av Rike

Rike
tis, 2025-11-18 - 16:37

Tänkte på hur jag själv flyttade mina gränser för vad som var ok i min relation. Nådde en punkt, men gick alldeles för långt innan dess, t ex nu var det bara en flaska vin, han var trevlig, han dricker aldrig inför barn, det blev iaf bara lördagen, han sköter sitt jobb.

Känner igen detta i många av de texter jag läser.
Medberoendet kidnappar verkligen hjärnan, sorgligt nog..

Hoppfulla
tis, 2025-11-18 - 18:45

@Rike precis så. Man blir riktigt bra på att normaliseras drickandet. Man blir själv avtrubbad när det gått flera år. Jag själv lät det gå alldeles för långt. Jag skulle ha dragit i bromsen för flera år sedan…
Nu när jag dragit i bromsen är jag osäker på om jag vill fortsätta i förhållandet. Känslor har dött på vägen och jag känner mig arg och besviken på både min man men också på mig själv. Nu känner jag mig skyldig att försöka men har svårt att hitta tillbaka till mina känslor. Han däremot förstår inte vad det är för fel på mig. Varför är jag inte lika kärleksfull och vill vara intim lika ofta längre? Jag vet inte hur många kvällar jag suttit i min ensamhet fast han varit under samma tak men påverkad och hoppats på att vi skulle umgås och mysa men då har han valt alkoholen istället. 18 år är lång tid men om man inte ser vad det gör med relationen och inte ser sitt skit själv då är det svårt att förstå någon annan. Om man inte tycker själv att det varit så farligt genom alla dessa j_a år. Jag älskar min man men vet inte om jag kan leva med vetskapen att han tycker att jag tagit det roliga ifrån honom…alkoholen.

Åsa M
tis, 2025-11-18 - 19:14

Ja, det är galet. När jag ser tillbaka var det så många varningsflaggor som jag valde att ignorera. Aldrig igen! Skulle aldrig befatta mig med någon som super, någonsin igen.

Rike
tis, 2025-11-18 - 19:14

Mm.. kanske att man vaknar upp när man har dragit i bromsen och då inser att känslorna är borta? Finns ingen skuld i det!
Sen kan det ju finnas en förståelse och ödmjukhet från den som orsakat mycket med alkoholen.. jag menar inte att han (i mitt fall) ska gå omkring och känna skuld, mer att säga och visa att ”jag förstår, älskar dig och vill göra mitt bästa för att vi ska nå varandra igen och bygga upp en tillit”.

Tappade själv detta med intimiteten mm.

En tanke jag ibland snuddat vid är att många av oss säger att ”han är världens bästa egentligen”.

Är det verkligen så? Eller är det bara i kontrast till personen påverkad? Svårt att beskriva, du får läsa lite mellan raderna 🤗