Söndag morgon. Igår lyckades jag hålla mig från att dricka för första lördagen på väldigt länge och jag är så stolt! Jag var till och med på väg att skaffa alkohol igår kväll, men jag vände på vägen dit, åkte och köpte coca cola istället. Det gör mig lycklig.
Jag tillhör en av dom där i gråskalan. En av dom där som dricker alldeles för mycket, men som har kunnat dölja det. Ett glas vin om kvällen för några år sedan har sakta sakta ökat till två flaskor nu. Samtidigt sköter jag jobbet, kontakten med mina vänner och familj. Träningen har väl också flutit på.
Jag har alltså tillhört en grupp människor som jag tror är större än man anar i samhället. Som tror att man har koll. Men förra veckan accepterade jag äntligen för mig själv att jag är alkoholist. Och det väckte mig! Har alkoholism i släkten, så jag finns definitivt i riskzonen att gå ner mig rejält.
Dom senaste månaderna har jag känt en försämring av min fysiska kapacitet, oroskänslor, några panikattacker, och en vilja har växt fram i mig. Nu får det fan i mig vara nog! Alkohol ska inte längre finnas i mitt liv! Jag vill bli fri, skaffa ett förhållande igen och få barn. I en sån framtid finns inte alkoholen med, jag vill inte det.
Under dom senaste veckorna har jag försökt sluta, men halkat tillbaks på jävla idiotiska impulser. "Ikväll får bli sista kvällen, imorgon slutar jag", eller "Vad spelar en öl för roll, det är ju inte farligt".
Idag har jag gått med i Karolinska institutets självhjälpsstudie och registrerat mig här. Det är för att jag inser att jag behöver hjälp och jag tror att det här är rätt väg för mig. Jag är så imoponerad över den empati och medmänsklighet och ärlighet som finns på detta forum.
Det handlar i grund och botten att man själv inser och accepterar att man har ett problem. Och sen att man söker stöd hos andra med samma symptom. Det går att sluta, det vet vi alla. Vi är inte dom första som lyckas ta oss ut ur ett beroende. Är glad att vi hjälper varandra att hjälpa oss själva.
Nu kör vi!