För ett par år sedan kändes det otänkbart att leva ett liv utan något som bedövade alla intryck och situationer man kan tänkas ställas i under livets gång. Men för ett år sedan kraschade jag likt många gånger före men något inom mig kändes annorlunda och det där ”något” kan inte beskriva eller förklara men det känner jag fortfarande av. Jag gick från flykt till insikt på mindre än en minut, jag erkände för mig själv att det där livet var ohållbart och skulle sluta mer tragiskt än det redan var.
Ett år har gett mig många insikter, och en del verktyg att möta mina känslor på ett annat sätt vilket hjälp mig framåt.
Mitt liv är äntligen ett betydligt enklare liv att leva än hur jag hade det och trott det ska vara, jag vill aldrig tillbaka till ens en bråkdel av det.