Jag är så trött, både bildligt och bokstavligen.

Trött av för lite sömn, trött för när jag väl sover kan inte kroppen vila för all alkohol, trött för att jag vaknar på nätterna och ligger och ömkar mig i min egen ångest. Det är den bokstavliga tröttheten.

Den bildliga tröttheten är den som mest påverkar mig. Trött på mitt eget tillkortakommande. Trött på att inte kunna fullfölja ett löfte till mig själv. Trött på att ständigt konfronter mig själv med insikten om att jag en missbrukare, en tvångsdrickare och kanske kan betraktas som alkoholist. Trött på att utnyttja min hustrus brist på misstanke.

Det kom smygande. När barnen hade flyttat ut blev kravet på ständig tillgänglighet inte längre lika nödvändig. Det blev lättare att ta ett glas vin på kvällen, en vardagskväll som för aldrig hade varit tänkbart. Vinet i boxen blev bättre så det blev en box istället för en flaska. Boxen avslöjar inte sitt innehåll på samma sätt som en flaska. Att dela en flaska var ok men inte att öppna ännu en. Den spärren försvann med boxen.

Och nu nästan ett decennium senare sitter jag här och känner hur det svider när jag konstaterar att det inte riktigt blev som jag hade tänkt. Livet skulle leka på alla plan om jag bara slapp att ständigt tänka på alkohol. Inte bara i form av att tillfredställa behovet utan lika mycket för att fjärma mig från det.

Jag är ju en mogen man med mycket bra ekonomi, ett fantastiskt jobb, en underbar familj och ett rikt socialt liv och ändå orsakar jag mig själv detta nederlag. Spriten diskriminerar ingen. Den vet hur den skall belöna både i slott och koja.

Dessvärre är det ingen, någonsin, som har sagt till mig att jag dricker för mycket. Och jag, återigen dessvärre, sköter det så snyggt så snyggt. Aldrig några flaskor på fel ställe. Aldrig berusad vid fel tillfälle.

Jag kan ändå trycka i mig motsvarande två flaskor vin på en kväll utan att jag för den skull blir oförmögen att fungera. Jag dricker bara vin och jag är en stor man. Dessutom är det ju under många timmar. Se där; där kom det en sådan finurlig förlåtande tanke som jag nästan ständigt brottas med.

Jag fungerar ju, förutom den ibland bankande huvudvärken som vi känner igen som bakfyllan, så då är det kanske inte så farligt. Även om tankens kraft ibland känns blytung i huvudet ögonen är lätt simmiga och röda så är de inte det i morgon. I morgon är en ny dag.

Intellektuellt vet jag att det inte går längre. Jag måste göra något åt det. Jag inser att jag inte kan dricka socialt längre, den delen av det sociala livet är förmodligen stängt för alltid. Jag har konstaterat att jag är en missbrukare.

Men hur kommer jag vidare. Jag kan inte vika ut mig på ett möte med andra. Det är inte jag och det beror säkert på lika mycket delar stolthet som skam. Jag vill försöka med andra vägar först.

Så här är jag i all eländighet bland er mina olycksbröder och olyckssystrar och undrar om ni har något bra stalltips på hur vägen till ett liv utan alkohol skulle kunna gå till.

Pellepennan

Hej Tusculanum!

Tack för att jag kan läsa dina inlägg. Håller helt med om att det bör finna utrymme för alla - oavsett hur man känner och mår här inne på forumet. Kruxet kanske ligger i att det är så komplexa saker som avhandlas.
Jag tycker det är en fantastisk möjlighet att vi har forumet till hjälp! Samtidigt är kommunikationen med hjälp av det skrivna ordet ibland svår. Vissa nyanser faller helt enkelt bort som normalt finns i det förtroliga samtalet som utspelar sig i verkligheten, och det är kanske det som gör vissa situationer extra känsliga ibland här inne? Jag upplever att många av oss (inte minst jag själv) slits fram och tillbaka, åker upp och ner. Och då kan det ju bli lite konstigt när man skriver om saker som självironi, självförakt etc. Är nog ganska lätt att det kan komma att missförstås.... Själv är jag tacksam över att vi har den här möjligheten, för vi skulle ju inte direkt vara lika självutelämnande och öppna om vi träffades några timmar i en tågkupé?! Där tror jag inte vi skulle få chansen att ta del av varandras tankar på samma sätt.

Ser just nu i min fantasi en "film" rulla av en reklamfilm för detta forum. En 30 sekunders trailer där ett par för varandra okända personer sitter i en kupé och samtalar om de mest privata saker man kan tänka sig. Djupa självutlämnande ämnen som beroende, medberoende psykisk ohälsa övergrepp och våld i familjen etc. Samtidigt som dörren öppnas till och från och någon ropar in: Jag dör! Vad ska jag ta mig till? Hjääälp!

Kanske är det lite så vi har det här. En underbar möjlighet till personlig förändring. Vi har chansen till att stötta varandra. Jag tror att många av skribenterna här inne skulle vara goda kamrater och utmärkta psykologer i det verkliga livet, för det finns ju inte direkt brist på livserfarenhet här inne i alla fall.

Så min upplevelse av forumet är att det samtidigt är lite som att se på Vetenskapens värld och ett avsnitt av Hjälp! med Rheborg och Herngren.

Sedan kanske det passar sig bättre att jag postar personliga reflektioner i min egen tråd, men jag har en känsla av att du inte har problem med detta utan stort överseende...

Må kraften vara med dig med i adventstiden!

Tusculanum

Det kan många gånger vara besvärligt att formulera tankar och känslor i skrift. Det är få förunnat att nå fram med nyanser och fraseringar i text. Vi andra får försöka så gott det går och för de flesta fungerar det trots allt väldigt bra.

Om jag har ett problem på jobbet försöker jag ringa och prata med verbörade och reda ut problemet innan jag skriver ett mejl. Det är, som du skriver, så lätt att en text missförstås och feltolkas.

Nu har vi ju inte möjligheten att ringa varandra och prata om våra tankar och funderingar. Då återstår texterna på dessa sidor och det är som vi alla konstaterar ett utmärkt forum för att vara självutlämnande. Självutlämnande som få är i verkligheten, inte ens till sin närmaste. Vilket privilegium är det inte då att få förtroendet att få ta del av andras innersta funderingar.

Men vi måste vara generösa med att alla kanske inte har en formuleringsförmåga. Ingen får känna att det skulle vara ett skäl till att inte skriva här. Jag vill uppmuntra alla att skriva oavsett förmåga. Är det något vi som läsare undrar över kan vi bara skriva en fråga.Forumet är ju inte till för stilistiska excesser för blivande författare och poeter. Vi är här av helt andra skäl.

Min tråd är allas tråd. Jag betraktar den inte som mitt revir utan jag uppskattar om ni vill diskutera och ventilera era åsikter här med andra.

May the Force be you

Tusculanum

Med vår konsumtion av alkohol råder det ingen tvekan om att den har effekt på vår mentala hälsa och vår sociala färdighet (Definition: vår konsumtion= vi som finns här och har problem med alkohol)
Men hur är det med den fysiska effekten. Då menar jag inte ont i huvudet, svettningar och darrningar utan riktiga alkoholrelaterade effekter på vår hälsa. Det kan vara högt blodtryck (var har vill.sluta blivit av? Det börjar kännas lite oroande), hjärtfel, leverskador, njurproblem och allt det där som finns att läsa om effekterna på kroppen vid ett långvarigt alkoholmissbruk.

Har någon här råkat ut för något sådant? Adde kan säkert ge oss alla (med största respekt) en lektion i alkoholens negativa påverkan på vår hälsa men jag tänker mer på någon levnadshistoria.

Strax innan jag loggade in här för första gången hade jag varit husläkaren. Han konstaterade att jag hade ett lätt förhöjt blodtryck men det relaterade han till mitt något stressiga jobb och min ålder(!). Inom någon månad skall jag ditt igen för kontroll och det skall bli spännande att se vad alkoholbristen har haft för effekt på blodtrycket.

Hur är det med de ekonomiska effekterna av ett missbruk? Vi kan enstaka gånger läsa om individers ekonomiska problem som ett resultat av missbruket men hur är det generellt. Om jag gör en mycket generell kalkyl över konsumtionen här på forumet så lägger de flesta mellan 2000-4000 kr/månad på alkohol. Hur påverkar det individens/familjens ekonomi?

Det finns ju så många olika aspekter på ett missbruk så varför inte bara rada upp dem här. Vi kanske blir lite klokare och lär oss något nytt. Allt i syfte att minska och helst bli av med vårt beroende.

May the Force be you

hade jag, medicinerade i några år med diverse biverkningar. Bl.a svällde mina anklar upp, jag blev håglös och på gränsen till deprimerad. Gick upp en massa i vikt. Nu vet jag ju inte vad som var hönan och vad som var ägget. Det kanske var alkoholen som gav biverkningarna. Nåväl, när jag slutade dricka alkohol började jag äta enligt LCHF lågkolhydratkost, slängde blodtrycksmedicinen efter tre veckor (jag har egen mätare så jag höll koll) och gick ner 20 kg. Mitt blodtryck är perfekt, runt 125/70, trots min ålder, 60 nu. Där vet jag inte heller vad som var största vinsten för blodtrycket, att vikten gick ner eller att jag slutade med vinet. men vinet gjorde ju att vikten ökade så det är nog alkoholen som är boven.

Ekonomiskt tyckte jag att jag bra hade råd att dricka som jag gjorde men nu ser jag hur mycket mera pengar det finns på kontot! Trots att jag belönar mej med snygga kläder!

Jag tyckte inte att jag hade baksmälla, väldigt sällan i alla fall. Jag kunde dra i mej 1,5 flaska vin i värsta fall och sköta jobbet utan problem dagen efter. Trodde jag, tills jag märkte hur mycket bättre jag mår nuförtiden. Så mycket piggare, gladare, jag är. Energisk, positiv.

Det finns absolut bara fördelar med att vara nykterist.

viktoria

Måste tacka för det fina tipset i Askans tråd, det om att lista saker jag tycker är bra med mig själv kontra saker jag tror andra tycker är bra med mig. Gjorde detta och den färdiga listan gav upphov till en hel del funderingar och insikter. Bestämmer mig för att denna övning ska ingå i mitt årliga årerkommande "bokslut". Ha det gott!

att du var tacksam för att jag som en av "De erfarna" svarade TJ. Jag har ett antal gånger känt samma lättnad. Har ägnat mycket tid på forum under tre år och det är här jag har lärt mig både om medberoendets och missbrukets mönster. Ändå är jag formellt välutbildad inom åtminstone angränsande områden. Jag hoppas ständigt att vi ska bli fler som orkar finnas här en längre tid, vi betyder mycket som hopp och eventuellt förebilder och med tiden lär man sig - har jag lärt mig - att mönstret är detsamma även om den omgivande ramen kan se mycket olika ut. Ville bara skriva detta och önska dig varmt lycka till. Förresten - har varit på två konvent med min man, konvent där både AA och Al-anon deltagit. Önskar jag kunde beskriva för dig konstellationen av människor... vi passar nog alla in. Det är en skön och omvälvande upplevelse att vara bland människor där formella roller och status är så betydelselöst. Det är faktiskt så.
God Vit Jul! / mt

Tusculanum

I mitt yrkesmässiga liv är jag en problemlösare och en do:er, dessutom en duktig sådan. Här känner jag mig dock väldigt vilsen utan någon som helst erfarenhet att lösa problem och hjälpa andra med råd och dåd. Speciellt i den anonymitet som av naturliga skäl råder här.

Jag blir ofta beklämd och illa berörd när jag läser vad medlemmarna här på forumet utsätter sig och andra för. Speciellt de medberoendes fruktansvärda situation där de känner sig helt beroende av missbrukarens godtycke. Att inte kunna bryta sig loss.

Det är när jag känner mig fullständigt rådlös inför problemen här jag hoppas att ni som har varit med ett tag kan ge råd och hjälp till nödropen. Ni som har klarat av resan till den nyktra världen och som ändå stannar kvar för att hjälpa på samma sätt som andra hjälpte er. Heder åt er!

Ibland tänker jag också på de som kastar ut ett rop efter en livboj här på forumet och därefter hör vi inget av dem mer. Vad hände? Hur gick det?

För min egen del går det alldeles utmärkt. Jag har varit nykter sen jag blev medlem här och kör mitt program som hitten tills har varit lyckat. Inom kort kommer jag förmodligen att anmäla mig till något av halvmaratonloppen för att så småningom springa ett maratonlopp. Löpning är en bättre
drog än alkoholen. Dessutom har jag redan gått ner 8 kilo så det börjar arta sig.

Men jag lider med er som kämpar. Jag hade nog aldrig blivit någon bra terapeut. Att ta jobbet med hem varje dag hade nog inte varit speciellt sunt.

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt År och som vanligt ger vi inga löften som vi inte kan hålla.

May the Force be with you All

Tusculanum

För min egen del lunkar livet på i sakta mak. Jag har ju som en del i min egensnickrade plan till ett nyktert liv valt att livet skall gå i en långsammare takt än tidigare. Stressnivån är numera betydligt lägre vilket innebär att återhämtningsperioderna är väsentligt kortare. Så korta att det inte behövs någon artificiell broms som alkohol för att varva ner.

Jag håller mig dock ständigt sysselsatt utan att för den skull bli manisk. Det gäller att ha devisen ”Ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats” ständigt i åtanke. Inte ge utrymme för ohälsosamma tankar och funderingar. Jag ger mig trots detta både egentid och tid att tänka men styr bort det som eventuellt är destruktivt och meningslöst. Som en mental kanalväljare.

Jag har också lagt om många rutiner och vanor som jag har noterat ger upphov till ”vinsuget”. Både i hemmet och på arbetsplatsen. Det fungerar alldeles utomordentligt. Jag är helt övertygad om, att om man skall klara ett nyktert liv måste även vardagen ändras. Ta en annan väg hem t.ex., gå och lägga sig tidigare och gå upp tidigare. Inte titta på TV utan välja att göra något annat. Allt för att inte hjärnan skall slå på automatiken. Det gäller att lura sig själv, men bara i detta avseende!

Jag har anmält mig till ett halvmaraton och så snart de öppnar registreringen till det helmaraton jag vill springa i höst anmäler jag mig till det också. Löpning är min grej numera. Jag löptränade mycket som ung men livet i övrigt kom emellan så jag slutade . Men nu när alla de där ”måste:na” har minskar till nästan ingenting känns det otroligt befriande att få lägga km efter km efter sig. Att ha tid att ägna sig åt något tidskrävande som långdistanslöpning utan att känna dåligt samvete för något annat som blir lidande.

Så här långt är jag väldigt nöjd med min plan och mig själv. Jag passar mig dock för att bli allt för kaxig och inser att det finns många fallgropar framöver. Men varför inte glädjas åt det som är och –”… inte göra sig bekymmer för morgondagen ty varje dag har nog av sin egen plåga”.

May the Force be with you All

Weekend

Hur går det för dig Cicero?
Ett tag sedan du skrev.

Ha det - kämpa på!

Tusculanum

Tack det är bra med mig och det går utmärkt. Visserligen har jag lite sug då och då men inte mer än jag har efter t.ex. godis. Det jag saknar är smaken av ett gott rött vin, men berusningen saknar jag överhuvudtaget inte. Jag kan numera varva ner med annat, mer produktivt.

Jag löptränar mycket och är nu uppe i träningspass på 25 km . Den längden tar jag en gång i veckan och de andra passen 10 – 15 km beroende på väder och vind och inte minst dagsformen.

Innan jag började löpträna var jag tvungen att hålla igen med maten för att inte gå upp i vikt men nu kan jag inte få tillräckligt med mat. Ännu en fördel med att inte dricka alkohol; avhållsamhet-> träning-> viktminskning -> mycket god mat.
På det hela taget mår jag mycket bra både fysiskt och psykiskt. Jag tror att det mest avgörande för mitt välbefinnande är att jag insåg att jag var tvungen att göra något åt min arbetssituation. Alkoholkonsumtionen var nog bara en indikator på att något var fel och i mitt fall var det en mycket hög arbetsbelastning som toppades med en osannolik stress. Förmodligen hade det slutat med en hjärtinfarkt om jag inte hade kommit till insikt. Jag är nöjd med det jag har uppnått och jag är tämligen övertygad om att jag inte kommer att få några problem med att fullfölja planen.

Att det generellt finns en bakomliggande orsak till överdriven alkoholkonsumtion lär det ju inte råda något tvivel om. Jag inte läst här på forumet om någon som är jättenöjd med sitt liv och mår toppen och som samtidigt ägnar sig att supa skallen av sig. Så visst finns det skäl till frågeställningen ”Pelle super men varför super Pelle?”

Jag tycker att det är en nyttig läsning för oss alla som missbrukar eller har missbrukat alkohol att läsa om de medberoendes situation. Att få ytterligare ett perspektiv på missbruket och samtidigt förstå hur missbruket inte bara skadar missbrukaren utan hela dennes sociala sfär. Här på forumet kan vi få den insikten nerstoppad i halsen genom att titta in under runriken ”Hjälpa någon som står nära”.

Jag tittar in här lite då och då och läser men själv har jag inte så mycket spännande att skriva om (i detta ämne ). Dessutom finns det så många kloka människor här på forumet som kan ge råd och stöd till andra så mina kommentarer hade nog bara blivit upprepningar. Men som sagt vad jag läser här på forumet, blir beklämd, frustrerad, nedstämd och förundrad över vad vi människor utsätter oss själva och andra för.

It’s a bitch getting old, but I’m not ready for the alternative.

May the Force be with you

Weekend

Fint att höra.
Bra du drog i nödbromsen i tid! Tuff väg tillbaka annars!
Ha det - kämpa på!

Tusculanum

Jag tänkte att jag skulle titta in så här ett år efter det att jag började min resa mot ett liv utan alkohol. Jag läser att många här på Forumet är oroliga för att livet efter alkoholen inte blir roligare än det är just nu i början av avhållsamheten. Men jag kan trösta er med att det blir roligare på alla sätt efter ett tag.

Min utgångspunkt när jag upphörde med alkoholen att jag är missbrukare och att jag kommer så att vara hela livet. Det innebär att jag redan från start var på det klara med att det aldrig mer blir något med alkoholinnehåll. Trist, men så är det. Jag har ju själv försatt mig i denna situation och nu är det dags att betala tillbaka till mig själv.

Hur har jag då lyckats? Jo, jag har inte haft några återfall. Visserligen har jag känt en avsaknad av ett gott rött vin men inte så mycket att jag har fallit för frestelsen. Jag har också använt mig av den avledande manövern. Så fort jag har tänkt på vin har jag t.ex. rest mig upp, tagit en promenad eller utfört någon annan sysselsättning.

Träning, i mitt fall löpning, är ett fantastiskt sätt att få samma, eller nästan samma, belöningskänsla som med alkohol. Jag tränar mycket och mitt fysiska jag har verkligen genomgott en metamorfs. Jag har sprungit många maratonlopp runt om i världen och min lycka att komma i mål väger oändligt mycket tyngre än den jag upplevde med alkoholen. Jag mår fysiskt alldels utmärkt bra och med det kommer också det mentala tillfriskandet.

Med alkoholen försvann många timmar i fullständig meningslöshet. Om du gör din hemläxa genom att räkna ut hur många timmar i veckan du ägnar åt alkohol, som inköp, drickandet och inte minst återställningen från bakfyllan. Om du bara ägnar hälften av den tiden till någon fysisk aktivitet kommer, kanske inte Beach 2015 med dock projektet Beach 2016 att ligga inom räckhåll. Det ger en fantastisk självkänsla att känna sig sund. Jag är inget muskelberg men jag känner mig och ser sund ut. Det kan jag lova att jag inte gjorde för att år sedan.

Alla pengar som sparas genom att sluta dricka skall inte underskattas. Det där gymkortet på 5000 – 6000 som du tyckte var alldeles för dyrt är ju inget mot vad du använder på alkohol. Om du slutar nu kan du till nästa sommar springa (om det är din grej) längs en strandpromenad på någon fin liten ö längre söderut. Och ändå har du förbrukat mindre pengar än du gjorde när du ägnade dig åt drickandet.

Jag tror jag skrev tidigare i något av mina tidigare inlägg att ”ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats”. Jag tror att just förleda tanken, styra den bort från tankar om alkohol är ett sätt klara arbetet med att bli fri från missbruket. För det är ett arbete, ett hårt arbete. Det är inget som bara händer av sig självt utan det kräver ett engagemang, en fokusering på sig själv och tillfriskandet. Lägg ner lika mycket arbetet på dig själv som du lägger på andra. Det är du såklart värd. Tyck om dig och tyck att du har lika stor rätt att vara frisk, må bra och få en bra självkänsla med ett stärkt självförtroende som alla andra människor.

Det är så krasst att vi bara har ett liv. Vi är satta att ta hand om oss själva, inte bara för vår egen skull utan också för hela vår sociala sfär som är beroende av att vi finns. Vi har ett ansvar att inte göra andra människor oroliga och besvikna och det är bara vi själva som kan göra något åt det.

Jag är idag mycket glad och tacksam att jag tog beslut att sluta dricka. Livet blev enklare och jag kan använda min dyrbara fritid till annat än meningslösheten. Jag kommer aldrig mer att dricka alkohol och jag sörjer det inte ett dugg idag. Det finns om man så vill många alternativa drycker som smakar minst lika bra som vin utan att medvetandet slocknar.

Jag är en stolt före detta missbrukare som önskar er alla lycka till med ert arbete. Ge dig själv en chans och tro inte att ett återfall är slutet på ditt arbete. Shit happens och sen är det bara att fortsätta med tillfriskandet. Shit happens ju på jobbet också och det är ju inte the end of the world.

May the Force be with You all

mod60

Underbart att läsa dina ord om hur du ser på din nykterhet idag och framtiden. Jag tror att det är så viktigt att vi, som inte kommit lika långt på vår nykterhetsresa, får läsa om hur livet är längre fram. Det inspirerar och stärker mig att läsa det du skriver. Snart 6 månader nykter!!!
Jag ska fortsätta vara nykter för jag mår så otroligt mycket bättre av det. Jag är mer aktiv och kommer även ut på en och annan löprunda, inge lika långa som dina men dock. Jag känner mig som en bättre människa idag.
Livet går inte i repris så är det :) Carpe diem....
Tack än en gång för din berättelse.
kram mod60

Jag blir alltid lika glad när nån återkommer och berättar att det gått bra med nykterheten! Din tråd börjar "jag är så trött" men det är du inte längre! Du beskriver tillvaron ungefär på samma sätt som jag gör fast du har mera fart på träningen! Nå vi har olika mål där för visst tränar jag också och köpte årskort på gym. Jag tyckte alltid att jag hade råd att dricka men nog märker jag skillnad i ekonomin nu. Härlig läsning!