Jag är så trött, både bildligt och bokstavligen.
Trött av för lite sömn, trött för när jag väl sover kan inte kroppen vila för all alkohol, trött för att jag vaknar på nätterna och ligger och ömkar mig i min egen ångest. Det är den bokstavliga tröttheten.
Den bildliga tröttheten är den som mest påverkar mig. Trött på mitt eget tillkortakommande. Trött på att inte kunna fullfölja ett löfte till mig själv. Trött på att ständigt konfronter mig själv med insikten om att jag en missbrukare, en tvångsdrickare och kanske kan betraktas som alkoholist. Trött på att utnyttja min hustrus brist på misstanke.
Det kom smygande. När barnen hade flyttat ut blev kravet på ständig tillgänglighet inte längre lika nödvändig. Det blev lättare att ta ett glas vin på kvällen, en vardagskväll som för aldrig hade varit tänkbart. Vinet i boxen blev bättre så det blev en box istället för en flaska. Boxen avslöjar inte sitt innehåll på samma sätt som en flaska. Att dela en flaska var ok men inte att öppna ännu en. Den spärren försvann med boxen.
Och nu nästan ett decennium senare sitter jag här och känner hur det svider när jag konstaterar att det inte riktigt blev som jag hade tänkt. Livet skulle leka på alla plan om jag bara slapp att ständigt tänka på alkohol. Inte bara i form av att tillfredställa behovet utan lika mycket för att fjärma mig från det.
Jag är ju en mogen man med mycket bra ekonomi, ett fantastiskt jobb, en underbar familj och ett rikt socialt liv och ändå orsakar jag mig själv detta nederlag. Spriten diskriminerar ingen. Den vet hur den skall belöna både i slott och koja.
Dessvärre är det ingen, någonsin, som har sagt till mig att jag dricker för mycket. Och jag, återigen dessvärre, sköter det så snyggt så snyggt. Aldrig några flaskor på fel ställe. Aldrig berusad vid fel tillfälle.
Jag kan ändå trycka i mig motsvarande två flaskor vin på en kväll utan att jag för den skull blir oförmögen att fungera. Jag dricker bara vin och jag är en stor man. Dessutom är det ju under många timmar. Se där; där kom det en sådan finurlig förlåtande tanke som jag nästan ständigt brottas med.
Jag fungerar ju, förutom den ibland bankande huvudvärken som vi känner igen som bakfyllan, så då är det kanske inte så farligt. Även om tankens kraft ibland känns blytung i huvudet ögonen är lätt simmiga och röda så är de inte det i morgon. I morgon är en ny dag.
Intellektuellt vet jag att det inte går längre. Jag måste göra något åt det. Jag inser att jag inte kan dricka socialt längre, den delen av det sociala livet är förmodligen stängt för alltid. Jag har konstaterat att jag är en missbrukare.
Men hur kommer jag vidare. Jag kan inte vika ut mig på ett möte med andra. Det är inte jag och det beror säkert på lika mycket delar stolthet som skam. Jag vill försöka med andra vägar först.
Så här är jag i all eländighet bland er mina olycksbröder och olyckssystrar och undrar om ni har något bra stalltips på hur vägen till ett liv utan alkohol skulle kunna gå till.