Varför är jag orolig?
Min man och jag jag levt ihop i snart 15 år. Vi har tre barn - alla under 10.
Han och jag har alltid öppnat en flaska vin till maten på helgerna och vid en del tillfällen blir det lite mer.. När man har gäster och så.
Men de senaste åren har han alltid ett flak öl hemma. Ifall det blir bra fotboll på tv. Han har heltidsjobb och sköter det.
Vad är det nu som är mitt problem börjar ni undra?
Jo- för flaket öl tar slut på en helg. Han dricker för det mesta bara på helgerna men det blir oftare och oftare vardagar. När han dricker så gör han det tills han somnar i soffan. Ibland hittar jag honom där när jag går upp på morgonen. Vi har bråkat mycket om det här den senaste tiden. Jag råkade säga att jag inte vill att barnen hittar honom före mig, men då sa han att de minsann aldrig sett sin pappa så packad som de sett sin mamma! Och det kan stämma för det händer ( kanske två ggr i halvåret att jag dricker så att jag blir lite för full och då brukar jag gå och lägga mig. Men eftersom det är jag som lägger barnen så märker de att jag druckit och det är väl inte bra..
Har så mycket jag vill skriva om och fråga om.. Överreagerar jag? Han är en bra far till barnen och han skulle aldrig göra illa oss fysiskt eller så. Men det är så jäkla jobbigt att han blir så full minst två ggr/v
Vet inte om jag ska bråka mer eller tänka att det är ok.. Känner att jag aldrig skulle kunna utsätta barnen för en skilsmässa!

Stjärnstoff

Tack för att ni frågar! Jag har inte haft ork att vara inloggad. Svävar i något slags vakuum, väntan. Det blir lite bättre- tror jag. Eller egentligen är det väl så att han dricker en sjujäkla massa öl så här i hockeytider. Det där är något jag aldrig kommer förstå: all sport på TV som per automatik ska drickas öl till. Så verkar det vara över allt!
Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:) men det finns små saker som gör att jag retirerat lite. Dels för min egen överlevnad - jag orkar inte. Sen har han märkt att jag inte tar vad som helst- har tagit lite kommando över mina behov.
Och markerar när jag inte vill eller håller med. Känns skönt någonstans i eländet.
Kram alla Goa ni!

... i det du skriver - men jag vill inte heller rakt av dra paralleller mellan oss, för ni kanske kan lappa ihop ert förhållande, det vet ju inte jag. Men jag måste skriva till dig. Hoppa över att läsa om du tycker att det inte är för dig, ok?

"Det blir lite bättre- tror jag"
- är det verkligen så att det blir bättre?
Eller är det så att du har stått på dig lite mer än vanligt och han har lugnat sig lite (men det kommer snart att blomma ut, kanske ännu värre än tidigare?), men egentligen är det lite bättre bara just nu? Jag menar inte att vara hård, jag vill dig så väl, men jag har varit där så många gånger själv: jag försökte säga ifrån, sätta gränser, vara lite "hård", "stå upp för mig själv"; sambon blev lugnare, drack mindre, var snällare. Men sedan blev det alltid som det varit innan ändå, tills det till slut blev bara värre...

"Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:)"
- Eftersom han behöver gömma ölen är det ett problem. Han vet det på något sätt, och du vet det.
- Du är medberoende eftersom du hela tiden försöker hålla koll, övervaka: gömmer han ölen? Hur många har han druckit?
- vad betyder :)? Är du nöjd med att han gömmer ölen eller är du nöjd med att han förstått att du tycker att han dricker för mycket? Om han inte söker hjälp så kommer det inte bli bättre - han har uppenbara problem efter vad du skriver och det kan inte ordna upp sig utan att han vill att det ordnar upp sig.

"jag orkar inte"
- Näe, det är klart att du inte gör! Vem orkar leva i den virvelvind-tornado-storm-öken-situationen? Du måste tänka på vad som är viktigt för dig, vill du leva så? Vad är viktigt för dig? Jag förstår att du är helt slut, du har ju kämpat, ältat, tagit massa ansvar och massa annat under lång tid, det är klart att du är trött!!

Och du har säkert läst i min tråd - hur jag ena stunden är så säker på min sak, och nästa är jag så knäckt och så ledsen och osäker osv. SÅ, jag dömer inte dig, inte på något sätt; som jag skrev innan: jag vill dig bara väl. Men jag vet hur knäckt man är när man står mitt i det, varje kväll/natt var jag redo att säga "jag vill inte leva med dig längre", men sedan orkade jag inte i alla fall -
-jag tyckte synd om honom,
-jag var osäker på om jag skulle klara mig själv, ekonomiskt och rent mentalt
-osäker på vad som skulle bli bra för barnen
-rädd för att ta fel beslut

Och nu kommer jag kanske låta hård, men har du verkligen tagit kommando över dina behov?
Jag vet inte dina behov, men jag kan tänka mig att dina behov skulle kunna vara några av följande:
- känna dig älskad av mannen du lever med
- känna trygghet (bland annat i att veta att han inte dricker, veta att han finns där och är snäll/omtänksam/trevlig)
- känna att du kan släppa kontrollen utan att vara orolig att han ska dricka, att han inte orkar/klarar att ta hand om hem, fru och barn
- känna att du får "vara liten" - att du kan bli ledsen, tappa kontrollen osv utan att du blir utestängd av maken

Jag vill dig allt väl. En dag i taget!
Kramar i mängd

Sorgsen

...behöver man pausa lite före det måste tas nya storkliv ut ur helvetet.
Det är inte att retirera det är att samla kraft.
Om du funderar och sen ställer ett ultimatum däremot så måste du följa det till punkt och pricka! Inga väntetider då om kraven inte följs. Tufft och hårt men nödvändigt!
Kramar med styrka

Stjärnstoff

Mår skit. Allt stinker alkohol. Vår relation håller på att dö tror jag. Jag känner inget för honom. Jag blir bara arg och ledsen. Men jag vågar inte ställa ultimatum än. Kanske kommer dit...
Det blir bara så fel hela tiden. Han har problem- men ser inte själv. Inser att jag nog inte hör hemma här i forumet eftersom jag vet vad jag behöver göra men hittar inte kraften. Det blir bara tjatigt för er att läsa om mitt velande fram och tillbaka. Jag går inte med hoven det får ni inte tro.
Jag tycker så mycket om er och har haft ett stort stöd genom flera av er. Nu måste jag försöka reda ut det här...
Sköt om er alla❤och Tack!

Sorgsen

...fortsätt skriv!!!
Du skriver för din egen skull, det hjälper dig själv och i förlängningen mig/oss!
Det är just det som är det unika här. Vi sitter alla i varsin liten eka men i samma sjö, ju fler vi är desto närmare kommer vi oss själva genom varandras närvaro. Dimman blir ett hav av gelikar istället för ensamma, tappra själar som far runt i virvlarna missbruket ursätter oss alla för. Samma för oss alla oavsett var i forumet vi skriver mest.

Var rädd om dig.
En sak i taget.
Ett ultimatum är ett stort steg och kanske inte alls det du bör lägga fokuset på nu om du mår skit.
För mig var just ett uttalat ultimatum mot mannen inte avgörande.
Det viktigaste tror jag är att hitta sin egen gräns och sen det svåraste, att leva efter den.
Så länge mannen inte vill sluta själv kan du inte förvänta någonting av honom. Alkoholsm har bara en riktning, neråt!
Du kan bara informera om vilken hjälp som finns att söka, resten är upp till honom.

Tänker på dig
Kram

att komma fram till ett beslut och genomföra det kan det vara till stor hjälp av att skriva inifrån sig själv och få respons av andra som vet, från insidan, vad man går igenom. Du skriver att du nog inte hör hemma i forumet eftersom du vet vad jag behöver göra men hittar inte kraften... att det blir tjatigt för er (oss) att läsa om ditt velande... Fundera över om ditt "liv" också blir synligt och tydligt för dig själv i och med att du skriver och läser dina egna tankar, det kan vara så att just det för din process framåt.

Det är precis som Sorgsen skriver, att här skriver man för sig själv och ur sig själv. Inte för att göra eller vara "rätt" för andra. Just vi som skriver här vet hur oerhört svårt medberoendet är... de flesta av oss här känner igen just den situation du sitter i just nu.

Så bra liknelse att vi sitter i olika båtar men i samma sjö.

Du finns också i mina tankar. Kramar / mt

markatta

det måste få vara tjatigt. Som mulletant skriver så känner ju de flesta av oss igen situationen, processen men vore det lätt så skulle ingen av oss behöva finnas här. Om du läser i våra andras trådar så ser du att de flesta av oss velat fram och tillbaka, det går upp och ner, ena dagen känns allt skit för att följas av en strålande dag. Ibland vet vi vad vi behöver göra men klarar inte att genomföra det, ibland saknas magkänslan för att sedan komma tillbaka. Men att ha allt detta "velande" på pränt hjälper faktiskt att föra en framåt. För mig blev det lättare att vara ärlig mot mig själv när jag började skriva här och jag kunde gå tillbaka och se mina tanke- och handlingsmönster.

Fortsätt läs och skriv! Bara det att man söker sig hit betyder nog att man hör hemma här.

Kram

Genom att skriva kommer du att bli starkare och vi ser och blir en del - vi alla tillsammans.

Jag har pendlat så mycket fram och tillbaka och inte vetat vad jag ska göra, inte vågat/orkat göra det jag innerst inne vetat att jag måste, det är så det är. Du är inte ensam, skriv mer!!

Jag hade inte överlevt utan forumet!!

Anti alkohol

Hej
Jag har gått igenom allt du går igenom. Vi anhöriga gör det fast berättelserna är olika. Jag fick nog efter 19 års förhållande. 19 års drickande. Min skilsmässa blev klar i juli och jag ångrar inte det en sekund. Ångrar att jag inte gjorde detta när barnen var små. Jag tror att det är svårare att skiljas när man har tonåringar. Önskar att barnen hade haft en nykter plats innan tonåren att vila ut på när deras pappa inte kan sluta dricka. Vi är starka, stjärnstoff, glöm inte det fast att det inte känns så. Ha det så bra