"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Tack LillPer!
Ja, mitt liv kan bli det jag vill ha utan exsambon. Som du skriver om att inte kunna låta bli att undra vad som är fel på honom - jag har funderat så oändligt mycket på det, och ibland skulle jag nästan göra vad som helst för att få veta att något är fel/vad som är fel på honom, men jag jobbar mycket med att försöka stanna i att jag kommer aldrig få veta och jag behöver inte få veta - det var inte ok det han gjorde och det räcker.
All lycka till dig, jag tror på dig, du kommer lyckas med det du föresätter dig. Som jag läst här nånstans: myrsteg är också steg, bara de är i rätt riktning.

Tack mulletant, ja, jag tror jag äger mitt liv nu.
När jag hade läst ditt inlägg här ovan så så läste jag för första gången på lääänge (kanske första gången på ett år) mitt första inlägg... och det gör fortfarande så ont. Precis som du skrivit så minns jag vissa saker så exakt, varje klockslag, men vissa saker flyter ihop - vissa saker minns jag bara som hur jag gjorde allt för att lösa vardagen för barnen men allt jag gjorde just då gjorde jag medan tårarna bara rann och jag kunde inte få dem att sluta, allt i mig/all min ork var bara slut/borta/försvunnen och hade det varit bara jag själv så hade jag förmodligen bara inte orkat ta mig ur sängen, men jag hade barnen och för att de inte skulle gå under så fanns liksom inte alternativet att inte orka mer.

Adde, återigen - du är bra! Ska tänka på det där med inflyttningsfesten - är grymt sugen på en ordentlig glöggfest med pepparkakor, choklad, pepparkakscheesecake, clementiner och julmust, buffé osv... får se om jag hinner flytta innan julen står för dörren...

Kram till dig och alla andra fina människor! ♥

Har sett en del av filmen "Vi" med Gustav Skarsgård och VAD ONT DET GÖR!
Hans sätt att vara mot henne är som en variant av min exsambos sätt att behandla mig... Han psykar henne, vänder och vrider på ord, får henne att göra som han vill, och det är så tydligt utifrån - men för henne (precis om det var för mig och många andra) så är det inte det.

Fy faaaaaaan, att det bara händer...
Alla gånger som exsambon var "uppriktig och ledsen och insåg sina brister, ville ha en ny chans" osv, och bara drog in mig hårdare i nätet...
Åh... är så nöjd att jag lämnat, men önskar att jag hade haft känslan att stå upp för mig alla de där gångerna när han behandlade mig så illa och jag visste det ju innerst inne (för jag bad inte om ursäkt alla gånger han hotade mig att jag skulle göra det) men jag lät det pågå...

"Jag försöker behandla dig som en vuxen, men det går inte" säger Skarsgårds karaktär.
Jag måste fostra dig för ingen har ju gjort det tidigare, jag måste ju tala om för dig hur man ska göra för du fattar ju inte själv, jag behöver bli arg på dig för annars förstår du ju inte hur mycket jag älskar dig, jag måste kalla dig ****** för att såra dig så mycket som du sårat mig... åh, listan skulle kunna bli så lång, sååå lång, med alla saker som exsambon sagt till mig. Fy fan, och ändå låg jag där sedan och anpassade mig till vad han ville, försökte få honom lugn igen genom att gå med på att ligga med honom, köpa de saker han ville, skaffa barn, osv osv.

Alla gånger exsambon sa "Vi har det bra, eller hur?", "vi kommer få det bra", vem ville han övertyga?

Alla gånger han förnedrade mig, hotade mig, skrek och hotade barnen, allt det och ännu mer, och ändå var det jag som försökte hålla honom lugn? Jag fattar inte, men det gör galet ont? Hur är jag funtad???
Det är som att han ägde mig, som att allt i mitt liv & hela mitt liv fanns i hans händer...

När jag hör Skarsgårds karaktär som försöker lägga på sin sambo att hon är den som gör fel och därför måste han vara på ett visst sätt?!
På samma sätt som alla gånger jag blev beskylld för att ha gjort något fel, och alla gånger som jag enligt exsambon reagerade fel - jag skulle ha sagt si eller så, gjort si eller så osv, och nästa gång försökte jag göra som han sagt innan, men hur jag än gjorde så skulle jag alltid ha gjort på ett annat sätt; aldrig gjorde jag rätt...

FylleFia

Hej flygcert! Jag har varit inne här och läst förut och morgonen har till en stor del gått åt att uppdatera mig. (På arbetstid, kanske fel?). Vad glad jag är att du dels låter så stark, dels har kommit ifrån mannen - som ärligt, låter som ett ovanligt otäckt exemplar. Att dela din - och andras resor - ger mig så mycket. Tycker att du är så stark. Har aldrig varit riktigt i din sits. Men jag läser ju vad du skriver.

Önskar dig en bra dag och ännu mera styrka i framtiden. För tyvärr ska du nog inte räkna med att mannen är färdig med dig förrän han har hittat en ny "kärlek".

Fia - som tyvärr ser ut att behöva börja arbeta nu, istället för att surfa runt och läsa livsforum (mulletant).

Ja, efter ytterligare lite skäll och förnedring så har exsambon vänt - nu är jag "duktig" igen; jag hade fyllt i papper och då talade han om för mig att "det gjorde du riktigt bra, jag är stolt över dig" - och jag kan inte låta bli att småskratta lite: vem är han som tror att han ska berömma mig och "godkänna" det jag gör? Det jag gjorde hade i mina ögon varit värda ett "ok, vad skönt att det var löst", men då ska han liksom stryka ett streck över den senaste tidens elakheter genom att tala om att nu är jag duktig igen och då ska allt vara glömt.
Jag bara förstår inte...?

Ja, du Fia, tack för dina ord till mig!
Du har nog rätt: han kommer nog hålla på tills det är någon annans "tur"... Å ena sidan lite ledsam tanke, du vet övergivenhetstanken, att jag inte träffar någon osv, men härlig tanke att slippa det här; men jag tror att det kan dröja - han brukar ha mycket sexuella kontakter men har inte haft ens en handfull förhållanden (trots att han var nära 40 när vi träffades) och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka stackars människa som faller för honom...
Lycka till med allt Fia! Jag orkar inte riktigt läsa inne på din sida, eller andra alkoholisters, för jag har hittills mest fastnat i att jag lämnade för tidigt, jag gjorde fel osv gentemot min exsambo... Men jag läser då och då och förstår en bråkdel av hur svårt det är!
Kram

FylleFia

Hej igen flygcert! Självklart att du inte har läst min eller andra alkoholisters trådar. Varför skulle du ha intresse av det? Annat med de medberoende som vill behålla sitt förhållande till sin alkoholist. Då kan det nog vara nyttigt att se/läsa om den andra sidan. Däremot tycker/tror jag att det är väldigt viktigt för oss alkoholister att lära känna hur medberoende ser på det hela. Hur ni mår. För oftast har vi alkoholister anhöriga.

När det gäller din exsambos överdrivna snällhet och övertydliga beundran för (att du lyckats med ett papper) att du ska glömma alla elakheter, så är det ett så vanligt skadat beteende att precis som du vill jag bara småle. Men din exsambo/dessa människor ser det inte så. De blir bara förvirrade och kränkta när vi inte godtar deras indirekta ursäkt. "Varför i helv.... kan inte du förlåta för" är typ nästa fråga om de börjar tillfriskna. Men det vanligaste är en ny utskällning eller obehövlig "sanning".

Sist av allt så tycker jag verkligen inte att du har lämnat din sambo en minut för tidigt. Du har inte svikit på något sätt. Du ska bara vara stolt över att du orkar att stå upp för dig själv och dina döttrar.

Fia

Nu har det gått en anmälan till socialtjänsten för barnen om missförhållanden hos deras pappa.

Jag tror inte att det kommer innebära mer än att det blir en förhandsutredning som läggs ner, så med största sannolikhet så kommer aldrig pappan att få veta det, men jag är rädd för vad som händer om han får veta... Har mest gråtit mig igenom dagen - tänker ofta att "ja, fast barnen är ju ok med att åka till pappa, oftast i alla fall" och undrar om jag överdriver, är för känslig osv - men JAG ville ju inte stanna i det, JAG tyckte inte det var ok att bli behandlad så, och barnen har det ju mycket bättre hos pappa än vad jag hade - MEN, även om han inte blir lika arg, inte lika ofta och inte lika mycket så händer det då och då saker och de ska inte behöva ha det så.

Men, tänk om jag har fel?
MEN - det är inte jag som gjort anmälan, det var inte mitt val - det var någon annan som fick veta saker som gjorde att den personen sa att "det här är inte ok, barnen ska inte ha det så och jag gör en anmälan".

flygcert. Kanske du ändå känner ett visst ansvar för att anmälan blev av, även om inte du gjorde den? Kanske du kan prata med dina professionella kontakter om det här? Jag tänker så här: den som anmälde gjorde det för att den ansåg att det fanns grundade skäl att soc är informerade. Soc gör sin egen bedömning och om de bedömer att det finns grund att utreda så är det viktigt att det blir gjort för barnens skull. Men visst förstår jag din oro och också om du känner dig rädd. Det är ledsamt och obehagligt för alla. Om han får veta att det finns en oro och anmälan så sätter det ändå press på honom att "sköta sig" - om han hotar dig det minsta gör det situationen värre för honom. Om han är något så när vettig fattar han det också. Det bästa vore om han får bra stöd att vara den "bra" pappa han antagligen vill vara men inte riktigt klarar av.

För ett tag sen blev jag så ledsen, skulle tipsa nån här om tuvaforum och det var "borta" - flyttat till nåt webhotell. Men så kollade jag igen häromdagen och det fanns som vanligt. Där finns ju, som du vet mycket nyttigt http://www.tuvaforum.se/

Kram, kram / mt

Ja, det berodde ju på mig att anmälan blev av - jag berättade för någon om olika situationer och den personen gjorde, precis som du skriver, bedömningen att dessa saker är inte ok.

Men - jag är lite rädd för honom som sagt. Men med lite distans idag så tänker jag att om han gör något mot mig så ligger det honom i fatet och inte mig... Och oftast är han ju den "fina, skötsamma och perfekta samhällsmedborgaren" som han vet att man ska vara, det är ju bara allt det där under ytan som då och då tittar fram... och det gör mig inte lika rädd längre - och jag försöker tänka att börjar han med sina riktiga dumheter mot mig/barnen igen så kommer jag att polisanmäla.

markatta

Kanske kan det ändå vara något bra att anmälan är gjord och speciellt att den inte kommer ifrån dig? Som mt så tror/hoppas jag att han kommer inse att han behöver ändra på sitt beteende och att du i framtiden ska känna dig tryggare när du släpper iväg barnen till honom.

Jag fattar också att du är rädd för vad som detta kan dra igång. Bra att du nu verkar bättre rustad inför det om något skulle hända. Ta ingen skit för det här!

Du vet, även om barnen oftast är ok med att åka till sin pappa så behöver det för den skull inte vara ok, om du fattar vad jag menar. Barnen har ju berättat om en del grejer, som du skrivit här, som verkligen inte varit ok. Även barn kan ju "skydda" vuxna och sig själva och välja att inte berätta allt.

Styrkekramar till dig!

för goda ord i min tråd! Så väl jag minns de situationer du nämner, din skräck... och hur vi här på forum - jag minns Lelas - kände oss maktlösa och oroliga. Och lättnaden när du hittade kraften och flög ut!!! Hoppas innerligt att du snart blir fri från hans ilska... han skulle säkert behöva hjälp (som han antagligen lika säkert inte vill ha). Det enda lilla goda är väl att det är klart och tydligt att han har stora problem som han inte själv kan handskas med utan kanaliserar över dig - dina tvivel om du gjorde rätt måste väl vara mindre än det minsta sandkorn nu.

Jag antar att du flyttat in i ditt eget och tänker mig att du gläds och myser med barnen när ni inreder och julpyntar. Jag kan känna mig ganska trött på allt reklamen försöker övertyga oss om att köpa för att vi är värda.... MEN vi som kämpat här tillsammans vi är värda allt gott - och vi vet vad som är det viktigaste:) Varmaste kramen / mt

... förutom att barnen är nästan halva tiden hos pappa och drygt halva tiden hos mig.

Jaa, Mt, det var skräck förra året i okt-nov, och sedan någon slags resa i fortsatt skräck till ett beslut.
Vi har nu varit på möte, och det står återigen klart - han är sjuk. De som höll mötet reagerade, men det kändes också som att det inte är så allvarligt att det kommer gå vidare. Barnen, mina älskade flickor... Vill att de ska ha det gott, inte behöva leva i den bergochdalbana som jag levde i! Det är jobbigt, men försöker att vara ledsen och låta mig vara det (som Sorgsen och många här lärde mig - det är ok och det är en känsla just nu, men den kommer inte att hålla i sig för alltid!!). Jag försöker stanna i nuet, jag vet inte hur det blir sedan, men det spelar inte så stor roll, för allt löser sig och jag gör mitt bästa (skriver jag lika mycket för att övertyga mig som för att jag försöker leva så).

På fredag får jag vårt nya hus, vår röda stuga!!! Lycka!!!
Vi kommer ha eget hus, med våra saker, egen trädgård, nära till en liten sjö och skogen (med blåbärsris, och kanske lite svamp?!!) och ingen som kan komma in i vårt hus om inte vi vill det!!! Jag kan gå och lägga mig och känna säkerheten i att jag kan sova hela natten utan att oro för att någon är missnöjd med mitt beteende. Vårt hus, vårt fina boende!!!!! Det är en härlig tanke! Jag är ledsen emellanåt, och jag känner frustration ibland, men jag är faktiskt också ganska stark emellanåt - jag tar mitt och barnens liv framåt, och allt är inte som jag vill ha det, men det jobbar jag på!

Kramar!

bara kunde ana hur mycket du hjälper mig med din beskrivning av din fina stuga !

Jag är nämligen i ungefär samma situation som du när det gäller mitt boende och jag har varit tvungen att visualisera för mig själv, ha ett mål, hur det kommer att bli. Och du fyller upp min inre syn så bra ! Min tidplan sträcker sig av olika skäl ända fram till nästa sommar och mitt hus kommer också att vara målat i riktig Falu rödfärg med vita knutar :-))

För första gången i livet så får jag en egen liten stuga enbart för min egen skull som jag kan göra vad jag vill med och det känns stort. Just nu är jag relationslös men jag har bestämt att jag ska ha en dubbelsäng i mitt nya sovrum :-) Omutifallatt :-))

Idag så kan jag åter se en framtid värd att leva men det har tagit över 2 år sen jag blev sågad. Jag har lärt mig att jag inte kan skynda på mitt tillfrisknade, precis som med alkoholen, utan jag får det jag kan ta emot när jag är mogen för det. Och nu äntligen kan jag ännu en gång se och acceptera det. Och det är ok att vara ledsen under resans gång men nu kan jag också se att det är en läkande process.

Koka tomtegröt med mycket kanel tillsammans med dina barn i din fina lilla stuga !

Kram ♥

Jaha Adde, så härligt!

Ja, mitt härliga hus, min egna dröm! Som du skriver - för första gången i livet får jag en egen liten stuga, bara min! Och jag har också dubbelsäng, relationslös som jag är...! I början var det märkligt: jag låg alltid på ena sidan, men nu har jag lärt mig- jag ligger mitt i sängen, har lagom många go'a kuddar och om det är kallt så värmer jag min vetekudde!

Vad härligt Adde, att du åter kan se en framtid värd att leva! Jag mår som sagt bättre nu för tiden, men ibland är det tufft. Och det värsta är ensamheten... Under hösten har jag haft ett projekt och därför mer valt ensamhet för att fokusera på det, men jag har många vänner som lever i parförhållanden och de umgås främst parvis... Men jag ska försöka fortsätta att ligga på, bjuda in mig, bjuda in till oss osv, jag jobbar på det!

Vi ska sannerligen koka tomtegröt med mycket kanel tillsammans i vår fina lilla stuga!

Kram till dig ♥

... jag håller alla mina tummar och tår - jag måste vara stark, nu gäller det!!! Efter alla dessa gånger då jag tänkt att jag ska lämna och sedan inte vågade, alla dessa gånger då jag ringde polisen men sedan inte vågade anmäla, alla dessa gånger då jag sett barnen fara illa och alla gånger barnen berättat om saker efter att jag lämnade - nu har jag satt ner foten.
Jag är rädd, och han är arg... väldigt, väldigt arg och beskyller mig för alla möjliga saker... Men - jag står upp, jag är rädd och han ser det på mig, men denna gång viker jag inte. Nu är det inte längre mitt beslut, nu har myndigheter kopplats in, men jag hoppas att det märks - jag har inte ljugit, jag har inte överdrivit; jag har berättat en bråkdel av alla upplevelser och hoppas att det ska gå fram.

Är tillbaka i vårens märkliga känsla av konstant hjärtklappning, nervösa skakningar och svårt att äta, men de tär helt ok - jag vet att det kommer gå över. Kom igen bara, jag vet vad vi varit med om och han kan skrämma mig, men han kan inte skrämma mig till tystnad längre.

Nu ska jag snart sova och mina små änglar ligger och sussar gott, inatt ska jag sova ordentligt! Dörren är låst och jag bor i mitt eget hem, ingen kan ta sig igen, ingen kan väcka mig mitt i natten och vara galen-arg. Jag kan vara lugn!

... när jag såg ditt inlägg trodde jag att jag läste i någon annans tråd *generad* Tack för en fin komplimang!!

Ja, nu får det f*n räcka: vi sitter på möten och han vräker ur sig allt han tycker om mig och jag lider, jag hör hur illa han tycker om mig, hur mycket han tycker att jag förstört i hans liv, hur han vänder på det jag säger och jag är så rädd att jag skakar, att hjärtat håller på att ömsom stanna, ömsom hoppa ur kroppen, men jag försöker möta hans blick, jag står på mig så gott jag kan och jag känner mig så stark och så galet nöjd att jag inte har backat denna gång!!!!!! Fattar ni - för första gången så står jag på mig!? Alla gånger som jag varit nära att anmäla så har jag backat av rädsla, och sedan ångrat mig så oändligt, men denna gång har det blivit en utomståendes anmälan, men jag står på mig, jag tar chansen till någon slags upprättelse. Oavsett vad som händer eller vad utredningen visar så har jag äntligen stått upp för oss, och han får inse fakta - nu kan han inte längre hota mig! Känns gott!!! (eller: hota kan han ju, för han ser ju att jag blir rädd, men det biter inte så bra som förut...! Heja mig!!)

Och - imorgon är det dags, imorgon får jag nycklarna till mitt hus! Är så glad att jag skulle kunna skrika ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram

... och det kommer bli bra, men det har blivit en del komplikationer - en del fel som upptäcktes efter övertagandet. Det är saker som går att åtgärda, men det ska göras och det kostar (en del täcks ju av hemförsäkring, men ändå...) och jag orkar liksom inte riktigt med det just nu. Är nere i en svacka. Försöker trösta mig med att "det är ok, det går över", men detta tillsammans med exsambons nu mycket varierande ilska pga den senaste tidens händelser, är lite mycket för mig. Har gråtit mycket det senaste - har svårt att hålla ihop jobbet...

Är mycket trött och ganska ledsen. (Jag hoppas) det går över...

LillPer

Kärlek till dig från mig!
Tänker på dig och vet att du klarar det!
Håll UUUUUUT!
Du är så stark o bra!

Ska inte förra ägaren se till att huset är OK?
Dolda fel?
Stå på dig här också!
Ta aldrig mer SKIT!

LillPer kramar dig hårt!