Varför är jag orolig?
Min man och jag jag levt ihop i snart 15 år. Vi har tre barn - alla under 10.
Han och jag har alltid öppnat en flaska vin till maten på helgerna och vid en del tillfällen blir det lite mer.. När man har gäster och så.
Men de senaste åren har han alltid ett flak öl hemma. Ifall det blir bra fotboll på tv. Han har heltidsjobb och sköter det.
Vad är det nu som är mitt problem börjar ni undra?
Jo- för flaket öl tar slut på en helg. Han dricker för det mesta bara på helgerna men det blir oftare och oftare vardagar. När han dricker så gör han det tills han somnar i soffan. Ibland hittar jag honom där när jag går upp på morgonen. Vi har bråkat mycket om det här den senaste tiden. Jag råkade säga att jag inte vill att barnen hittar honom före mig, men då sa han att de minsann aldrig sett sin pappa så packad som de sett sin mamma! Och det kan stämma för det händer ( kanske två ggr i halvåret att jag dricker så att jag blir lite för full och då brukar jag gå och lägga mig. Men eftersom det är jag som lägger barnen så märker de att jag druckit och det är väl inte bra..
Har så mycket jag vill skriva om och fråga om.. Överreagerar jag? Han är en bra far till barnen och han skulle aldrig göra illa oss fysiskt eller så. Men det är så jäkla jobbigt att han blir så full minst två ggr/v
Vet inte om jag ska bråka mer eller tänka att det är ok.. Känner att jag aldrig skulle kunna utsätta barnen för en skilsmässa!

Sorgsen

...du fick ett bra samtal.
Alanon är en frizon för mig, ett rum där jag bara kan vara. Endel som sägs hör inte alls ihop med mitt men ron i rummet är helande.
Jag kan bara rekommendera det.

Kan höra ilska i dina ord, det är inte heller tokigt.

Stjärnstoff

Han mellanlandade hemma innan ett nytt möte och kramade mug och sa att han älskar mig så mycket. Jag kunde inte säga någonting. Känns som att jag måsta väga allt på guldvåg som jag säger.. Han sa att vi får prata när han kommer hem sen. Jag vill inte prata just nu, vill inte för jag har inget att säga som jag inte redan sagt. Det känns bara tomt..
Det enda jag vill säga har med alkohol att göra och då vet jag ju att han går i taket. Men det får bli så för det finns inget annat att säga förutom att han gör mig illa. Eller?

Utan att känna er, utan att ha träffat er så undrar jag - känner han att han passerat en gräns? Känner han att du har andra tankar nu? Är det därför han är annorlunda, eller är det bara så jag tolkar dina ord?

Var stark, härda ut, allt löser sig - En dag i taget!!! Min bästa, bästa Sorgsen har matat mig med dessa ord- En dag i taget, och jag har lärt mig mycket av det, jag kan faktiskt ta en dag i taget ibland, eller som idag - en stund i taget.

Stå på dig - känner du att du vill säga något om alkohol så gör det, men ge dig inte in i diskussioner för det ger inget! Men tänk på vad som är viktigt för dig - du är viktig, barnen är viktiga!!!!!

Stor kram!! Och skriv mer!!!

Stjärnstoff

Tack för att du finns! Jag behöver ditt och alla andras stöd så mycket så mycket. Jag valde att gå och lägga mig ikväll - hoppas på att få sova. Känns som om nån kört över mig med en ångvält. Men jag har klarat dagen och kvällen, lagat mat, tvättat och lagt barnen som sig bör. Gud vad jag älskar barnen- de fina små oskyldiga vackra barnen. Det ska bli ändring nu...men precis som du sa: en dag i taget. Jag är osäker på vad han tänker, men en sak är säker- den här gången får han tala om för mig om han tänker göra förändringar. Jag ska göra mina men behöver mer betänketid. Tack alla på forumet- vad hade jag gjort utan er. Idag har mobilen legat i handen som en snuttefilt hela dagen. Ni finns där och ni förstår. TACK❤

Stjärnstoff

..men nu vacklar jag. Jag orkade inte prata igår, jag tog inget initiativ till det. Jag är livrädd för att han inte har förstått någonting. Att samtalet kommer handla om allt utom hans drickande och hur han blir när han dricker. Att han ska tala om för mig igen att problemet ligger hos mig. Att det är jag som överreagerar och att en normal familj har alkohol hemma. ( vi har aldrig haft alkohol hemma- bara tomma burkar och flaskor)
Jag vet liksom inte hur jag ska börja. Ibland känns det som om jag bara ska säga att vi går vidare- det löser sig. Men någonting är annorlunda nu- med mig alltså. Jag kan inte ta mer. Jag måste ju säga det, han måste ju få en chans, att veta vad jag vill.
Vad vill jag? Vad vill jag? Aaaaaaaaa jag blir knäpp. Kan inte formulera mig.
Det märktes i morse att han var reserverad. Han är nog sur över att jag igår inte besvarade hans " jag älskar dig"
Så klart jag älskar honom- men inte hur han blir med alkohol.
Jag måste för min egen skull prata med någon, måste till alanon. Men det tar emot...

Miss K

Nu vill jag också lägga mig i. Bra att du verkligen vill göra något åt din situation nu.
Att föra en diskussion med en aktiv alkoholist är inte det lättaste. En sak som jag och andra på forumet har gjort är att skriva ett brev. Då har du gott om tid att tänka över vad du vill säga. Han kan också precis när han vill ta in hur du tänker. Jag tänker att det samtidigt visar att -det här är viktigt!

Kanske du ändå ska börja med att gå ett par gånger på Alanon för att prata och lyssna?
Vad du än gör så önskar jag dig lycka till.

Kramar
Miss K

Stjärnstoff

Jag är tacksam för att du " lägger dig i". Jag har tänkt på det där med att skriva brev, men antagligen vet jag inte vad jag vill för det kommer liksom inga tankar. Det är tomt på nåt sätt. Jag är också så förtvivlat rädd att inte bli tagen på allvar för då vet jag ju att det måste bli konsekvenser för så här kan vi inte ha det. Då blir det som om jag avväger vad som är viktigast. MITT välmående eller att jag bara kör på och håller masken så att inte hela familjen slits upp. Nu förstår jag ju att det kan hända ändå till slut, men det känns ändå som om det är en väg att gå.. Men idag har jag tagit kontakt med en diakon inom svenska kyrkan. Om inte annat så vill jag veta NÄR alanon- mötena är. Kanske hon också kan förmå mig att gå dit.
Med risk för att be någon att bli för privat men hur kan ett sånt brev formuleras?
Kram till er alla!

svårare än man kan tro att säga vad man menar och vill. Att skriva, som Miss K föreslår är en bra väg, inte minst för att då får man jobba sig fram till det man verkligen vill säga.

Giraffspråk är ett sätt som fungerar att prata utifrån sig själv utan att anklaga nån annan. Du kan googla på det om du är intresserad. I korthet går det ut på att tala om vad jag ser, hör och känner, vilka känslor som väcks i mig av detta, vad jag behöver och vad jag önskar och vad jag vill. Att göra klart för sig själv vad jag faktiskt känner - att hitta och benämna rätt känsla (arg? irriterad? ledsen? förtvivlad? maktlös?) är inte lätt. Inte alltid att klargöra vad man hör och ser heller... Jag har haft mycket hjälp av att "tala giraff" i olika sammanhang och vet att många andra upplevt detsamma.

Fortsätt skriva, vi är många här som vet vad du går igenom och delar din erfarenhet.

Kram / mt

Micke och Ulrika skriver på fb om resan till ett nyktert liv under Alkoholist, jag? och Medberoende, jag? Läsvärt!

Ett inlägg i Mickes blogg från 22.12.2012 kanske kan vara till nytta för dig http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Han räknar upp många "smygvägar" att dricka och avslutar: Till sist, allt detta har min fru sagt till mig senaste 2 åren men jag har kategoriskt förnekat!!!

Kram igen / mt

Stjärnstoff

Jag ska genast kika närmare på både bliggen och om giraffspråket. Tack för stödet

... och jag förstod inte min vilja, känsla då. Men jag tror att det är bra att göra det - då kan du formulera dig i ro.

Du var så säker igår, och det är helt naturligt att du vacklar! Du måste inte ha bestämt dig idag för hur du ska göra, vill göra, vill ha det osv.
Jag bestämde mig för saker jag skulle göra, säga, tycka, ta upp osv osv så oändligt många gånger, men så backade jag, av olika skäl: ibland trodde jag att jag kanske hade fel, ibland tänkte jag att det inte var så illa som det kändes då, jag var rädd att säga fel sak och få skäll eller att han vände orden mot mig, jag tänkte att det var jag som överreagerade osv osv.
Men det var ett litet frö som hade börjat gro i mig - och en dag växte det upp till en stor stark buske som inte gav med sig, en ihärdig, envis och lite stormtåligare buske. Jag tror att du har samma frö i dig. Du har börjat din resa och du måste inte staka ut hela vägen idag!
En dag i taget - och en dag är du säker, helt säker, på vad som är viktigast för dig och barnen och då kommer du ha styrkan och tron på att du gör det du måste göra, det bästa för dig och barnen.

Jag tror att du kommer må gott av Al-Anon, det är en viktig del!!
När jag kom dit första gången så trodde jag att de skulle ge mig svaret/lösningen - "nu går du hem och så säger du så här till din sambo och då blir det så här", typ att de skulle ha lösningen om jag skulle stanna eller lämna, vad jag skulle säga eller göra för att vi skulle få det bra igen osv. Och jag blev först väldigt frustrerad av att de inte gav mig handfasta råd om vårt förhållande, men nu känner jag ron de ger mig där, känner hur viktigt det är för mig att jag faktiskt fick och har styrkan att själv besluta om mitt liv.

Det löser sig, en dag i taget!!
Kramar

Stjärnstoff

Av att du flygcert, påminner mig om att jag inte måste " lösa" allt NU. Jag har inte förmågan just nu. Men någon gång måste jag prata med min man som antagligen går och undrar vad fasiken det är med mig? Förut har han ju alltid kunnat slängt ur sig en klyscha och så har vi kört på. Jag vill inte att vi går tillbaka i samma mönster. Jag kanske bara ska säga att jag inte vet vad jag vill. Men jag är ganska säker på att han kommer säga att " passar det inte med honom så får jag väl hitta nån annan"
Jag tänker vidare.. Och tack mt. För länken!

Stjärnstoff

"Varför är det ett så stort problem för dig?!
Att jag tar ett par öl på helgerna och när det är fotboll på tv?!
Jag slår aldrig dig och barnen
Aldrig våldsam på något sätt
Jobbar hela dagarna
Tränar ungar två kvällar i veckan
Snickrar på huset
Säger att jag älskar dig
Är en bra pappa på alla sätt
Varför duger jag inte!?"

Ja- varför har jag problem med det? Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker.
Ofta får jag tillbaka i angrepp om hur jag själv är eller beter mig. Eller som senast då han anklagade mig för saker som hänt innan vi träffades. Att jag skulle ha stött på folk i början av vårt förhållande.
Ok- låt oss säga att detta är sant( vilket det inte är) varför ska jag straffas för det nu? Han säger också att han vet varför jag slutat dricka och att det bara är för att kontrollera honom och att han inte ska ha hållhakar på mig som jag har på honom.
Kanske är det till viss del sant. Men den största anledningen är att jag vill att barnen ska ha åtminstone en nykter förälder.
Vågar inte prata med honom. Det är som om det låst sig. Jag Måste hitta styrka att åtminstone säga att jag inte vill att han dricker mer. Jag tror på inga sätt att han kommer göra det nu, men han behöver få veta vad jag delvis tänker. Annars har han inget att ta ställning till väl?

Sorgsen

...kära medsyster, det är inte lätt att behöva börja sortera och rota inuti sig själv.

Det du beskriver som "tomt inuti" kanske är "rörigt inuti"?
Börja med det första som faller dig in, litet eller stort, skriv ner, skriv bara de orden som finns i dig, skriv bara till och åt dig, utan tänka på formuleringar.
Börja där...om det börjar lossna så trillar det oftast ner nya ord och tankar. Om hur du mår, varför, var det gör ont, vad som sagts, reaktioner...allt om allt...
Om samma känsla/ord kommer tio gånger, skriv det alla tio gångerna.
Så har jag sorterat och det funkar för mig.
Jag skriver också sånt som jag, eller andra, tror jag känner eller jag borde känna.

Att formulera ett brev till sin respektive tror jag inte är klokt göra i en hast.
Tror det är framtidsdrömmar här inne som skrivit många ark till sin man, om jag uppfattat rätt så har han inte läst det ännu, många månader senare.

Alkoholism är en kronisk sjukdom, en komplicerad en, men behandlingsbar.

Stjärnstoff

Tror du har mycket rätt i att det är rörigt. Ett steg i taget och tack för att du ger hopp.
När jag försöker formulera mig så är det precis som om det sitter nån på min axel och säger: men hallå nu överdriver du! Jaha så du vill inte väcka honom på morgonen längre varför inte?! Han som sliter så, ska han inte få kunna koppla av med ett par öl utan att du drar igång en hel cirkus? Har du inget viktigare att fokusera på? Osv
Men jag ska banne mig ta på mig hörselskydd och försöka.
Jag gör ett försök ikväll igen.
Kram

Sorgsen

...kan nog inte räkna med att få en dialog med honom så länge han inte själv inser sitt problem.

Min man var väldigt öppen och insiktsfull, han har/hade inga problem prata om att han är alkoholist. Det brukar annars ofta vara det första steget till insikt. Att sen göra något åt det är nästa. Min mans "insikt" gav honom själv tillåtelse fortsätta dricka. Sjukdomen går, utan undantag, bara neråt och den nedåtgående spiralen upphör bara om man slutar dricka.
Jag rekommenderar trådarna här, läs och skriv...

Kram i mängd.
Vi är med dig!

Svinmolla

Hej stjärnstoff, jag har det precis som du. Dessa svar som är svåra att värja sig mot. Hur kan det vara så? Jag har levt så så länge nu finns inga barn hemma längre och det känns som om jag försvinner i hans alkoholmissbruk. Jag får den ångest han borde känna, jag får ångest av ett glas vin för att han dricker mycket. Tänker varje söndag att imorgon ska jag ta tag i det ordentligt, men nej man känner sig som en jäkla fegis. Som du säger styrkan var hittar vi den? Lycka till vi har ju rätt, det vet jag

Stjärnstoff

Nu är jag livrädd. Skrev ett brev som i stora drag går ut på att jag vill att vi hittar tillbaka till varandra och att jag önskar han avstod alkohol. Skrev också att det finns hjälp att få och att jag i alla fall kommer ta hjälp. Åker iväg en sväng nu, jag sa var brevet ligger. Hoppas att han läser, men har ingen förhoppning om att han ska ta emot mig med öppna armar.