Jag är ny här, och för mej var det ett stort beslut att registrera mej, och liksom erkänna att jag har problem med alkoholen, för det har jag förnekat länge. "Det är liksom inte så farligt" och "Jag kan sköta mitt jobb och dricker inte jämnt" har alltid varit mina argument. Och jo, visst stämmer det på sätt och vis, jag har inte något fysiskt beroende av alkohol, och jag har kunnat sköta mitt jobb, aldrig druckit så att jag inte kunnat gå till jobbet nästa dag osv. men ett PROBLEM har jag ändå. Det har klarnat för mej de sista två veckorna på grund av två händelser som "väckt" mej.
Jag kunde väl kanske börja med att berätta min alkoholhistoria. Jag är 31 år nu och började dricka alkohol när jag var 15. Fram tills det att jag var 20 var det något jag gjorde några gånger i året, typ midsommar, nyår och så. Jag har dock alltid haft en tendens att dricka allt för mycket, var nästan alltid den som var fullast på festen. Så är det ofta fortfarande, jag har liksom ingen stop knapp, utan fortsätter bara dricka och dricka, och det har fått hemska följder i många fall.
När jag var 20 började jag jobba som säsongsarbetare, något jag gjorde fram tills jag var 24, och det var under den tiden drickandet började eskalera. Det var fest minst en gång i veckan, ibland till och med tre till fyra gånger i veckan.Nästan alla lediga dagar jag hade var jag bakis. När jag slutade säsonga lugnade jag ned mej en aning, men har fortfarande druckit rejält ungefär varannan helg, och däremellan något glas nu och då, för att "varva ned" efter jobbet osv. "Vardagsdrickandet" blir ofta bara ett par glas, så att jag är aningen småberusad, men inget mer.
Då jag dricker på helgerna dricker jag fortfarande sjukt stora mängder och tappar ofta kontrollen helt. Jag har nästan alltid minnesluckor, vaknar med sår på kroppen som jag inte vet varifrån jag fått och liknande. Egentligen är det underligt att inget riktigt hemskt hänt mej då jag så ofta satt mej i en sån här sårbar situation. Har ofta ångest dagen efter, men har oftast haft en massa bra förklaringar och ursäkter för att jag skall fortsätta dricka ändå nästa gång det är fest. Jag tror den främsta orsaken till att jag dricker är att jag är en ganska "tillknäppt" person av naturen och har svårt att släppa lös utan sprit.
Vad som nu slutligen fått mej att inse att jag måste sluta är två saker som hänt mej nyligen: 1. Jag var på min kompis bröllop och det enda jag väntade på under hela den fina ceremonin var att den skulle vara över så att festen kunde börja jag kunde börja dricka. Jag kände mej som en sjukt rutten människa. 2. I förrgår var jag så full att jag inte minns hur jag kommit hem eller hur jag fått en bula i huvudet. Jag hade spytt på golvet, men värst av allt var ändå att jag glömt ytterdörren uppe och hunden hade rymt. Som tur hittades hunden av ett snällt par några kvarter bort, och jag fick hämta honom, men det hela kunde ha slutat så himla illa! Jag bara grät hela dagen efter, och tänkte att såhär kan man fan bara inte ha det. Jag försätter andra i fara, jag kunde ha varit utan hund om det gått illa. Jag vill bara aldrig vara med om det här igen!
Nu vill jag alltså sluta dricka, en gång för alla, inte bara skära ned på konsumtionen. Men jag är orolig för hur det skall gå. Ingen i min närhet, förutom kanske min mamma, verkar förstå att jag har ett problem överhuvudtaget. Jag är rätt bra på att dölja mitt drickande oftast, och de gånger jag blir sådär super full brukar jag alltid skylla på något, typ att jag inte ätit något innan eller liknande. Vardagsdrickandet vet ingen om, jag bor ensam och det är lätt att dölja.
Att rent fysiskt sluta dricka är nog inte det svåra för mej, tror jag. Har varit flera månader utan sprit tidigare, och känner inget sug efter alkoholen rent fysiskt. Det som däremot triggar igång mej är sociala sammanhang (Hur skall jag klara att gå på krogen och liknande utan alkohol i blodet). Hur hanterar ni sådant?