Varför är jag orolig?
Min man och jag jag levt ihop i snart 15 år. Vi har tre barn - alla under 10.
Han och jag har alltid öppnat en flaska vin till maten på helgerna och vid en del tillfällen blir det lite mer.. När man har gäster och så.
Men de senaste åren har han alltid ett flak öl hemma. Ifall det blir bra fotboll på tv. Han har heltidsjobb och sköter det.
Vad är det nu som är mitt problem börjar ni undra?
Jo- för flaket öl tar slut på en helg. Han dricker för det mesta bara på helgerna men det blir oftare och oftare vardagar. När han dricker så gör han det tills han somnar i soffan. Ibland hittar jag honom där när jag går upp på morgonen. Vi har bråkat mycket om det här den senaste tiden. Jag råkade säga att jag inte vill att barnen hittar honom före mig, men då sa han att de minsann aldrig sett sin pappa så packad som de sett sin mamma! Och det kan stämma för det händer ( kanske två ggr i halvåret att jag dricker så att jag blir lite för full och då brukar jag gå och lägga mig. Men eftersom det är jag som lägger barnen så märker de att jag druckit och det är väl inte bra..
Har så mycket jag vill skriva om och fråga om.. Överreagerar jag? Han är en bra far till barnen och han skulle aldrig göra illa oss fysiskt eller så. Men det är så jäkla jobbigt att han blir så full minst två ggr/v
Vet inte om jag ska bråka mer eller tänka att det är ok.. Känner att jag aldrig skulle kunna utsätta barnen för en skilsmässa!

att flygcert finns här just nu och delar sina erfarenheter. Dessutom finns ju hela hennes stora, stora vånda just beträffande barnen dokumenterad här... Styrkekramar till er / mt

Stjärnstoff

Först och främst:
TACK! Jag vet inte vad jag skulle göra utan er❤
Som sagt, spårade ur fullständigt. Det kändes som om marken öppnade sig och drog ner mig i ett djupt svart hål, fick ingen luft. Mitt uppe i något helt annat hör jag mig själv säga: jag orkar inte längre, jag orkar inte längre. Du måste sluta dricka på det här sättet. Jag går sönder, du mår sämre och sämre och barnen kan inte göra annat än att se på. Nu är det bra- nu räcker det. Du får göra något åt din situation annars klarar jag inte mer.
Vad fan menar du? Ställer du ultimatum nu också( sippandes på en öl)
Kalla det vad du vill sa jag- så är det.
Nu vet jag inte vad som händer men so be it- jag orkar inte.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden för nu känns det som om jag tappat allt mod och allt förstånd...

nära din botten... Läs det flygcert skrivit - hon har alldeles nyligen gått igenom detsamma. Om du lämnar nu behöver det inte betyda för alltid, det är att rädda dig själv här och nu!

Det är också hans möjlighet (jo!) att möta och konfronteras med verkligheten. Det kan vara hans chans och hans räddning.

Har du någonstans att ta vägen och ta barnen med?
Kontakta någon, senast imorgon, att prata med!

Kramar - du finns i mina tankar! / mt

Jag vet. av erfarenhet!!!

Men som Mt skriver: om du lämnar så måste han möta verkligheten! SÅ länge vi stannar, säger att vi inte vill ha det så, att vi inte vill att de dricker, att de inte säger si eller så, osv osv,men de ser ju att vi visst stannar, s¨de behöver ju inte ändra sig!! Så - stå upp för dig och det viktiga!!!!

hoppas du har sovit!

Jag har läst igenom din tråd till morgonkaffet.

Det är trösterikt och jag är lättad över att du talat med en klok man på jouren och haft ett fint möte med en diakon. Du har delat din förtvivlan och vånda med kloka och kunniga människor som finns i din närhet.

Du ska kontakta någon av dem idag!

Att sjunka ner i det svarta hålet och höra din egen röst och dina egna ord "utifrån" var säkert en otäck upplevelse.

Kan du förstå att du är lika illa ute som din drickande, förnekande man - fast som medberoende? Att du måste ta dig - och barnen - ur det där. Det måste inte betyda slutet, det betyder början till något annat och nytt. Det KAN vara början till att din man tvingas inse sin verklighet - det kommer han inte att göra så länge allt fortsätter... han kommer bara att falla längre och djupare.

Det är bara så oändligt svårt att se allt det där när man är inne i det.

Jag hade mycket hjälp av att lära mig och INSE alkoholens biologiska makt när beroendet är ett "fysiskt faktum". Att hjärnan är kidnappad och att beroendet och belöningssystemet sitter så djupt, i hjärnans tidigaste delar, att den inte är mottaglig för förnuftet. Att alkoholisten är maktlös inför alkoholen tills hen får hjälp att hantera suget. Den hjälpen kan komma från AA, det har den gjort för min mans del.

Igår berättade Mullegubben att han skrivit till en a-vän om hur det var när jag "tjatade" och frågade (gapade och skrek): "Vad tänkte du då när du knäckte den där ölen (fast du lovat att inte...)"
- Jag vet inte, sa han (det här hade han skrivit om) ... jag vet inte, jag tänkte inte...
Och jag tror att det är sant. Jag frågade igår, när han berättade om det här - Hur kommer det sig att du inte gör det idag? Knäcker en öl. Han såg väldigt förvånad ut.... - Nu har jag ju bestämt mig, sa han...

Också han har ett "känsligt" yrke. Likaså jag. Vi bor på en liten ort där "alla känner alla". Jag är bekant, personligt och genom jobbet, med det stora delar av professionella nätverket på orten. Jag lät allt detta begränsa mig länge. Flera år före jag bröt upp "hotade" jag med att gå till beroendeenheten eller Al-anon - då nämnde han AA närmast med förakt... Jag berättar bara så att du/ni vet att förändring är möjlig - men alkoholisten slutar inte dricka innan hen mött nödvändighetens gräns.

Styrkekramar / mt

Önskar att jag kunde krama dig!!

Det gör mig så ont att läsa att du känner att du tappar förståndet, men jag kan trösta dig med att det gör du inte; tvärtom: hela din kropp jobbar för att rädda dig!! Jag vet, jag känner igen känslan av att jag trodde att jag höll på att bli galen:
vid frukosten upptäckte jag att han hade druckit på natten igen, för tusende gången typ, det hade jag ju sett så många gånger förr, och ältat, tjatat, frågat, kramat och bönat och bett, men denna dag fick jag bara nog: medan jag försökte ta fram frukost till småtjejerna så rann tårarna, jag kunde knappt titta på honom och han var bara tyst. Jag fixade allt med barnen och körde dem till en vän och grät ännu mer, sedan ringde jag upp sambon och sa ungefär som du sa.
Då trodde jag att jag skulle gå under, att livet var över. Och sedan följde några månader (nu med facit i hand så känns det som år!) när jag ältade och vacklade, letade boende osv, och samtidigt blev konstant beskylld för att vara sur, grinig och arg, att jag inte förde vår relation framåt, att jag förstörde genom att vara negativ, pessimist och allmän surkäring osv osv och mycket hot, skäll, ignorerande osv osv, det var jobbigt MEN det går att ta sig ur det.

Jag kände ofta hopplöshet, att jag var så ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, och ibland var jag arg, då stred jag och sedan gick det tillbaka till ledsen... Ofta var jag arg och besviken på mig själv för att jag var så ledsen, men jag tror att det var Sorgsen som skrev till mig att döm dig inte så hårt för att du är ledsen: låt känslan komma och acceptera den - den är inget farligt och om du accepterar den så blir det inte så jobbigt nästa gång du är ledsen!
Och idag försöker jag tänka så. Ibland är jag så ledsen att jag tror att jag ska gå under och då försöker jag tänka "så här ledsen är jag nu, så här j-a skit känns det just nu, men det är inget farligt".

Kram!!!!

Lelas

Åh, Stjärnstoff (forumets vackraste namn, btw!), vännen.

Vi är många som känner din smärta, din rädsla, din ångest, din skuldkänsla, din oro, din panik, din förtvivlan.

Du har inte skrivit något här på lite mer än ett dygn nu, och i din situation så kan ett dygn rymma en evighet. Känslorna hinner åka bergochdalbana både upp och ner åtskilliga gånger på tjugofyra timmar. Så jag undrar: hur går det? Hur mår du? Vad har hänt under dagen idag, och kvällen?

Ta kontakt med diakonen igen. Du behöver inte säga mer än det du redan har uttalat för dig själv: "nu orkar jag inte mer".

Var rädd om dig.
/H.

Sorgsen

...vännen, hur går det?

Läst ikapp senaste dygnen och känner din uppgivenhet.

Kampen mot alkoholen kan vi inte vinna åt alkoholisten. Den striden måste missbrukaren själv ta.
Sjukdomsbilden alkoholisten har är nästan helt identisk med våra, vi medberoendes.
I alkoholistens fall följer vi med som en hålig fallskärm.
Min man föll och slog sig många gånger men först när han stod inför total utslagenhet tog den riktiga viljan vid.
Min botten var inte så djup, jag hann komma till insikt innan jag blev totalt blåslagen. Smällar får jag fortfarande men jag vägrade följa med i hela det plågsamma fallet..

Jag kände att dagen han tog sig till behandlingshemmet var den helt avgörande. Han pendlade ända fram till den timmen han satte sig i tåget och ringde samtalet om hämtning av personalen från hållplatsen. Alltså två månaders arbetslöshet och inga samtal för berätta han blivit utkastad till sin mor, sina barn eller deras mödrar.
Hans val stod mellan att supa ihjäl sig eller börja leva. Vägen mot det förstnämnda hade varit betydligt enklare och kortare.

Berättar bara hur lite jag kunde påverka som stod bredvid.
Jag vet fortfarande inte om jag haft någon som helst inverkan i hans beslut att leva vidare men ibland skimrar solen på oss och då passar jag på att njuta.

Vägen ur helvetet är lika lång som vägen mot avgrunden.

Rädda dig nu! Hur vägarna ser ut visar sig.
Oavsett så blir inget bättre så länge han väljer fortsätta dricka, tyvärr är det så, missbruk bär bara åt ett håll.
Sjukdomen går läka men bara genom att sluta dricka.
Orsaken till beteende och symptomer kan bara utvärderas om/när alkoholisten väljer leva nyktert. En sak åt gången, viktagaste först.
Precis samma för oss mitt i men vid sidan om. En sak åt gången, viktigaste först!

Tänker på dig med värme

Stjärnstoff

Så känner jag för er alla.. Min livlina, mitt andhål- detta forum. Min värld som bara är min.
Det har varit långa dagar och nätter sedan i söndags och jag är så trött. Han har lovat mig att " dra ner på drickat" och jag vet såklart att det är ett sätt att få tyst på mig. Samtidigt så sa han att han vill ha en chans att visa att han klarar detta. Jag vet inte- det låter inte rimligt. Jag kommer fortsätta prata med min fina diakon, försöka hålla min linje. Han vet hur jag känner men förstår antagligen inte hela vägen..
Jag lämnar inte familjen idag och antagligen inte imorgon. Men jag har vaknat, jag har sagt allt jag ville säga till honom och jag vacklar inte i det.En dag i taget. Kanske kommer jag fram till att vi ska gå skilda vägar. Men jag är inte beredd än.
Tack igen för att ni finns, känns inte som att jag skulle fixat detta utan ert stöd❤
Idag är en ok dag.

En dag i taget - för allt löser sig! På något sätt!

Jag tror att du har rätt:
1. han lovar dig att "dra ner" för att tysta dig, han vet kanske att det brukar lugna dig
2. han har hört hur du känner, men har nog inte tagit in det

1. Min sambo lovade mig många, många gånger att dra ner på drickandet, och ibland gick det, ibland drack han inte alls under en period, ibland drack han mindre - men det slutade ändå alltid på samma sätt: förr eller senare blev det helt katastrof-fel, igen.

2. Jag hotade många gånger med orden: jag orkar inte ha det så här, jag orkar inte leva så här, det här fungerar ju inte, så här kan vi ju inte ha det osv, men det var tomma ord för jag hade ingen kraft bakom dem. När jag hade kraft bakom dem så förstod inte han att det var sanning i orden = han "hörde" inte. Sedan jag lämnade honom så har han sagt så väldigt många gånger till mig att jag var så orättvis som helt plötsligt bara lämnade "för jag hade ju inte gett honom någon förvarning, jag hade ju inte visat att jag hade fått nog" - han hade nog varken hört eller lyssnat, orden hade ju kommit så många gånger...

Det viktigaste är inte att du ska bestämma dig för att lämna honom, eller för att du ska göra det idag eller imorgon eller på fredag eller den 13 juni, det viktigaste är att du känner vad som är viktigt för dig. Det kanske du inte vet idag, eller de närmaste dagarna, men fundera!

Min kontakt frågade mig en gång "Vad skulle få dig att lämna?" och jag svarade "jag vet inte, kanske ingenting för han har redan gjort alla saker som jag innan skulle ha sagt hade varit tillräckligt var och en för sig för att jag skulle ha lämnat honom, men jag är ju kvar". Då frågade hon "Vad skulle få dig att stanna?" och då kändes det som tusen saker om att han skulle sluta skälla, sluta hota mig, sluta behandla barnen på det sättet han gjorde, sluta med all sex & shopping, osv osv - det blev så många saker att jag själv hörde att det inte var möjligt...
Sedan frågade hon "Hur känner du om du tänker att du lever med honom om två månader?" och det kändes som två månader i helvetet, för jag mådde ju så dåligt redan.
Med detta menar jag inte att du ska lämna, bara att du kan tänka på
Vad skulle få dig att lämna, vad skulle få dig att stanna, hur tänker du om du tänker på att n iska ha sommaren tillsammans?
Säg till om jag är för på!!! Jag vill dig inte illa!

Som du ser om du läser min tråd idag så är jag i osäkerhetsfas idag igen, så jag förstår och vet att man inte är säker, inte på något sätt...

Stor kram (och lite med tiggande om en tillbaka!)

Lelas

Bra, Stjärnstoff! Du är på rätt väg. Det är precis som du skriver: du håller på att vakna.

Godmorgon. ;-)
/H.

- det är fint att du skriver och att du håller fast vid dina kontakter.

Tyvärr tror jag inte att det funkar att "dra ner på drickat" men ge honom chansen och fortsätt vara tydlig med hur du har det. Frågorna som flygcert fått är bra att fundera över!

Jag har exakt samma erfarenhet som flygcert vad gäller punkterna 1 och 2. Också min man tyckte att jag plötsligt bara gick - trots att jag massor av gånger hade sagt "fatta att jag står på tröskeln". Det går inte in så länge missbruket blockerar hjärnan.

Kram och håll taget! / mt

Sorgsen

...och att se sig själv från andra vinklar är ett stort steg i rätt riktning.
Att orka börja ta distans, känna, värdera är nödvändigt för bryta det destruktiva.
Att inte skynda är klokt.
Ta dig den tid du behöver för hitta din väg ur helvetet.

Stjärnstoff

Ville inte gå dit först, känns som om jag tar upp hennes tid. Men hon gjorde mig faktiskt mer klar över vissa saker. Något har hänt här hemma- inget revolutionerande men det märks att några saker har kopplat..
Jag vet att det är låååångt ifrån bra här hemma - men han frågar inte längre om barnen kan springa efter bärs. Tar bort sina burkar efter sig gör han också Wow va?!
Tack för att ni kollar till mig❤

leder också någonstans... sjunger Lisa Nilsson :) Så är det. Håll kvar kontakten med diakonen!
Kramar / mt