanor väcker oro, både för hans egen hälsa/beteenden och för hur du och er treåring påverkas. Du är klok och ansvarsfull som tar den oron på allvar och reagerar.

Fint att läsa att du tar hand om dig, att du får stöd via psykolog vid behov och att du också skriver här. För många kan det vara en hjälp att dela såna här erfarenheter med andra och jag hoppas du får fler svar från de kloka och varma användare som finns här på forumet.

Jag ville mest sträcka ut en hand och säga att du också är varmt välkommen att ringa eller skriva till oss rådgivare för stöd. Vi finns här.

/Jenny, Alkoholhjälpen

E89
ons, 2025-10-29 - 11:09

@Rike han är min bästa och närmaste vän, så mina tankar går åt att det måste gå att nå fram till honom om det här ämnet. Att en lycklig person väljer inte sånna mängder. Att det måste finnas andra lösningar på det som får honom att dricka varje dag. Jag vill ju att han o jag ska kunna vara lyckliga ihop.

Varken jag eller 3åringen är i nån farozon i dagsläget. Men det påverkar mig mycket känslomässigt, så det går ut över vår relation. Och eftersom han dricker helt öppet så lär han ju ut en väldigt konstig ribba för ”normalt” till vårt barn.

Så sent som igår sa han till mig när jag kämpade för att duscha barnet och förbereda en gemensam middag åt oss alla (den enda måltiden vi har möjlighet att äta samtidigt pga schema) att ”jaja jag hjälper till att smörja honom efter duschen när du fixar maten så att du får din illusion av rutiner uppfylld…vi hade aldrig det när jag växte upp och jag har tagit noll skada av det”

Då tog jag ett djupt andetag o sa ”inte det ämnet idag”
Varpå han svarar upprymt ”åh! Då kan jag säga samma sak, inte idag!”

Vi har väldigt olika uppfattning om hans uppväxt. I hans ögon har allt varit perfekt. Men det har det ju inte alls varit. Hans föräldrar bråkade hela tiden och gör det fortfarande vid 80+ bara att nu när de är gamla så skyller min man på deras ålder. Han glömmer att jag har känt dem sen de fortfarande var yrkesaktiva, och vi har semestrat ihop massor.

E89
ons, 2025-10-29 - 11:15

@Jenny tack för ert engagemang. Det är helt nytt för mig att vända mig till en sånhär plattform för stöd. Jag hade ett fint samtal med en av er rådgivare igår. Tack för att ni finns!

E89
tors, 2025-10-30 - 10:20

Jag har lyssnat på vad han själv sagt om saken så länge. Att det är jag som bär trauma efter min pappa. Att han inte är som min pappa.

Men nu har jag tagit mod till mig och vägt boxen, mätt flaskan o räknat ölburkarna…för att få det svart på vitt. Både för mig själv och för att han aldrig kommer lyssna utan fakta.

Jag ber chatgpt om hjälp med matematiken.

Föregående period på 10 dygn drack han 65 enheter med ett snitt på 6,5 enheter per dygn. Mer än 4 per tillfälle räknas som för mycket.

Senaste 48 tim blev det 15 enheter, ett högre snitt… DET ÄR INTE SUNT

Jag gråter. Läser forum och hemsidor.

Samtidigt hade vi ett samtal igår innan vi somnade, efter att han lyckats söva 3åringen för omväxlingsskull. Han sa till mig att jag vuxit upp med brist på kommunikation mellan mina föräldrar. Och att han tycker att kommunikation är det viktigaste i vårt förhållande.

Jag sa att jag ”bryter ny mark med mina läxor från psykologen” just nu, och att det är väldigt svårt, att jag måste samla mina tankar innan jag berättar för honom om det. För jag vill inte uttrycka mig tokigt eftersom jag är rädd för hans reaktioner. Han tyckte det lät bra att jag samlar mig först och tar upp det när jag känner mig redo…

Hur surrealistiskt är inte detta? Jag vill kommunicera med honom om att han blir mer och mer lik min pappa för varje dag som går - men han vill fokusera på mig och mitt mående. Hur får jag honom att förstå att jag inte kan må bättre än en viss gräns utan att han gör förändringar i sitt liv också, som tyvärr kommer innebära att han kastar snuttefilten (alkoholen).

Rike
tors, 2025-10-30 - 17:41

Men du.. tror du verkligen att det går att få honom att förstå eller rättare sagt vilja genom samtal och fakta? Innerst inne vet han säkert detta..

Fortsätt prata med rådgivare o OM barnet får växa upp i detta, då måste även han få stöd. Men det kommer att göra stor skada ♥️

Jag hoppas allt går väl, men tror tyvärr att du måste välja…

Med det sagt, även jag tog samtal i all oändlighet ända tills jag insåg att han bara lyssnade för husfriden.

Och rädd för någons reaktion ska varken du eller barnet någonsin behöva vara.

Finns det någon anhörig du kan vara hos ett par dagar o bara landa, fortsätta dina samtal och fundera?

Stannar där och hoppas så att du kan ta beslut hur tufft det än är. Om inte för dig själv så treåringen.

E89
tors, 2025-10-30 - 20:19

@Rike tack för att du svarar mig, det värmer att veta att nån annan med erfarenhet faktiskt läser det jag skriver.

Och jag behöver råd o perspektiv.

Idag ringde jag en nära vän som känner oss båda - hennes familj och min mans familj har vuxit upp ihop, och hon och jag har blivit väldigt tighta genom både ups and downs genom åren.
Hon blev inte ett dugg chockad - hon har sett samma sak som jag..att båda min mans föräldrar haft alkoholproblem äääända sen början.
Det kändes förlösande att prata med nån som vet alla hans goda sidor och inte tycker att han är ett monster bara för att han har problem.

Även om jag sett vartåt det är på väg under lång tid - så har jag inte försökt PÅ RIKTIGT.. det känns som ett kallt uppvaknande just nu..

Jag processar just nu..o när jag har processat så vet jag i vilken takt jag vill se förändring innan jag fattar beslut.

Rike
tors, 2025-10-30 - 22:06

Problemet är - vill han verkligen förändra? Vi kan inte göra någon nykter.

De flesta är inte monster säkert inte din man heller😊. Min var det definitivt inte. Men som han själv sa, blev oerhört egoistisk o inte så schysst under påverkan. Kunde dricka flera dagar i sträck följt av långa uppehåll.

Tyvärr hjälper det inte när de väljer missbruk..

Förstår verkligen den kalla känslan av uppvaknande - den är tuff! Men kan leda till en vändpunkt. För dig.

Vi kan bara förändra, bestämma, över oss själva.

Men din energi ska gå till dig och din son (tycker jag). Inte att du gråter över din mans drickande. Du är en viktig grund för att problematiken inte ska föras vidare till nästa generation.

Detta är verkligen inte enkelt, men alternativet att bara fortsätta är.. fruktansvärt. Jag lät det pågå för länge och insåg för sent hur otroligt utmattad jag var.

Om ditt barn hade en partner och befann sig i din situation - vad skulle du vilja då?

Bra att ni kunde prata om det hela du o din vän. Ett steg för mig var att sluta skydda, jag pratade med vänner, släkt, hand släkt och polisanmälde fyllekörning.
Tvingade honom att kontakta sin chef för att få hjälp via företagshälsovård.

I efterhand förstår jag varför detta inte hjälpte - det kom inte från honom själv, han gjorde det för att jag skulle stanna.

Hoppas att du får en lugn kväll och kan sova gott.
Att han vill fokusera på dig är för att byta fokus och inte alls schysst. Starkt att du har tagit stöd!!!!!!!!

Åsa M
fre, 2025-10-31 - 10:55

Känner igen det där att man kan mötas av kloka och förstående resonemang men som inte leder nånstans. Mitt ex kunde resonera briljant men han klarade inte att se sig själv och sin sjukdom i spegeln. Han har supit mer än halva livet och haft en strid ström av kvinnor med ömma hjärtan som försökt rädda honom och som till slut flytt. Klokt att du fokuserar på att ta stöd där du kan, fortsätt med det! Den enda man kan förändra är sig själv.

E89
tis, 2025-11-04 - 00:06

@Rike om det var min son skulle jag säga samma sak som jag sagt till andra med alkoholiserade partners - det går inte att göra nånting åt saken om inte personen själv vill.
Men för ens egen sinnesfrids skull - vill man ändå pröva alla metoder innan man ”ger upp”.

Efter mitt kalla uppvaknande så hade jag sämst pokerface o en kväll efter att sonen somnat så såg maken att jag smågrät. Det blev ett samtal. Han lirkade ur mig vad det gällde.
Till min stora förvåning så förnekade han inte att han är alkoholist. Jag var beredd på undanflykter. Men det kom inga.

Däremot så kom det jag redan visste. Att det är på grund av mig han aktivt valt att dricka för mycket enligt egen utsago. För han har inte sett nån annan coping mechanism för att orka leva med en fru som har Generaliserat Ångest Syndrom och gått igenom depression/utmattning.

Jag såg det redan när började komma ur min stora depression - att han blivit traumatiserad och verkligen skulle behöva anhörig-stöd… men varje gång jag nämnde att han själv skulle må bättre om han fick prata av sig med ett proffs så blev han sur o sa ”varför ska jag gå till en psykolog när det är du som är sjuk?!”

Han har erkänt nu långt i efterhand att han va väääääldigt naiv när vi var yngre.

Men i min värld så finns det alternativ till att dricka alkohol när man mår dåligt. Annars skulle alla vara alkoholister om det inte fanns nån annan utväg?!

Och att han har en fru med psykisk ohälsa - sorry jag jobbar på det. Det betyder att han också måste jobba på det.

Han sa iaf att han inte heller vill ha det såhär o att han också blir orolig över att tänka på vart hans drickande kommer ta honom om 10år till..
O i ett svagt ögonblick sa han att han absolut kan tänka sig att vara vit 1år IFALL vi tillsammans jobbar på att leva ett lyckligare liv ihop för annars kommer han inte klara det.

Det har gått ngr dagar sen det samtalet och han drog ner rejääält på alkoholen direkt.
Men återstår att se om han lyckas nolla den på egen hand.

Han har också skrivit en lista på saker som han tycker vi ska sikta på ihop..bjuda hem folk, åka på resor, göra utflykter o sånt.

Vi får se vad det blir av allt detta… jag upplever både rimliga påståenden från hans sida OCH ett element av ”bollen har alltid legat på din planhalva och kommer alltid att göra det”

Jaja imorn ska jag till psykologen igen.. wish me luck 😏

E89
tis, 2025-11-04 - 00:14

@Åsa M ja jag behöver stöd i dethär … och jag behöver input utifrån för att inte förvilla mig i ”de kloka resonemangen”.

Du kan läsa mitt tidigare svar till Rike högre upp i tråden..

Tack för att svarade mig.

Vitvargen
tis, 2025-11-04 - 10:47

@E89 - Jag har ingen erfarenhet av din situation mer än att jag levt med en person med psykisk ohälsa för många decennier sedan: där var det aldrig aktuellt för mig att ta till alkohol för att hantera situationen utan det krävdes många kloka och nyktra beslut för att få rätsida på situationen.

Med detta vill jag säga att jag inte ser det som konstruktivt alls i din situation att din make skuldbelägger dig för hans drickande, det är snarare tecken på att "alkoholdjävulen" talar. Var och en är ansvarig för sig själv som grundregel, och vi ska stötta varandra så gott vi kan. Alkohol lägger krokben för detta. Det som är positivt är att kan verkar vilja fördjupa och utveckla ert liv tillsammans, till och med har en lista med kul saker att bocka av.

Tror du att du kan få med dig din make på utvecklande psykologsamtal? Ni verkar ju båda vilja ha en hållbar positiv förändring, du jobbar på med dina saker men han behöver förmodligen aktivt stöd från en skicklig psykoterapeut han också för att ni ska kunna göra denna resa tillsammans som ett lag. Är hans sinne förmörkat av långvarigt alkoholbruk krävs det förmodligen mer än bara en from tanke om ett vitt år i ett svagt ögonblick för att detta ska hända i verkligheten.

Varmt lycka till!

E89
tis, 2025-11-04 - 11:30

@Vitvargen tack för att du delar med dig av den erfarenheten!

Det ger perspektiv att höra att det finns andra där ute som levt nära psykisk ohälsa utan att ”alkohol varit enda lösningen”.

Jag tänker själv att jag har inte bett om att födas med ångestsyndrom, det är ngt jag behöver deala med hela livet.
Jag kan bara göra min del.
Jag kan inte göra hans - om han väljer att dricka så är det hans beslut, så hur kan det vara mitt fel?

Jag vill verkligen att han ska prata med ett proffs för att göra det en gång för alla på rätt sätt. Ingen av oss kommer orka ett ping-pong-liv.

Min psykolog rekommenderade familjerådgivning via kommunen, ska tydligen vara den billigaste formen av parterapi. Och hon rekommenderade också Beroendecentrum eller liknande för min man.

Sen ska man bara få dit honom också.