Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Jag har ju fått lära mig inom AA att det mesta kokar ned till - rädslor. Jag kan inte påstå att jag dricker för att det är gott, jag måste erkänna att jag dricker för den effekt alkoholen har på mig. En av dessa effekter är att jag vågar vara mer social. Så, kanske därför jag lyckades få kontakt, för att jag gav mig den på att utmana denna rädsla. (dessutom kände vi ju redan varandra vid namn ;-)

Midnattsmötet var mäktigt, det var det. Mycket fina ord och vacker musik, härlig miljö. Strandmötet var också fint. Det är häftigt att se och höra alla dessa olika människor berätta sina livshistorier.

Sett med lite perspektiv så ångrar jag mig inte. Ångrar bara att jag rökte där för nu får jag kämpa lite med det suget också... dumt. Kombinationen forumhäng och AA har varit det som hjälpt mig sluta dricka, så är det faktiskt. Utan damen på Gotland som tagit sig tid att guida mig genom stegen hade jag inte varit nykter idag. Främst har jag fått med mig det här med att man måste förändra mer, det duger inte bara att ställa ned glaset - det håller inte i längden. Att ägna en stund varje dag åt "andliga värden" är det som gör att jag mår bra och inte behöver alkoholen i min dag. Citationstecken skriver jag för att detta kan innefatta så mycket, det är allt som gör att en människa mår bra och leder till sinnesro. För en del är det naturen, träningen, vänner, att måla en tavla, läsa en dikt. Det viktiga är att ta sig en liten stund där man känner efter. Att inte bara springa på utan att ta sig tiden att vara i stunden och att vara observant på sig själv.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera alla att läsa AA:s "stora boken", för att den innehåller så mycket igenkänning och sunt förnuft.

Ska fundera på vad jag ska hitta på för resa eller kurs härnäst - skall försöka undvika öar bara...

såg ett kort från solnedgången på Strandmötet :-) Då knep det till i tårkanalen och jag önskade så att jag var där !
Min "andliga" stund på dagen är faktiskt min frukost ! Att i lugn och ro få avnjuta kaffe, macka och morgontidningen ger mig en bra start på dagen. Enda gången jag bryter den vanan är när det vankas hotellfrukost ! Då blir det liksom lite andra mer världsliga värden som tar över :-))

Kanske du ska resa till Gullbranna ? Massor av sand och hav men garanterat på fastlandet :-)

Stigsdotter! Vi har ju följts åt en lång tid och det känns lite som att jag traskat efter dig på vägen till ett bättre liv. Nu står jag här helt vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Hur hittar du dina kurser? Finns det någonstans att ta vägen? Behöver få hjälp med att gå vidare! Min andlighet och "gudstro" sinar just nu, och tron på ett nyktert liv blir hela tiden ifrågasatt.

Stigsdotter

...känner jag mig när jag tittar in här. Känns märkligt på något vis, ungefär som att åka förbi sitt gamla hus och se, inte mina, utan någon annans gardiner i våra fönster - en plats som var min och betydde mycket för mig men som jag inte riktigt längre hör till. Ett vemod.

"Våra" förresten, något våra finns inte längre. Jag har kommit en lång bit på vägen tillbaka till mig själv, har lämnat hus och man och ska nu hitta mig själv i en egen lya som jag delar med barnen varannan vecka. Separationen har gått bra och barnen verkar inte ha tagit någon skada.

Just nu är jag inne i en period där jag irriterar mig över alla par som finns överallt - "ni tror att ni har det så himla bra ni, men vänta bara...". Jag skall glädjas och det som är bra i mitt liv och inte bry mig om andra, bitterhet är farligt för själ och hälsa!

Mitt alkoholsug är helt borta! Någon talade om frälsning och det stämmer verkligen. Det är en frihet som knappt går att beskriva. Det farliga ligger förstås i att tro att allt är så himla bra - vad var problemet egentligen? Då kanske man får för sig att testa ett glas igen, risken för att problemet bagatelliseras finns där. Därför tar jag en dag i taget och försöker jobba med mig själv, vara aktsam på mig själv. Jag går regelbundet på AA-möten och tro det eller ej, men det är precis som någon sagt, ett livsprogram - man lär sig att hantera livet och kriser, inte bara att sluta dricka. Utgångspunkten är ju naturligtvis att ta hand om sådant som för mig kan göra att jag börjar dricka igen, men det är ju bara mitt utlopp. Vi människor har ju så många sätt att fly undan problemen och gömma oss för sådant som vi inte orkar med men i 12-stegsprogram lär man sig att ta tag i saker istället för att dricka eller vad det nu är för utloppskanal man själv har.

Idag har jag till exempel tagit tag i en jobbig situation här på arbetet - det hade jag aldrig gjort tidigare, då hade jag förmodligen bara tagit mig ett glas vin, förbannat den dumma kollegan och sedan försökt förtränga hela händelsen och dess konsekvenser. Istället har jag tagit tag i problemet, sett min del i det hela och lämnat över resten för att på så sätt slippa den "tagg" som annars alltid sätter sig någonstans och skaver. Nu kan jag släppa detta, kollegan och jag behöver inte tassa runt varandra längre.

Det är så skönt att slippa huka i alkoholdimmorna. Jag undrade en gång tidigare i tråden om mitt dåliga mående kanske berodde på alkoholen. Detta är delvis sant. Jag ser fortfarande må-dåligt-tendenser, sådana som säkert vilken annan människa som helst har: livet ÄR inte en dans på rosor. Skillnaden mot tidigare är att jag inte fastnar i självömkans träsk utan istället agerar. Jag kommer inte längre tycka synd om mig själv för än det ena än det andra utan numera får den röst som säger "men gör någonting åt det då!" komma till tals hellre än att dränkas i alkohol.

Skickar hälsningar och kramar till alla er här som känner mig - och såklart till er andra som behöver det. Det finns hopp, det är DU som bestämmer inte din alkoholdjävul!

fint att höra från dig Stigsdotter! Livet går vidare men utan alkohol, det är som det ska vara för oss som inte tål giftet.
Kram
Fenix

vill.sluta

Skönt att separationen har eller går bra.
Du har ditt livspussel. Det gläder mig, du är en stark målmedveten kvinna.
Jag önskar dig alt gott.
Kram/A

Måste bara önska Stigsdotter ett Gott Nytt År dig har jag följt sen dag ett hoppas att du har ett bra liv. Tack Villervalle för att du lyfte hennes tråd hoppas att det går bra för dej också!

Stigsdotter

Snubblade in på forumet, under en tid mitt andra hem, när jag letade efter något på nätet.

Ilska, sorg och uppgivenhet känner jag när jag ser alla nya medlemmar här. Jag läser ett inlägg här, ett där, höjer händerna för att skriva ett svar och så ser jag att inlägget var från i höstas. Vad har hänt sedan dess? tänker jag. Höjer händerna igen när jag läser ett nyare inlägg, men sänker dem igen och känner mig så trött: tar det aldrig slut? Det är som om jag har läst alla inlägg förut, en del av dem hade jag kunnat skriva själv!

Just idag har jag nog kvar lite känslor från i helgen. I min kommun var festdagar med musik och picknick. Mycket trevligt. En hel del alkohol. Vi ser 2 unga, kan inte ha varit mer än några & 20, och en äldre man komma vinglandes. Den äldre var sönderslagen i ansiktet och så tydligt en sådan som alkoholen har fångat. Den ena av de yngre med en starkölsburk i handen och så lik den äldre att det måste ha varit far o son. Jag såg killarna lite senare på kvällen, då var sonen i det där stadiet när man liksom får kämpa för att marken inte ska rusa upp och slå en i ansiktet (kanske förstår ni hur jag menar). Detta berörde mig mycket djupt, att så tydligt se hur det onda arvet och förfallet förs vidare till nästa generation. Jag kan inte sluta tänka på dem och undrar över hur killarna mår idag...

Alkoholen förstör så mycket för så många! Det är egentligen ofattbart att detta gift är tillåtet i ett civiliserat samhälle! Jag misstänker att det egentligen inte är endast vi som hamnar här, eller de andra uppenbara problemdrinkarna som inte hittar hit, som skulle må bra av att sluta med alkohol eller åtminstone dricka mindre. Under min alkoholfria tid har jag, då jag berättat att jag inte dricker alls, fått många kommentarer i stil med "nej men vad skönt!". Alltså från människor som inte anser sig ha problem med alkoholen. De är nöjda med sitt eget drickande men ändå kan de se att det skulle vara skönt att inte dricka alls. Hur kommer det sig? Många uttrycker liknande tankar, att det skulle vara gott "att slippa". Förvånansvärt få säger saker i stil med "nej jag skulle aldrig klara mig utan en kall öl en varm sommardag!". De som dock säger sådant är desamma som på söndagen lägger upp Facebookstatusar med skämt om gårdagskvällens bravader.

Jag känner mig stolt och glad över att jag inte dricker längre! Jag kan helt ärligt säga att jag inte saknar alkohol det allra minsta och jag känner stor tillfredsställelse när jag vaknar "dagen efter" vad det nu månde vara, typ nyårsafton o dyl, och inser att dagen är bara min, ingen tid behöver slösas på att vara bak- och ångerfull. Dock kan jag vara lite trött eftersom jag tydligen fortfarande gärna festar länge (så länge de jag festar inte med är dräggiga ;-) och det är ju också kul att inse att man har inte tråkigare än man gör sig och man är definitivt inte tråkigare bara för att man inte dricker.

Jag hoppas min berättelse som finns kvar här kan vara någon till nytta. Till dig som läser vill jag säga: det finns hopp, du måste inte må dåligt. Erkänn att du har tappat kontrollen över flaskan, släpp taget och be om hjälp!

Pellepennan

Visst kan din berättelse vara andra till nytta! Både den och alla inlägg du gjort i andras trådar. Har just med stor behållning läst Dompas tråd :-)
Och där skrev du ju med till och från. Jag fanns själv här inne innan du startade din tråd, men kom tillbaka först tillbaka efter du loggat ut. Några år "försvann" däremellan. Därför försöker jag nu att hålla mig kvar ett tag. Behöver nog det. Sen får vi se om vingarna växer och blir så kraftiga att man kan ta längre turer från boet. Ta vara på dig. Var verkligen trevligt att du lämnade ett nytt spår här inne!

//PP

NyMan

Gott att höra ifrån dig och jag håller fullt och fast med dig i allt du skriver ovan. Mina erfarenheter också, nästan exakt.

Stor kram på dig!/NM

Stigsdotter

...undrade hon och tryckte in en kola till i truten. Om några dagar har jag varit alkoholfri i 1 år och nio månader. För många år sedan slutade jag röka men tyckte dumt nog att det var en bra idé att testa rökning igen - efter att jag slutat dricka. Rökte en semester vecka, inte mer. Men sen gav jag mig på det igen under en annan resa och så sakteliga var jag därefter tillbaka i heltidsrökarträsket där jag befunnit mig det senaste året ungefär. Jag insåg ganska snabbt att nikotinberoende för mig är, på samma sätt som alkoholberoendet, en progressiv sjukdom som bara blir sämre aldrig bättre.

Jag var ju på vägen tillbaka till mig själv men på något sätt har jag stoppat och klivit fel. Sedan ett år tillbaka är jag varannanveckasmamma, har skiljt mig och flyttat. Det liv som skulle påbörjas stoppades på något sätt upp och jag har låtit mig hindras av ett beroende som hindrar mig från att vara den jag vill vara. Vågar jag inte vara den där fria människan? har jag tänkt.

Nu har jag inte rökt sedan i söndags, jag står där i diket och ser upp mot vägen. Tänker att en kola kommer ju i alla fall inte ge mig känslor av skam och skuld på samma sätt som alkohol och nikotin gör....

nu vill jag kunna radera !!!
Meningen var att det skulle stå : Ta en koĺa till , det är du värd !

Stingo

Nikotinet är väl helt allmänt så starkt beroendeframkallande, att det är väldigt få som klarar att röka utan att fastna. Själv slutade jag väl röka för ca 20 år sedan, men har faktiskt känt en kittlande lust att röka, nu sedan jag slutade dricka. Har ändå inte rört cigaretter, annat än i drömmar. Mina drömmar om att ha perioder då jag röker, är så starka att jag måste tänka efter ordentligt för att vara säker på att jag inte haft sådana perioder i verkligheten.

Lycka till med rökstoppet. Kola är betydligt godare.

Kul att se dej! En missbruksperson får nog dras med kampen mot missbruk verkar det. Rökning är inte bra men ändå bättre än alkoholen. Man blir inte personlighetsförändrad av rökningen. Och kolan är bättre än ciggen. Jag kämpar mot mitt sockersug som har ett starkt samband med alkoholism. Inga problem med sug efter vin men får riktiga godisanfall ibland. Jag SKA ha bort sockret och ändå står jag där med en chokladkaka och vet inte hur det kom sej. Nöjer mej inte förrän den är slut. Men som sagt, betydligt bättre missbruk. Lycka till med ditt rökstopp.