Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

ska man tala lågmält
och behandla dem varsamt
så ömtåliga och sköra
som finaste porslin...
tunt och nästan genomskinligt

Kramar / mt

lite ur Bli fri från ditt medberoende - och läste utifrån allt mina 2½ år lärt mig. Läste som med nya ögon och förstod på ett nytt sätt. / mt

Sorgsen

...tomt här på forumet. Tråkigt och lite oroande för alla som behöver en plats som denna.

Jo, just det där med utveckling och förståelse.
Visst är det så att jag ser på situationen/beroendet/medberoendet från fler vinklar ju längre jag är i det.
Det är ju också rimligtvis så att när det dagliga livet ändras förändras behoven och andra saker tillåts utrymme i tankar och handlingar.

För snart ett år sen kom den absoluta vändpunkten för mig. En situation där maken utsatte mig i min arbetssituation offentligt. Sen accelererade utförsbacken och nådde en botten jag inte hade kunnat ana eller förutse. Det kunde ha tagit en ände med ännu större förskräckelse och jag är tacksam det inte fick ett sorgligt slut.

Jag märker också att de goda dagarna kommer tätare. Vi är långt från trygghet och samhörighet men jag känner viljan finns där även från maken. Jag får fiska och uppmuntra i måttlig dos, normalt för mig är i långt större utsträckning än nu, men det skulle bara markera obalansen och det skadar bara mig själv och i förlängningen viet.

Var rädda om er där ute

Sorgsen

...på dig också flygcert.

Tack, jag har en ny dag med nya förutsättningar. Idag blev jag tilldelad en fridag. En dag utan schemalagt arbete på kort varsel. Den använder jag till vila, helt ensam samlar jag mina tankar och sorterar både dem och endel jobbpapper. En bra dag hittills. Jag hinner ikapp mig själv med vissa saker.
Vila är viktigt, viktigt för mig.
Om jag inte tilldelas en hel dag då och då så kryper jag undan med en halvtimme någonstans. Hittar jag inget ställe är toaletterna bra. Där kan jag låsa in mig och få vara ifred ;)

Idag har jag varit "inlåst" många timmar och ska bege mig ut och blanda mig med folk, känt och okänt.

Idag bestämmer jag mig för att göra dagen så bra jag kan utefter mina förutsättningar. Så tänker jag varje dag och för det mesta funkar det.

Kram till den som vill och behöver

Sorgsen

...nu kan jag säga att jag mår utmärkt!
Sakerna som jag behöver ta tag i handlar om helt annat än förhållandet till maken.
Jag litar på att han vill hålla sig från alkoholen.

Jag har ett trivsamt arbete och känner jag kommer trivas i denna nya tillfälliga lya.
Jag har nära/god kontakt med mina barn, de verkar trivas alla, var och en i sina liv.
Jag och maken pratade ikväll om hur kommande månaden kan komma att se ut. Vi lyckades börja och sen slutföra utan större irritationer. Det ryckte lite i honom få gånger, men när tonen ändrades kom han snabbt tillbaka i det normala läget. Jag lät bli reagera, det vi pratade om var pusslandet av schema. Att jag fick del och vi kunde föra ett långt samtal är ett stort framsteg. Att pusslandet handlade om ev kommande arbete för honom ger medvind i ryggen. Bara att föra ett samtal om detaljer och detaljer inför en hel månad kan jag inte minnas vi gjort.
I drickandet visste jag ju aldrig!
Under dessa senaste dygnen verkar endel saker vilja lägga sig på plats, grunda nytt fundament, jag hoppas den känslan blir bekräftad.

Kram på er medsystrar och bröder

Sorgsen

..har maken och jag haft tätare kontakt än på länge länge, spontant och med många ord.
Jag får plötsligt så mycket skjutsar i ryggen att jag nästan snubblar. Positivt förvånad och spinner vidare på allt som bjuds. Till den positiva förvåning hör att det funkar. Vi spinner båda vidare på varandra...vilken grej...frasen ur Robin Hood ligger bra till. "Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen" ;)

spara och bevara...

Du har säkert sett den... men ändå, så här ser min räkneramsa ut (med början 6.12.2010) 24+53+15+173+60+179(- - -)+371 idag. Alla plus är negativa = återfall. (- - -) = återfall jag inte märkt som han berättat efter återfallet på valborg ifjol.

När jag började med ramsan var det nog en form av kontroll men med tiden blev den en gestaltning av en faktisk pågående förändring. Från ett liv där de flesta dagar "förgylldes/förstördes" av någon alkohol såg jag tydligt att de dagarna utgjorde undantagen. Nånstans i mitten av 173 (den första sommaren då mannen sov otroligt mycket och vi levde ganska avgränsat från världen) upplevde jag de stora förändringarna i sinnelaget och de svåra stunderna kom alltmer sällan.
Nu är vår relation bättre än någonsin.

Kramar / mt

Sorgsen

...just din räkneramsa är en av anledningarna att jag orkar! Den visar att det går! Oändligt tacksam du finns här för mig, för oss!

Jag och maken har egentligen aldrig haft några "normala" gräl. All skit har haft grunden i alkoholismen, jag ska vara försiktig nu. Jag VET att alkoholen inte ursäktar dåligt uppförande men jag tror jag har rätt när jag nu känner att både jag och mannen gärna vill vi ska ha ett fungerande förhållande.
Sen har ju saker sagts och gjorts som, i minvärld, är oförlåtliga. Jag kan tydligt märka att nu tar jag fram det och smakar på det som hänt, det gör ont, men det känns så fjärran att det inte känns värdefullt eller gynnande för någon att ta upp. Däremot lever naturligtvis några spontana reaktioner kvar i mig men jag känner jag inte behöver bereda mig på det värsta längre. Idag sa jag att jag mår så bra av att prata med honom, han sa "detsamma", det var i ett samtal när det nästan inte gick få stopp på hans svada. Jag samlar, sparar och njuter.

Jag utgår ifrån att han vill mig väl nu. Om det motsatta skulle visa sig så går jag, lika rakt och utan att vända om som jag har bestämt göra om han väljer vända tillbaka till ett liv med alkohol. Det känns så enkelt leva med de besluten i ryggen. Jag lär mig leva med en tillnyktrande make, varje dag något nytt, det berikar mitt liv och jag
är tacksam över denna resa. Helvetesgropen behövde inte vara så djup kanske men det kunde jag ju inte veta där och då, dag efter dag, inte heller välja.
Jag har fortfarande sensommaren som utvärderingstid. Just nu växer det positiva om den där äckliga högen med otäcka tentakler som kvävt oss så länge.

Nu mår jag bra, imorgon blir också en bra dag, det vet jag när jag ser min arbetsplanering.

gav det också ett lugn att ha gjort en del beslut, satt mina egna gränser och ha dem i ryggen - precis som du skriver. Jag finns på facebook under nicket Mittiplaneten Johansson. Bara så du vet.
Ha en fin dag. Kramar / mt

Sorgsen

...en bra dag, på alla sätt!
Eller, njae, strul på jobbet men det känns inte så tungt när det viktiga känns stabilare.
Så glad jag inte stack! Men oj så många gånger jag lämnat mentalt och oj så tunn linan varit mellan oss. Avklippt blev den också, den sjuka linan är bruten och sen har det bara funnits önskelinor.
Idag pratade vi lite löst om att byta lägenhet, rent praktiska orsaker, komma närmare flygplats och grundarbetsplats. Han var väldigt positiv till det, är en långtidsplan, just att prata om framtid så ger mig ilningar nu när jag skriver.
Imorgon blir också en bra dag, det känner jag.

Kram på er alla kloka

FylleFia

Jag blir så arg när jag läser här. Inte över din mans medicinering utan över att han utsätter dig för skit. Visst tycker jag också att missbruksvården ibland är under all kritik. Men någonstans måste väl ändå det egna ansvaret kicka in? Att vara snäll är underskattat. Jag har läst och lärt på denna anhörigsida och jag börjar inse vad man inte får göra trots att man är alkoholist. Jag får inte låta mitt stundtals elaka humör gå ut över min stundtals fine man. Fast just nu sitter fine man långt in. Varför köper han hem alkohol när jag slåss för mitt liv? Oj, var kom det ifrån? Låter det stå.

Fia

Sorgsen

...jag blir också arg! Har ett sjuhelsikes temperament! Men till vilken nytta, jag an skrika mig blå men ingen lyssnar ju på det!
Så kommer ju också det där stora MEN,
jag har ju också del i detta, inte i att han drack, men jag har ju hamnat i det och inte dragit mig ur. Det är mitt val!
Varför har jag valt detta?
Ja, det finns förmodligen många orsaker och alla har säkert inte sunda svar. Jag ser han vill förändra och det är anledningen jag finns kvar just nu.
Någonstans kompletterar vi varandra. Men, jag känner tydligt att kärleken behöver fyllas på nu. Om det kommer flera nedturer på rad inom snar framtid så är jag rädd det tippar fel. Jag har tassat över den där gränsen ett antal gånger och jag känner mig själv, stannar jag där finns ingen återvändo, därför är jag försiktig med dra slutsatser som vilar på tillfälliga händelser. Utvärderingen av helheten kommer ;)
Här inne skriver jag och det kommer vara ett bra redskap då i slutet av augusti.

FinaFia
Bra du har en tillflyktsort. Min oas är helig, där kan jag vila. Just nu väl iordning men jag tyckte lika mycket om den oisolerad och med utedass. Värmen fanns alltid där trots minusgrader och timmar med snöskyffeln :)
Var rädd om dig!

Sorgsen

...är jag sjukanmäld med en huvudvärk som heter duga.
Har i princip aldrig huvudvärk så bäddade ner mig och somnade om. Vaknade just med samma molande.
Arbetsplatsen hänger på telefonen och det är intressant hur stressade folk kan bli.
Får mig tänka på just det där med allmän stress, som i högsta grad bubblar på arbetsplatsen jag finns nu. Nu "erbjöd" jag dem alla en liten väg där deras allmänna stress plötsligt kanaliseras.
Plötsligt står de och har något konkret att koncentrera sin ofokuserade osäkerhet på. Oj, vad telefonen har ringt, signalen av och lyssnade just på fm meddelanden. Det är inget som står eller faller med mig just idag. Visar tydligt hur hjärnan fungerar. Men visst är det en underbar känsla vara saknad ;)

FylleFia

Krya på dig! Gissar att du har ett "viktigare" jobb än mitt. Vänder papper på en av alla våra myndigheter. Tvivlar på om det ens syns om jag inte dyker upp. Men att bli uppringd konstant under en sjukskrivning får man väl ändå ta som en komplimang? Menar inte att negga din smärta, försöker snarare att uppmuntra. Du behövs ju uppenbarligen.

Krya på dig- i din egen takt! Fia

Sorgsen

...omtanken Fia, för mig FyrverkeriFia, krut i dig ;)

Njae, "viktigare" jobb vet jag inte men jag behövs "här och nu". Så är det ju med alla jobb, om någon i kedjan försvinner kuggar det i något annat led.
Utbytbara är vi däremot alla så det är viktigt känna sig själv och sin betydelse.

Min smärta är under "kontroll", därför är jag hemma, för att undvika tappa kontrollen ;)

Sorgsen

...är jag väldigt nära att lämna.
Märker att nedturerna gör mig mer illa än jag orkar bära.
Eller, distansen blir större för var dal och där är vi nu.
Saker blir inte som han önskar och det drar ner honom såklart.
Frågar jag hur han mår får jag svaret "som vanligt", vad han gör "inget särskilt", haft en bra dag "vanlig dag".
Han frågar aldrig hur jag har det, vad jag gör, hur det går på jobbet, han vet inte var jag bor just nu.
Jag har slutat berätta så samtalen blir korta och enkelriktade.
Vi har inte pratat på flera dygn och idag ringde jag och efter 3 min blev det tyst. Han säger kallt att det blir konstigt tyst och menade att vi har inget att prata om... Självklart! Intresset från hans sida är ju noll!!!!

Jag har ont i magen men det går inte ut över något eller någon annan. Jobbet funkar perfekt och familjen också. Kanske är han avundsjuk? Kanske bara en ovanligt komplicerad och sjuk, numer alkoholist utan alkohol i blodet. Beteendet är detsamma...otäckt inte veta vad som är sjukdom och person.
Men, jag lever vidare som innan, han hamnar längre och längre bort, helt av sig själv. Mot min vilja-därför magont just nu!

Han är fortfarande full av lögner och falskhet! Hur kan man orka visa så olika sidor beroende på var man är?

Snart åker jag hem över en natt. Kör nog alla mil till oasen för andas fri och oförorenad luft!

Kram på er

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar