Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

en väldigt ostrukturerad och icke rutinmässig ♥KRAM för din fina utveckling :-))

vill.sluta

Vi går på en mässa ang träning följt av ett seminarium angående personlig utveckling och hur man på ett bra sätt skall coacha folk i vardagen.
DET tror jag du skulle tycka om.

Alla behöver bra ramar och struktur i vardagen.
Gäller bara att det blir nice flow oxå.
Skickar en kram/A

Sorgsen

...vill bara skicka en rad. Läser, tar del och gratulerar.
Ensamhet är något jag lever med. Jag kan inte leva utan egen tid men ack så svårt det är när den inte är självvald.
Pga många resor och opersonliga hotell eller bostäder har jag fått lära mig leva med det. Men, det tog tid och fortfarande kommer stunder som känns olidliga.

Kram

markatta

På grund av smittorisken är jag portad både från praktiken och gymmet. Tråkigt. Våren tog paus och jag likaså.

Kanske bäst så. Jag behöver stanna upp och känna efter. Mina tankar och känslor gör så tvära kast, ena stunden superglad, andra stunden nattsvart och hopplöst, som om jag inte kan minnas vad som var jag för bara några timmar sedan. Går tillbaka och läser min tråd här för att se och förstå att det lika gärna kan vända åt det positiva hållet.

Jag försöker förstå vad som är vad. Vilka problem är alkoholrelaterade eller rena relationsproblem och vad är "bara" psykisk ohälsa? När kan jag skriva här på forum om jag inte kan separera de alkoholrelaterade problemen från de andra?

Kanske är det omöjligt att skilja på dem, allt flyter ihop. Livet, en enda stor butterfly effect. Hade inte mamma dött i en missbruksrelaterad olycka då jag var liten hade kanske inte pappa supit ner sig, hade jag kanske varit tryggare i mig själv från start, så hade jag kanske inte valt det destruktiva leverne som ledde till psyk, missbruk, kriminalitet, en massa skulder. Hade jag kanske inte valt att gå in i destruktiva relationer.

Det kanske låter som att jag är bitter men det tror jag inte att jag är. Visst, som barn lämnas man ju åt sitt öde och kan inte styra vad som formar en men nu i vuxen ålder och med de verktyg som krävs så kan jag själv ta kontrollen och inte bara låta saker "hända" mig. Som barn fick andra människors val konsekvenser för mig. Det kan jag inte göra något åt. Idag är det valen jag själv gör som jag också får ta konsekvenserna av. Det känns lite läskigt men det ligger också en trygghet i det.

Ta hand om er!

stanna upp i livet och bara vara sig själv är en ynnest som är få förunnat. Jag är säker på att du klarar det och går stärkt framåt efter pausen. Njut av att du själv gör valen idag.
Kram ♥

Miss K

Hej Markatta! Jag känner igen så mycket från dig. Tvära kast upp och ner. Tror ibland att jag är inne i en ålderskris. Tycker att jag sitter fast på jobb och i bostad, och är det inte försent? Först på senare år börjar jag fatta att jag måste ta kontrollen och inte bara låta saker hända mig. Oups, nu stjäl jag både dina ord och din tråd.

Jag tycker absolut inte det gör något att få läsa om lite annat också, inte bara om A. Det går ju inte att dela upp människan i olika fack, även om t.ex. sjukvården försöker. Men det är klart att man funderar ibland. Vad hade hänt om....? Vem hade jag varit? Men vad spelar det för roll egentligen, eller som du säger "Det kan jag inte göra något åt idag".

Tycker att du verkar trygg med dig själv och dina val.
Förresten, på måndag blir det 15 grader. Vår på gång?

Kram / K

markatta

Misses, du stjäl ingenting. Jag delar gärna både ord och trådutrymme med dig. Kanske har du inte en ålderskris utan går snarare igenom en mognadsprocess? Det är ju helt normalt att vara rädd och orolig för att bryta mönster, bra som dåliga. Jag tror att du innerst inne vet att det inte är för sent. Det gäller nog bara att acceptera att ju längre man gått i samma spår desto svårare är det att vika av. Men det går.

Adde, jag är inte så säker på att jag är en av dem. Många gånger är jag väldigt osäker på om jag "är mig själv". Visst tycker jag att jag har lugnat ner mig och mitt identitetssökande är långt ifrån så impulsivt som det en gång var men ändå kan jag känna mig stundtals förvirrad kring vem jag är, som om jag inte vet med säkerhet om jag bara spelar en roll eller olika i olika situationer.

15 grader på måndag? Det beror nog på vart man bor... Men jag hoppas.

Kram på er!

Sorgsen

...du kloka kvinna.
För mig känns det någonstans skönt att jag inte vet allt om mig. Trots att jag närmar mig 50 så hoppas jag livet har mycket kvar att lära mig. Jag känner mig trygg och behöver inte jaga något men är alltid vaken och nyfiken. Jakten och sökandet efter lycka i olika former finns nog hos alla men att stanna upp och ta in "här och nu" finns det nog många som missar. Det är ju det som är livet, enligt mig. Sätta saker i andra perspektiv, se det lilla och kunna vara stolt över den man är. Allt är minsann inte lika roligt men sånt brukar ha lätt för ta sin tid och plats. Självklart strävar jag också efter lyckan, envist och bångstyrigt men idag har jag andats vårluft och sett små knoppar brista ut ur sina vinterskal.
Bilden jag fått av dig här är mycket positiv och trots att du inte alltid tror dig veta om du är du så ser jag en hel, mogen, kvinna med ett levande och öppet intellekt.

Jag önskar dig allt gott.

som kändes som de precis rätta... också från mig till dig!

Människan är inte ett problem att lösa utan ett mysterium att upptäcka... också jag själv.

Kram, ta hand om dig! / mt

Lelas

Hej vänner!

Markatta - det är fantastiskt att få följa med på din väg. Och vilka ofattbart fina samtal som förs i din tråd! :-)

Jag tror att jag skall skriva lite i min egen tråd nu, efter att ha läst ikapp i din. För här fanns några saker som vaknade till liv hos mig. Det är ju så det funkar, vi följs åt och flätar i varandras berättelser. Fint är det att få vara med om.

Kram!
/H, tillbaka från en skön semester

har så mycket att lära av dig ! Jag hoppas att du aldrig slutar skriva och dela med dig av din kunskap. Du betyder så mycket för min egen utveckling.

markatta

att du tycker så Adde. Jag har nog själv svårt att se på vilket sätt jag kan bidra till din utveckling men jag blir såklart glad av det du skriver. Jag vet inte om jag har så mycket kunskap, tycker att jag gör om samma misstag om och om igen även om det går sakta framåt.

Jag jobbar med ungdomar nu under min praktik och det jag kan se att jag har, som verkligen är till hjälp i mitt arbete, är livserfarenhet. Jag har helt enkelt varit med om en himla massa saker i mitt liv och rört mig i ganska "ovanliga" miljöer vilket underlättar i min förståelse för de olika problem dessa ungdomar kan ha med sig. Jag hoppas verkligen jag kommer kunna fortsätta där och använda mig av de erfarenheter jag har för att kunna vara ett stöd för dem.

Kanske var det det du menade med kunskap.

Tack i alla fall!

det är precis det jag menar :-)

Du använder det du har gått igenom för att hjälpa dig själv framåt och samtidigt "spiller" det över på oss som får läsa om dina framsteg. Just dina ord "...himla massa saker i mitt liv och rört mig i ganska "ovanliga" miljöer..." ger tyngd åt det du skriver. Egen erfarenhet är ju den bästa skolan och det är svårt att argumentera bort sån lärdom. Och jag som lärt mig att lyssna på andra som berättar om sina liv är extra lyhörd när du skriver (och ibland INTE skriver) för du har nåt som jag gärna vill lära mig av.

Jag tror att du får mycket bra kontakt med "dina" ungdomar just bara för ditt sätt att vara. Och jag törs skriva det utan att ha träffat dig :-))

Sköt om dig vännen !

markatta

Empati/medberoende-diskussionerna här har fått mig att tänka kring hur jag berörs av olika möten med människor i min vardag. Jag har i allmänhet svårt att släppa taget och inse när jag faktiskt inte kan hjälpa en medmänniska.

Inatt när jag var på väg hem ifrån mitt extrajobb så gick jag förbi tre killar i tjugoårsåldern och märkte att det var lite gruffigt. En av killarna knuffade den andre och den tredje försökte lugna ner han som knuffat, försökte få honom att inte fortsätta slåss.

Jag gick fram till killen som blivit knuffad och frågade hur det var med honom. Han sa att han var rädd för att killen som knuffat honom skulle döda honom. Jag sa att "men du behöver ju inte stå kvar här och vänta på att han ska flyga på dig igen. Promenera lite med mig så kommer du bort från den här situationen".

Men han ville inte lämna sin kompis som var den som försökte lugna den aggressiva killen. Han sa också att det inte spelade någon roll om han gick för då skulle den aggressive killen bara leta upp honom och misshandla honom senare.

Killen som knuffat stod och skrek och hotade med våld och blev alltmer aggressiv och försökte komma loss. Han skrek att han skulle slå oss alla tre till marken. Situationen började kännas väldigt obehaglig och jag fick ett adrenalinpåslag när jag insåg att jag kanske skulle behöva komma att fysiskt försvara mig.

Till slut kom polisen, som hade stått parkerade bara några meter bort hela tiden. De grep killen som knuffat och hotat. Den rädda killen gick med sin kompis och jag fortsatte gå hem. På vägen hem greps jag av dåligt samvete, för att jag lämnat den där rädde killen. Jag hade liksom hans blick med mig, den som sa "hjälp mig, jag klarar inte det här" och jag ville bara springa tillbaka, leta upp honom och hålla om honom. Jag absorberade hans känslor.

Jag hade svårt att sova och även idag har jag svårt att släppa tanken på den där killen. Polisen löste den akuta situationen men jag får bara hoppas på att killen har någon att prata med sina känslor om.

Empati kan vara ett "pain in the ass" ibland.

Hoppas ni har en fin dag!
Kramar

Lelas

Ja du, markatta... Pain in the ass it is.

Det gäller att hitta en balans i det där, för samtidigt som vi måste jobba bort vårt medberoende så är det ju inte meningen att vi skall bli empatilösa. Knepigt, det där.

Jag tycker att du gjorde fullt tillräckligt, btw. :)

/H.

exempel... det hemska är ju alla se situationer där ingen ingriper... så visst gjorde du rätt där och då, det tycker jag också. Och sen släppa taget...

Jag får en fundering - undrar om vi medberoende har en benägenhet att dras till vissa typer av situationer. Jag skulle inte "falla" för den situation du beskriver (för rädd av mig) men jag har andra fällor - som jag verkligen jobbar på att lära mig lämna över till mänskor att ta hand om sina egna utmaningar. Kram, bara det, i all enkelhet! / mt

markatta

om det är något allmänt för medberoende att dras till sådana situationer men ser jag tillbaka på mitt liv så har jag många gånger jag hamnat i "farliga" situationer för att jag vill hjälpa. Både situationer liknande den jag beskrev ovan men också ganska farliga relationer.

Ibland tänker jag att jag inte kan må bra om jag inte kan hjälpa andra. Det är inget jag gör medvetet men jag verkar hela tiden ha något moder Theresa-komplex och något hjälpprojekt. Är det inte en alkis i min närhet så är det en vän som sitter inne som jag måste besöka eller en asylsökande grannfamilj som riskerar tvångsdeportering.

Jag vill ju inte ändra på hela min personlighet men jag önskar att jag kunde släppa ibland, inte tänka att allt hänger på mig om andra ska må bra. Jag behöver också lära mig att prioritera mitt eget mående, precis som alkisarna i AA hela tiden återkommer till att den egna nykterheten kommer först. Jag vill åtminstone kunna hålla lite mer distans till de jag hjälper så att det inte tar för mycket energi av mig, så att jag inte försvinner i det.

Det är svårt att sortera ut vad som är vad, empati, medberoende, personlighet, en flykt från mina egna känslor, civilkurage eller ren dumhet.

Kram!

devis "Lev och låt leva" är bra att ta fram ibland och fundera på.

Att medberoende gärna söker sig tillbaka till liknande relationer är känt inom "Rörelsen" :-)
Framförallt barn som växt upp i en missbrukarfamilj tar ju gärna partner som är missbrukare för att det känns hemtamt och "normalt". Det blir gärna en ond cirkel om man inte får behandling eller tar sig ur det på annat sätt. Många är de vuxna medberoende som gång efter annan går in i en relation med en ny alkis och resonerar på exakt samma sätt som en alkis : Det blir nog bättre om jag gör på ett annat sätt denna gången.

Det blir aldrig bättre.

Det tar tid att lära sig att bry sig om andra utan att det tär på egna känslokapitalet, tricket stavas : Gränssättning. Utan att ha träffat dig Markatta så tror inte jag att du flyr från dina egna känslor därtill är du alltför positivt tillåtande i din inställning och du agerar definitivt inte i ren dumhet !! Men du kan ha en aning svårt att sätta dig själv i främsta rummet :-) Har du provat med affirmationer framför badrumsspegeln varje morgon ? Känns skitfånigt första gångerna men sen går det förvånansvärt bra !

Ta hand om dig !!