av supportivechaos

supportivechaos
sön, 2025-11-30 - 22:16

Jag har under lång tid känt att jag måste lämna. Detta under flera år.
Hans alkoholproblem, återfallen, förnekelsen, tystnaden, skuldbeläggningen, de konstiga konflikterna som uppstår av ingenting…

Nu är vi dessutom så långt inne i processen att vår gemensamma bostad ska säljas. Beslutet är fattat. Vi är mitt i det. Och ändå sitter jag här och känner den där förbannade pendlingen igen.

Smekmånaden.
Han är nykter.
Han är sitt bästa jag.
Charmig, fruktansvärt rolig, varm, gullig med barnet, engagerad.

Och så hör jag de där tankarna i huvudet:
“Men han är ju så fin egentligen.”
“Varför ska jag lämna?”
“Kanske överdriver jag…”
“Kanske hade det kunnat bli bra?”
"Jag vill så gärna ha ett till barn."

Och så kommer sorgen som en våg.
Och rädslan.
Och skammen.
Och allt det som trauma gör med en.

Så jag vill fråga er som vet hur det här känns, på riktigt:

Ni som lämnade, hur gjorde ni? Vilket var det avgörande steget? Hur hanterade ni pendlingen mellan klarhet och tvivel? Hur tog ni er igenom det praktiska och det känslomässiga?

Och ni som fortfarande lever kvar, hur tänker ni? Vill ni lämna? Tror ni att det kan bli bättre? Vad får er att stanna?

Jag hatar den här situationen.
Jag är så fruktansvärt ledsen.
Jag är rädd.
Jag känner mig både stark och svag samtidigt.

Tröttiz
sön, 2025-11-30 - 23:36

@supportivechaos
Hej.
Man har ju tillvaron på olika sätt. Vi hade ju olika boenden och inga gemensamma barn, så jag hade det väl "lättare" än andra med kanske barn , stort hus, gård, lån ... Men jobbigt var det ju ändå för jag hade varit ordentligt medberoende.

Det som gjorde att jag inte ville mer var en mix, bara gav och gav, minns inte när han var nykter senast, jag var trött och slut och ledsen. Det avgörande i allt vet jag faktiskt inte riktigt, men jag bara orkade inte en dag! Känslan kom.
Det var "bara" stopp. Tvärnit. Inte mer.

💜🌹

has
mån, 2025-12-01 - 00:03

@supportivechaos den där pendlingen är vidrig att vara i, känner igen den så väl!

Första gången jag lämnade min exman drack han dagligen (och mycket mer än jag såg), när han inte var påverkad var han irriterad och det kändes mest som vi andra var i vägen.

Jag vaknade en morgon, dagen innan en planerad ”romantisk” helg på hotell och kände: nä, jag kan bara inte göra det här mer. Det går inte!

Ett tag efter jag flyttat blev han ju nykter och alla konstiga beteenden lovades vara borta. Jag upplevde att jag fått tillbaka den man jag förälskade mig i.

Andra gången var det svårare i och med att han inte drack. Jag fick inte ihop det. Varför gjorde han inte det han hade lovat?! Varför blev allt så konstigt även när han inte drack?

Efter några månader i gemensam bostad rasslade jag åter igen runt som ett spöke och kände att jag tappade bort mig själv. Att jag var i vägen, krävde för mycket och alltid var jobbig som ville prata om hur jag kände.

Väldigt mycket DARVO i de samtalen.

Till sist började han också uttrycka sig väldigt govt och påstod att han aldrig sagt det jag visste att han lovat.

Jag visste att han lovat, och jag visste också vad jag lovat mig själv: funkar det inte så kommer jag att gå igen (trodde ju själv att det i så fall skulle bero på alkoholen, men så blev det inte).

Till sist ställde jag ett ultimatum: sök hjälp annars funkar det här inte längre för mig.

Men han behövde ingen hjälp, och där var beslutet fattat.

Han var förberedd och kom direkt in med skisser på hur det ekonomiska skulle delas upp och jag tänker nu att det var vad man kallar reverse discard.

Våldet ökade för att till sist tvinga mig att lämna. Han visste att vi skulle skiljas, inte jag.

Jag fick gå över i robot läge för att hantera allt som kom sen.

Jag har nu fått hjälp från kvinnojouren i ett halvår, utan den hjälpen vet jag inte hur jag skulle ha klarat mitt förstånd.

Exmaken har redan börjat prata om att flytta ihop enligt en vän till en vän.

Jag tycker så synd om henne, och är samtidigt tacksam.

Väntar på traumabehandling, jag visste inte alls att relationen påverkat mig så mycket som den gjort förrän jag kom ur den.

Saker jag kände när jag var i relationen: förvirring, utmattning, osäker på enkla saker jag tidigare klarat utan problem, minskad kontakt med mitt sociala nätverk eftersom jag var så trött, sjukskrivning pga utmattning, ifrågasättande av mig själv, mina behov, mina känslor, min rätt att känna känslor överhuvudtaget. Och samtidigt känslan av att vilja ha ”de bra stunderna”.

Önskar nu att jag hade skrivit dagbok under den tiden eftersom allt nu är fragmenterat och det har tagit lång tid att få min egen berättelse från denna tid att hänga ihop.

Jag tror du gör helt rätt att söka stöd hos kvinnojour. Om din partner har liknande tendenser som min kan det bli en besvärlig tid och jag tror det är väldigt bra att ha hjälp från någon som kan sätta ord på det som händer.

Manipulativa personer använder sig ju av bland annat charm och imiterade värderingar för att få partnern att stanna kvar. Men också skuldvändning och gaslighting som du beskriver.

För mig blev det en tuff tid, men jag är ändå så oerhört glad och tacksam att jag tog mig ur. Nu kan jag i alla fall bygga upp det jag förlorat istället för att jag hade stannat kvar och förlorat ännu mer.

Läs gärna i mina trådar där jag skrivit mer om hur min resa sett ut❤️

supportivechaos
ons, 2025-12-03 - 22:21

@Tröttiz och @has tack för att ni delar.❤️
Det hjälper att läsa era erfarenheter, för jag märker att jag ofta börjar “försvara” honom i mitt eget huvud bara för att han inte dricker varje dag. Tankar som: “men han är ju inte så sjuk som andras partners”, “han är en fantastisk pappa”, “överdriver jag?”
Men när jag läser om pendlingen, DARVO, förnekelsen, och den där känslan av att tappa bort sig själv, då känns allt igen.

För mig har pendlingen varit värst.
Dagarna då jag är helt säker: Jag måste lämna.
Och sedan dagarna då han är nykter, varm, gullig, rolig, och hela jag gör ett tvärkast: Men varför ska jag lämna? Han är ju fantastisk.
Det är som två olika verkligheter, och jag fastnar i mitten.

Och så händer det där subtila som drar undan marken igen.
Som idag: jag tog en Ipren för bihålorna och skojade om att jag “väl snart är immun”. (pga att jag behövt ta värktabletter de senaste fem dygnen)
Hans reaktion?
Du har ju alltid knaprat tabletter rätt friskt.

la en värdering i något som inte ens var ett problem

Helt sjukt. Typ antingen vill bryta ned mig, eller "likställa" oss, eller jag vet inte? Eller så syftar han på att jag äter SSRI sedan flera år pga PTSD. Oavsett inte ok, men så säger han typ: men jag menade inget illa, du skämtade ju själv om det. (Och då tänker jag: överdriver jag? även om det inte alls är rimligt att säga så till sin partner. Borde man inte istället typ, stackare, fan vad du ska behöva gå runt med förkylningar.)

Det är så subtilt.
Men det är exakt de här små nålsticken som får mig ur balans.

Och så börjar pendlingen om.

Vi är nu mitt i försäljningen av bostaden, och ändå kommer impulsen att bagatellisera allt eller hitta minsta ursäkt att stanna. Jag ser det så tydligt nu, hur starkt medberoendet är och hur lätt min hjärna normaliserar saker direkt när han är charmig och nykter.

Era berättelser påminner mig om att man inte behöver leva med någon som dricker varje dag för att ändå bli nedbruten.
Att även “små” återfall, subtil gaslighting, minnesförskjutningar och ständiga små pikar räcker för att man ska tappa fotfästet.

Och att det inte är kärlek, det är något som händer i kroppen när bra och dåligt blandas ihop tills man inte vet vad som är vad längre.

Tack för att ni delar. Det gör att jag känner mig mindre ensam, och det hjälper mig hålla fast vid beslutet.

has
tors, 2025-12-04 - 23:09

@supportivechaos Jag brottades massor med de där svängningarna du beskriver under flera år.

Men idag hände en så märklig sak som jag tänker kan beskriva hur det är ”på andra sidan”.

Häromdagen fick min vuxne son ett märkligt meddelande som vi tolkade enbart kunde komma från mitt ex om att denne hade skickat ett blomsterbud till mig.

Starkt triggande då jag varit väldigt tydlig med att jag inte önskar någon kontakt och vi inte haft nån kontakt på flera månader.

Gjorde med kvinnojouren upp en plan för hur detta skulle hanteras bäst.

När blomman väl kom visade det sig vara från en kär vän.

Kroppen andades ut och jag insåg att det inte längre finns ett uns av den där förvirringen eller längtan kvar.

Ingen fundering på om han nu fått hjälp eller mirakulöst blivit en ny man.

Alla tankar och känslor handlade om att freda mig själv och mitt hem. Att slippa mer kontakt.

Och när jag förstod att det varit ”falskt alarm” andades kroppen ut. Mitt hem blev åter min trygga borg. Och insikten om att jag aldrig någonsin kunde slappna av i det gemensamma hemmet blev så tydlig.

Jag önskar jag hade lyssnat mer på vad kroppen sa då, men när stressnivån är så hög mer eller mindre konstant blir det svårt att lyssna inåt…