Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

..jo, visst är det en skam att det får gå till så?!

När min make tog sig till akutmottagningen så bävade han. Han visste han skulle bli ifrågasatt. På beroendekliniken likadant!
Lelas skrev om sin erfarenhet för några veckor sen.
Är det inte förskräckligt?

Jag kan förstå att det tar udden från de anställda att behandla samma typ av elände hos människorna de möter dagligen men, är det inte det de är anställda att göra?

Jag har många arbetsuppgifter i mitt yrke, men sannerligen många upprepningar, gång på gång, men de ska levereras med samma entusiasm var gång. Om inte så får jag se mig om efter en annan sysselsättning.

AA verkar vara ensamma om att behandla alla med respekt och värdighet. Högaktningsvärt!

Sorgsen

...soctanten svarade inte igår heller. Maken har nu lämnat två meddelande på damens svarare och hon har inte hört av sig till honom...hm...

Sorgsen

...natten har varit svår.

Jag tappade tålamodet och krig bröt ut...
Han ser inte! vill inte se?förmår inte? vågar inte?
Jag har ingen aning vilket!

Förmodligen började mina spänningar släppa i lyckoruset och min oro blev tydligare för honom.
Men, det finns inte en tillstymmelse till förståelse eller vilja från hans sida att se att jag har behov. Inte ens en liten liten gnutta.
Det gör mig så ledsen....

Han gapar och trissar sig själv till oanade höjder. Jag fortsätter va lugn och får springa efter honom, om inte så hade han hamnat på nåt systembolag eller i nån bar.
Det orkar jag inte så jag försöker dämpa, den nyktre men extremt obehaglige mannen, ute bland folk. Han verkar njuta av skådespelet, han viftar och gestikulerar, är högljudd och extremt oförskämd. Tårarna trillar och det triggar honom än mer, han verkar njuta av att få mig dit????

Just nu vill jag inte ha mer med honom att göra...aldrig mer känns det som...
Han kommer aldrig och ber om ursäkt utan kan vara långtjurig i evighet. Tror jag fått en ursäkt en gång på drygt tre år!

Inget är måttligt i honom...gränslöst svin utan empati...

Han gapade negativt om anhörigveckan, att den inte kommer ha någon inverkan på mig( idioten)..han menade också att hans nyktra 4-5 veckor?(från 22dec?!)gör att jag inte kan skylla hans beteende på alkohol, underförstått att det enbart är mig det är fel på...
Trots allt sånt här måste jag dämpa, vända, stryka medhårs, om inte så eskalerar det än mer...

nämndemansgården- jag har nedräkning och längtar så till att få vara ensam med mina tankar, få dela dem med andra i samma sits, få sunda input. De orden får vara hur jobbiga som helst, inget kan slå makens elakheter...inget...

Skönt jag besinnat mig över natten..skrev ett mail om återbud men sände det inte, det ligger och trycker i utkastkorgen.
Var inne här för att ta bort mig...orken finns inte i mig på samma sätt som när det handlade om liv eller död...

lämna inte återbud. Åk dit för din egen skull och ta emot allt du får ut av det! Oberoende hur det blir med mannen så bär du dina djupa erfarenheter av lycka och smärta - så bra att få dela dem och vrida-och-vända i enskildhet och delande! Hoppas även att din man tar in essensen i 12-stegsprogrammet - det finns mycket levnadskonst och visdom att hämta där.
Kram, kram / mt

Dina reaktioner är helt sunda. Det är nästan omänskligt att kastas så i hopp och förtvivlan som du ständigt gör nu. Boka absolut inte av din anhörigvecka. Jag har aldrig fått möjligheten att genomgå en sådan, men hört mycket gott om den, och oavsett vad som händer med er relation framöver tror jag du kan ha nytta av att ha genomgått den. För din egen skull. För att kunna bearbeta på ett bra sätt och komma vidare. För att lära sig förhållningssätt och gränser. Stor styrkekram! /A

Lelas

Nej, vad tråkigt att höra, Sorgsen-gumman!

Men, mt och Anonymt har helt rätt: lämna inte återbud! Det är ju nu du behöver hjälpen som bäst. Oavsett makens humör/nykterhet/egenskaper. För DIN skull.

Kram!
/H.

Sorgsen

Utan Er här inne hade ensamheten varit olidlig.
Jag har liksom inte några reserver kvar nu och går mer och mer in i mitt skyddande puppskal.
Jag låter honom inte vräka ur sig utan att försöka flika in emellan, oftast hör han inte. Ilskan tar tag i honom som ett krampanfall av storlek epilepsi.
Ledsen blir jag, och särskilt eftersom han nu vräkte ur sig nykter...aj så illa det tog...

Jag ville lämna helt igår,allt som har med honom att göra. Det går ju inte, vilket vi alla vet, oavsett vilka problem vi står i.
Jag andades, grät, andades igen och vet ju att den veckan på gården kommer göra mig gott.

Ett orosmoln är att mannen inte kommer dit samtidigt utan får en veckas umgänge med..,ja, vad han nu väljer när jag är borta. Han klandrar mig naturligtvis för mitt dåliga val av tid...suck...

Tack för att Ni förstår mig...nu ska vi gå på teater, skönt få något annat att tänka på...

Kram på er alla kloka

kommer att göra dig gott! Fick en impuls att föreslå dig att ta in på hotell om han går på så där... Men du kan säkert bedöma själv var gränsen går... För nånstans når man sin gräns. Kram / mt

spritfri är inte detsamma som att vara nykter !!

Att få förmånen att få jobba med sig själv utan alkoholens påverkan är en av grundpelarna i 12-stegsprogrammet och den förmånen är lika för både beroende och medberoende. Alla gamla beteenden hänger kvar om jag inte gör en grundlig förändring i mitt liv utan fortsätter att leva som när jag var aktiv Och återigen gäller detta både beroende och medberoende. Att diskutera med en som inte har förstått vad saken gäller är att slösa bort sin energi helt och får mig bara att komma ur balans.
Jag ser nu att det är flera här som använder Al-anon för sin utveckling och jag hejar på de som gör det för det är en bra och enkel väg att gå.

Att inte slösa tid på diskussioner framgår så väl av detta citat :

"Write down again what I told you:

The Warrior of the Light needs time to himself. And he uses that time for rest, contemplation, and contact the Soul of the World. Even in the midst of a battle, he manages to meditate.

Occasionally, the Warrior sits down, relaxes and lets everything that is happening around him continue to happen. He looks at the world as a spectator, he does not try to add to it or take away from it, he merely surrenders unresistingly to the movement of life.

Little by little, everything that seemed complicated begins to become simple. And the Warrior is glad."

- Taken from the book, WARRIOR OF THE LIGHT by Paulo Coelho

Och du måste ju vara med på Familjen så du kan vara med på GiG's vårträff :-))

Sorgsen

...jag förstår ju att det är så Adde. Det känns skönt läsa dina ord, du är så direkt, en egenskap jag uppskattar hos medmänniskor.

Jag (och maken) har mått så bra av de nyktra dygnen men jag förstår ju att missbrukaren bor i honom, med eller utan alkohol i blodet.
Hur han tänker vet jag inte men när vändningen kom och han började bli kontaktbar så har min alerthet försvagats.

Efter beskedet om behandling så kände jag att det fanns en räddning inom räckhåll. För bara en månad sen kunde han ha supit ihjäl sig och nu
(sen22dec)har vi succesivt haft det bättre än på länge länge.
Hans utbrott innehöll så mycket och jag var inte förberedd alls. därför tog orden och beteendet hårdare än tidigare, skyddsmekanismen var inte aktiverad.

Nu är det lugnare igen, men jag längtar verkligen efter den där veckan för mig och att han blir inskriven.

Tack för att ni finns med tankar och värme!

Kram på dig Adde

Sorgsen

...släppa mannens senaste vredesutbrott men det har inte funnits utrymme för nya. Skönt!

Jag hoppas jag/vi hittar tillbaka till värmen jag kände förr och som kom tillbaka runt nyår...
Jag märker att mannen är väldigt beroende av mitt mående, om jag inte är på topp drar han sig undan.
Det är tungt, jag orkar inte alltidvara motorn i förhållandet.
Är det hans dåliga samvete pga missbruk som gör att han sällan tar initiativ?
Han väntar liksom på tillåtelse för nästan allt förutom basbehov som vakna-kaffe-cigg-varmakläder...hans skrämda blick finns där men han vill absolut inte erkänna den.
Vi pratar inte om det där eller annat, vi bara lever en dag i taget nu. Snart är jag på behandlingshemmet, senare maken...där ligger min mentala trygghet just nu..

Skönt han inte stinker av alkohol, de rädda, deprimerade, ångestfulla ögonen har funnits där länge men nu är alkoholen borta, ett befriande steg.
Jag tror däremot att de kommande kan vara svårare att sticka hål på....så känner jag just nu...

Han har ju gått igenom behandlingar förut, hoppas den kommande blir hans sista...

Ber en bön, i den finns lessenfru med hopp om bättring.

Kram på er därute

Mammy Blue

skickar jag till dej. Mer har jag inte att ge, jag befinner mej på "fel sida" än så länge eftersom jag är alkis själv.

Kram! /MB

kloka - att leva en dag i taget nu. Så skönt för dig att komma till en plats där det finns kunskap och erfarenhet att möta dig med det du behöver just nu - och mannen när det blir hans tid. Det är så att var och en måste ta ansvar för sig själv och sitt mående (i huvudsak) - man kan inte vara så att det blir "rätt" för den andre. Så självklart och så svårt att förändra när man fastnat i medberoendeträsket. Snart får du hjälp att göra dig fri - hoppas innerligt att också han kan ta till sig hjälpen denna gång. Minns nu P-O Enqvists bok som jag läste nyligen, han var också på flera resultatlösa behandlingar innan han kom rätt. Varm hälsning, känns bra att vi är fler som följer lessenfrun och ber när det inte finns annat man kan göra. Varm kram / mt

höst trollet

Morron Sorgsen!
Läser lite om hur du haft/har det...

Min käre gubbe har minskat ner r e j ä l t (för stunden) men jag känner igen lite av beteendet (när han inser att han gjort bort sig)

Det blir nämligen lite av "tagelskjortan på"..
Sist, för några månader sedan, blev det ett "krypande" som inte kändes bekvämt för mig, så jag tog faktiskt upp det med honom.

För i botten finns lite av en härskarteknik som jag kallar "känslomässig utpressning".
Den går ut på att man visserligen vet att man gjort något dumt, men för att flytta över skammen, så förstorar man alla sina fel och brister (en del bokstavligen "utplånar sig själv") för att den andre ska få dåligt samvete och "ge med sig"..

Har haft god träning av min egen mor, som var en mästare i martyrskap.. Om hon hade varit orättvis, eller felaktigt bestraffat mig för något jag inte gjort, så kunde hon inte bara be om ursäkt (det slår mig, att jag aldrig hört henne uttala det lilla ordet "förlåt"..)utan hon gjorde en stor affär av att själv vara "offer"..
T.ex. kunde hon säga: Ja, jag vet att du hatar mig nu..
varpå jag försökte säga att jag var arg för att hon slagit mig..
Och då kom det ett Ja, DÄR hör du. Du hatar mig visst..annars skulle du förlåta mig.. (och vips, så var JAG den "skyldige istället, som inte kunde "förlåta" henne..)

Hoppas att du kan få ut något från mitt svammel..
många styrkekramar/trollis

Sorgsen

..efter några veckors arbete.
Mannen har inte druckit en droppe trots att möjligheterna funnits.
Han är mjuk, omtänksam och kärleksfull...underbart!

Mycket kunde inte falla sig bättre i tid, trots allt negativt.

1. Missbruket så svårt att mannen blev uppsagd
2. Möte på behandlingshemmet
3. Lyckades dra med honom till oasen över jul
4. Fick med honom på min jobbresa
5. Hemma igen och behandling väntar

Nu finns vi i lägenhten som varit missbrukets högborg och jag känner oron mola i magen.
Han pratar inte mycket och jag tror "gamla filmer" spelas upp bakom pannbenen på oss båda just nu.
Hur de ser ut hos honom vet jag inte men mina filmer framkallar illamående, rent fysiskt skulle man kunna tro jag ätit något olämpligt.

Han har inget att komma "hem" till mer än sin historia plus ett brev från soc där behandlingen beviljats även i skrift.
(Socdamen eller någon av hennes kollegor hörde aldrig av sig trots att maken lämnade flera meddelanden på svarare! Ynkligt!)

Jag märker att han inte vill prata om alkohol eller situationen, det är helt ok, andra kommer göra det med honom inom en väldigt snar framtid.

Har just föreslagit vi ska ge oss ut en sväng, han vill följa med :)

Kram på er alla!

Sorgsen

...med mer senare...
Tack för att ni läser och tar del, Mammt Blue, mulletant, höst trollet och alla andra...
Svamla fritt! Det gillar jag!
Nu blir det mjölk-och-margarin-shopping!

Sorgsen

...en mästare på att vända orden så de passar honom och ställer mig ansvarig för smått.
Jag biter ihop och blir tjurig som en gammal oxe.
I butiken lyckades han vända orden på ett sofistikerat sätt så jag skulle må pyton.
Jag blev rasande inuti men tänkte att nu ska han f-n få smaka på sin egen medicin.
När han satte sig på en bänk och tyckte synd om sig satte jag mig intill och väntade ut honom.
Såååå barnsligt men jag orkar inte med hans giftiga tunga.

Men den tungan- den hör ju hemma i det jag skrev om tidigare- tillbaka i den negativa miljön och den har han skapat helt själv !
Jag står för stämningen på jobb och i oasen och här har han bott in sig i eländet alldeles själv. Jag totalrenoverade, målade, bytte dörrar, badrum, möbler och lämnade smått till honom, som dörrvred och montering av lampor.Inget har han fått gjort, tiden har ju gått till annat!!!!

Kokar inuti men han ska inte få mig på fall fler gånger. Tårarna jag har kvar ska gå till mitt eget helande!
Om han kan hålla våra sista gemensamma veckor(förutomvredesutbrottet) färska i minnet så kommer vi få en trevlig framtid.
Om inte så önskar jag honom lycka till.
Min anhörigvecka börjar på måndag.
Hans behandling när han tar sig till behandlingshemmet.

Kram på er alla där ute. Var rädda om er!