av Yogi

Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

Adde
fre, 2013-12-13 - 07:28

för dig Yogi fast vi är anonyma människor i cyberrymden. Vi känner och delar din smärta och stöttar dig i dina beslut !

Jag läser i din text nu att det börjar lossna för dig och du börjar komma ikapp dig själv och det liv du vill leva. Det är en process som inte fixas över en natt men du är på G.

Styrkekramar till dig !

Yogi
fre, 2013-12-13 - 23:02

att det finns människor som bryr sig och stöttar även om det "bara" är i cyberrymden!
Det finns så många människor här som har nästan på pricken samma situation. Jag har aldrig kunnat vara såhär öppen någonsin. Det känns så fint men samtidigt lite skrämmande. Det är skrämmande för att man lämnar ut sig så mycket! Det här skulle jag aldrig kunna berätta för någon annan. Möjligen små fragment men inte såhär. Det finns ingen som skulle förstå. Man skulle bli betraktad som mindre vetande och ett offer. Och det vill jag inte.

Jag hoppas att det stämmer, Adde, att jag är på G. Hoppas hoppas att jag är stark nog den här gången. Vi är nu inne i en fas där vi/han blir arg för allt jag säger. Han ville dricka ikväll, var så sugen på öl eller vin. Han avstod i alla fall och det var ju bra. Idag har han bara skällt på mig och slängt på luren vid 5-6 tillfällen. 4 ggr när jag var på jobbet. Känns inte kul att försöka fokusera på mina patienter efter ett sånt samtal. Klart man blir påverkad. Ena gången handlade det om att jag tyckte att han köpte för dyra julklappar till barnen. Andra gången att min son och hans kompisar hade tagit choklad i skålen hos oss på sin lunchrast. Grejen är att sonen och kompisarna blev bjudna på lunch igår på lunchrasten och sambon sa då till dem att ta choklad med sig när de skulle gå. Jag tror att de självklart trodde att det var ok att ta! Men nu är min son ohyfsad och ouppfostrad, vilket min sambo "högljutt" deklarerade för mig innan han slängde på luren. Och igår kväll slängde han till mig en julklapp och sa "här har du så kan du sluta sura över ungarnas julklappar". En tröja som kostade ca 1700kr. Han har inte fattat någonting! För det första vill jag inte ha en gåva som ett slags skuldbeläggande. För det andra är det åt h-e för mycket pengar. För det tredje hade vi bestämt att köpa något gemensamt till oss. Äh, jag kan räkna upp massor. Men grejen är att jag inte heller kunde bli glad, för han gav den inte till mig för att han ville ge mig någonting - utan snarare som något som skulle tysta mig. Jag kände bara...skam tror jag. Han fick mig att skämmas och känna mig otacksam. Och det kvittar vad jag säger så vägrar han att lyssna. Han tycker att jag beter mig som en barnunge, och det är precis vad han behandlar mig som.

När jag skriver börjar jag nästan koka av ilska, irritation och frustration. Men det är ganska sköna känslor, för det finns kraft i det. Kanske räcker det ända fram.

mulletant
lör, 2013-12-14 - 02:21

fler som läser här man kan tro, många skriver inte. Eller som jag, läser så gott som varje dag - men inte allt och skriver inte så mycket längre. Jag hittade hit för tre år sen och forumet har varit en avgörande del i att få ordning på mitt liv. Jag lämnade min man för tre år sen och det var först då jag hade gått han insåg allvaret och att han var tvungen att välja väg. Han valde att vilja bli nykter och visade det. Ändå är det under de här tre åren (efter jag lämnade och kom tillbaka) jag långsamt insett hur medberoendet fångar en människa och hur svårt det är att verkligen inse att man inte kan "hjälpa en annan människa" att lämna ett missbruk. Hur absolut avgörande det var att hålla stenhårt fast vid att inte tolerera alkohol överhuvudtaget. Under en lång tid var det en kamp men han visade hela tiden sin absolut goda vilja. Vårt liv var inte i närheten av det som du - och många, många andra - beskriver. Men den han förvandlades till när han drack ville jag inte leva med. Och eftersom han drack så gott som dagligen på slutet innan mitt uppbrott ville jag inte alls...

Det är så bra att du känner dina känslor och sätter ord på dem!

Vid sidan av forumet hade jag stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg och sätter länk till den http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Speciellt ett inlägg bar jag "inom mig" och läste kontinuerligt under en lång tid http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Fortsätt skriva och sätta ord på dina känslor och allt som kommer ur dig. Du är inte ensam!
Ta hand om dig själv och ta makten över ditt liv - det enda du har makten över! Styrkekram / mt

Berra
lör, 2013-12-14 - 10:59

...det är så vårat forum fungerar, vi är som en stor familj, utan ansikten och med varierande antal medlemmar.
Den som öppnar sig och berättar sin story på sitt sätt har alltid en lyssnare här.
Det finns de som känner igen sig i dina valda ord, som har upplevt något liknande.
De som känner ett förtroende och vill dela det med dig, utveckla en konversation med att svara.
Återkommande inlägg från samma person gör att vi som läsare tycker oss kunna känna igen den som en återkommande vän,
Vi kommer ihåg din story och vi kan återknyta till den genom att vandra ner lite längre ner i inläggen.

Ibland får man inget svar, och tycker att det här. Ar ju en skitsajt!
Man kan använda den som en sorts dagbok, varje dag kanske inte är intressant för alla...
Men om man ändå fortsätter att skriva av sig och vågar utlämna sig ännu mer, då kommer svaren..
Den som ger något, får något, den som ger mycket, får också mycket...tillbaka.

Och du skrev väl antagligen de bevingade orden och lyckades intressera mig, Adde Mulletant mfl.

Och sen en annan viktig sak, bara för att man inte får ett svar, betyder ju inte att ingen har läst dem.
De kan bero på att man inte alltid har ett svar, inte kan ta sig tid att svara, eller att man antar att det där kommer någon annan att svara på.
Vissa är bättre på vissa saker såsom känslor, förhållande, reaktioner, stöd, tips, länkar, tröst, osv.
Det är som en blandsallad, alla tycker inte om allting, men det går att plocka ur det gottaste för var och en.

Berra

Yogi
sön, 2013-12-15 - 12:48

...ni anar inte (eller-det gör ni förmodligen) vad det betyder att ni läser, skrivet, ställer "jobbiga" frågor som tvingar mig att reflektera, öppna ögonen och våga SE!
Jag läser också ofta andras berättelser, både från närstående och ni som själva har eller har haft denna vidriga sjukdom. Är det så att man aldrig blir helt fri/frisk från den? Kan man aldrig dricka i "normal" mängd, t ex dela EN flaska vitt till maten en lördagkväll, lite glögg med vännerna efter kvällspromenaden i vinterkvällen? Jag tror min sambo tror det i alla fall, och det är klart att det kunde vara trevligt om det var så, men jag får ångest bara jag tänker på vad det kan leda till. Litar inte en sekund på att han inte skulle falla tillbaka.

Jag känner mig helt förvirrad just nu. Jag vet att jag inte är något roligt sällskap för honom nu. Är förmodligen den "surkärring" han säger att jag är. Det sitter för många taggar inom mig så jag orkar inte glädjas i stunden åt att han är nykter. Jag tror han förväntar sig att jag ska vara glad, sprallig och tacksam och nöjd. Jag oroar mig för mycket. Oroar mig för återfall, ekonomin, hans spelande, hans humörsvängningar mm. Jag når inte fram till honom. Jag vet att han ljuger för mig konstant och jag vågar inte ställa honom mot väggen. Jag vågar inte fråga om han hört något från beroendecentrum. Han skulle bli jättearg och skrika åt mig att jag inte ska lägga mig i. Jag tror inte han vill ha hjälp längre. Och jag litar inte på att han kommer att klara det själv!

Nu har han vunnit en massa pengar och säger till mig att han satsat en liten summa och att han har avslutat sitt spelkonto och att han inte ska spela mer. Jag litar inte på att han verkligen vunnit den summa han säger och även om det stämmer så har han ljugit mig rakt upp i ansiktet med de satsade summan. För om man räknar ihop de senaste veckornas spelande så är jag inte ens säker på att han gjort en vinst. Och hur ska jag kunna säga till honom att jag vet? Han kommer bli vansinnig på mig för att jag har "snokat" trots att det är VÅRT firmakonto som har "hanterat" detta?

Känner mig ynklig, rädd och feg. Jag är så rädd för hans humör. Försöker säga till honom att jag är det, men även då blir han arg. Jag blir så stressad av detta, han stressar mig och skäller på mig om jag inte gör saker fort nog, om jag inte gör som han säger på en gång. T ex så ryter han åt mig om jag inte bromsar bilen fort nog, sätter på vindrutetorkarna, blinkers fort nog, väljer fel kö vid McDonalds drive in, åker till Ica när jag inte orkar, hämtar en penna, sätter på kaffe eller precis vad som helst. Han är förbannad på mig hela tiden. Men om jag gör honom arg hela tiden, om jag är så fel - varför är han tillsammans med mig då? Varför?

Den ilskan tror jag inte har med alkoholen att göra även om den blir så mycket värre när han dricker. Jag minns nästan inte hur han var när vi träffades. Jag minns bara att vi kunde prata och föra en konversation framåt åtminstone de första veckorna. Sen måste något ha hänt. Vet inte vad. Minns inte om förändringen kom smygande eller plötsligt...

Yogi
sön, 2013-12-15 - 14:58

Han tog en lång promenad med hunden i förmiddags. Förstod direkt att han var sådär rastlös som han blir när han känner suget. Han verkade innesluten och sa inte mycket. För ett par timmar sedan gick han för att "köpa tidningen". Detta har tidigare betytt att han gått till en vägkrog i närheten där han druckit och spelat på deras automater. Tänkte inte så mycket på det när han gick för jag hade mycket att göra här hemma. Men nu när jag insett vilken lång tid som gått sen han gick så slår ångesten till med full kraft! Undrar vart han är. Vill messa och fråga men nånting hindrar mig... Är han där nu? Dricker han nu? Då har han gjort sitt val och jag tänker stå på mig den här gången. Jag måste! Är det idag som det händer? Var det såhär det skulle bli till slut? Eller är det bara så att han försöker hantera sin ångest genom frisk luft, musik i öronen och promenader? Har han det jobbigt? Vad tänker han? Önskar så att han kunde dela det med mig...

lilleskutt
sön, 2013-12-15 - 16:16

och dina frågor i kommentaren till det jag hade skrivit hjälpte enormt mycket och fortsätter att hjälpa mig då jag kan gå in och läsa det igen för att hämta styrka! Vi förstår( jag tror alla) hur mycket det betyder att andra kommenterar och lämnar synpunkter på det man skriver.
När jag läser vad du skriver så känner jag att jag skulle vilja komma och rycka dig därifrån. Det verkar som att han inte endast har problem med missbruk utan också med översitteri. Han trycker ner dig totalt och då är det inte konstigt att du får svårt att verkligen känna efter vad du vill eller hur mycket du orkar. Du har inte bara missbruket att kämpa emot utan också hans totala makt över dig och ditt mående. Det är säkert väldigt vanligt att missbrukare beter sig svinaktigt och kanske till och med agressivt men det finns skillnad mellan att systematiskt trycka ner någon och att tappa humöret. Du är drabbad både som partner till missbrukare och makt/kontrollproblematik, det gör det mycket tuffare för dig och jag tror att det bästa du kan göra är att söka hjälp utifrån. Kanske du kan få stödsamtal via en kvinnojour tex..

Jag vet skillnaden!

Tyvärr måste jag nu ge ett tillkännagivande; jag är medberoende( men det är först nu jag har insett min problematik och att jag har haft den sedan länge). Min exsambo var mitt återfall efter 7 friska år.. Och jag vet skillnaden mellan att vara rädd för fyllan och att vara rädd för sin partner.

När jag var 20 år och nyss inflyttad till huvudstaden från en småstad träffade jag en nästan dubbelt så gammal man med, skulle det visa sig både alkoholproblem och härskarproblematik. Jag var en levnadsglad, sprallig och kulturintresserad ung kvinna. Jag flyttade till Stockholm på grund av att jag började på en teaterutbildning och fick snabbt många vänner och spåddes en lysande framtid i skådespelaryrket av mina lärare och praktikhandledare. 10 år senare var jag en underviktig, ångestriden, komplexfylld handlingsförlamad tvåbarnsmor och medberoende. Vägen tillbaka till livet var lång och allt annat än enkel och priset blev mycket högre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Kortfattat hände detta;

Jag träffar mannen och vi inleder ett förhållande. Jag kan inte heller säga exakt hur eller när det började med efter en inte alltför lång tid hade jag förstått att jag var värdelös, ful och att allt jag gjorde gick för långsamt eller blev fel på något annat sätt, jag var evigt tacksam att jag träffat den enda man på jorden som kunde stå ut med mig. Livet började mer och mer kretsa kring att först vara till lags och senare att hålla sig så osynlig som möjligt. När han drack var han svartsjuk och fysiskt våldsam, vid nykterhet endast verbalt nedlåtande och dominant. Under all år vi hade tillsammans så gjorde jag allt som stod i min makt för att undanhålla sanningen om vårt liv för omgivningen. Jag ljög, manipulerade och drog mig undan. Tills slut hade jag inga vänner kvar och kontakten med min familj var dålig och oärlig. Efter att barnen föddes slutade det fysiska våldet men då var jag redan så nedtryckt att han bara behövde titta på mig för att jag skulle bli rädd.

När jag en dag ( efter en låååång resa med samtal och tillfälliga flykter till kvinnojourer) bestämde mig för att tag i problematiken på allvar så hände det jag minst av allt hade väntat mig. Jag ville sluta ljuga och berättade allt, precis allt för min familj och blev till min häpnad inte trodd. Efter att ha ljugit under 12 års tid så var detta första gången de tvivlade på att jag var ärlig! Det är egentligen lite komiskt när man tänker efter. Jag var då gravid med nummer tre och jag tänkte att nu är det slut med all medberoende och förnekelse också för barnen.

Jag började att sätta ord på det vi upplevde, berättade för barnen om alkoholism och hur sjukdomen fungerar, att alkoholistens beteende aldrig är någons annans fel och att man inte heller behöver känna skam för att en förälder har drabbats av sjukdom. Resultatet blev att jag senare vid vårdnadsutredningen, efter att han vägrade lämna tillbaka barnen efter umgängeshelg, att jag beskylldes för att ha manipulerat barnen och skrämt dem med att fadern är alkoholist. Mina föräldrar tog också hans parti och menade att allt handlade om någon slags psykisk kolapps från min sida. Kanske havandeskaps-psykos. Hur som helst slutade det med att han har vårdnaden om mina två äldsta barn, fortsätter att dricka och att barnen ropar på hjälp för döva öron.

Nu är den äldsta myndig och nummer två blir det om ett år men de har tagit stor skada av detta. När nummer två för tre år sedan skrev på facebook om sin besvikelse över att pappan inte ens håller löftet om att vara nykter på julafton kontaktade jag min familj då jag själv befann mig geografiskt långt ifrån. Jag bad att de skulle agera och svaret blev att det inte kunde förstå varför barnet skrev så men att det berodde säkert på åldern och uppmärksamhetsbehov och de skulle prata med hen och förklara att det inte är acceptabelt att skriva så på facebook!!! ja, du förstår.. det jag vill säga med detta är att det kan finnas en fara i att vara alltför stark alltför länge.
Du riskerar;

1. att inte märka att din styrka egentligen numera är anpassning och rädsla
2. att du spelar rollen som den starka så bra att omgivning lägger skulden för familjens sammanbrott på dig
3. att du ljugit så länge att människor i din närhet tror att du bara fantiserar när du lägger fram den sanna verkligheten.

Det andra jag vill råda dig till är att ta hjälp för ditt medberoende. Jag har först nu de senaste dagarna börjat acceptera att jag är medberoende och jag har förstått att det inte är en slump att jag träffar ytterligare en alkoholist trots att jag hade nästan 7 "friska år". Jag tog mig ett återfall i och med alkis nummer två.

Det är också viktigt att skilja på alkoholproblem och den typen av agressivitet som följer den problematiken och kontroll/maktbehov. Jag har provat två alkoholister för att utrycka mig lite krasst, och det är tusen resor värre att leva med en maktberusad person än med den som är berusad av endast alkohol.

Jag är säker på att du kommer att ta dig därifrån Yogi. Du är uppenbart en intelligent och mogen person och du har styrkan att göra dig fri. Bli inte nedslagen av dina ambivalenta känslor, dem hör till problematiken. Låt beslutet mogna långsamt, planera hur du ska gå till väga för att lämna honom på ett odramatiskt sätt och hur du ska undvika att "trilla dit igen". Lek lite med tankarna utan att kräva av dig själv att du ska sätta planen i verket. Säg till dig själv att du kan om du vill. Få anar tankens kraft. Plantera dessa tankar i din hjärna och den kommer att bearbeta i ditt undermedvetna och en dag har du kraft och beslutsamhet att ta dig ur detta.

Det är en process du måste ta dig igenom och att forcera fram något är ingen ide. Då är risken stor att du går tillbaka.

Lycka till och tack för att du har hjälpt mig! Kramar!!/ lilleskutt

mulletant
sön, 2013-12-15 - 15:53

säga att jag finns med dig i tanken. Vet så väl alltför väl...
För min, hans och vår del fungerade det i alla inte att dricka kontrollerat och begränsat vid särskilda tillfällen. (Kanske du läst vad jag skrev i min tråd på morgonen?) Två försök visade att det inte fungerade och därmed föll mitt intresse för den saken - från början trodde jag det skulle funka... men då hade jag inte hunnit lära mig att alkoholen är "listig, falsk och stark". Det är den.
Kram, kram vänne - försök ta hand om dig och försök göra nånting som du mår bra av. Jag finns med dig i tanken / mt

Yogi
sön, 2013-12-15 - 16:22

Ni ger mig styrka mitt i allt!
Ja jag börjar förstå att jag är medberoende. Det är så. Vill försöka få hjälp för det, men vet inte riktigt vart. Träffade en kurator på kvinnojouren i en närliggande stad för ett år sedan när jag faktiskt flydde mer eller mindre, när han efter intensivt drickande höll mig vaken flera dygn i sträck. Droppen blev en natt när han sa att han skulle sätta en kula i min pappa, bror eller syster. "Blir du orolig nu? Hur ska du kunna skydda dem? Du vet inte vem eller när det kommer att ske...eller kanska jag sätter en kula där det kommer kännas värst...i *****(min älskade systersons namn)" Den natten bestämde jag mig för att verka som vanligt och planera min flykt en dag när han var på jobbet. Tog då hjälp av kvinnojouren. Gick tillbaka i alla fall efter några veckor... :(

Nu först har han skickat ett sms "jag älskar dig, puss". Nu vet jag att han har druckit. Den sentimentala romantikern kommer fram i början. Den här kvällen kommer inte bli rolig. Och jag måste få sova inatt om jag ska orka jobba imorgon. Hade hoppats att han skulle orka hålla i över jul och nyår i alla fall. Tror det gick 17 dagar nu.

Ja jag måste vara stark nu. Måste våga stå rak. Det kommer bli vidrigt här hemma nu. För att jag måste säga till honom att det är över och ingen idé att tro att det kommer bli bättre. Hoppas att han kan flytta någonstans under uppsägningstiden. Skönt i alla fall att lgh redan är uppsagd så det inte behöver gå så lång tid. Men under tiden då? Jag börjar alltid tänka på praktiska saker, kanske är det en flykt för att slippa tänka och känna...

Det hjälper min "process" att läsa era "resor", de inger hopp till en trasig själ!

Kramar!

lilleskutt
sön, 2013-12-15 - 16:49

att du faktiskt har lämnat honom tidigare! Var inte besviken på dig själv att du gick tillbaka, det tillhör berfielseprocessen. Tror du att du kan kontakta den kvinnojour där du sökte hjälp tidigare? Glöm alla känslor av misslyckande för att du gick tillbaka. De vet väl hur en sådan process fungerar och har full förståelse för att man trillar dit igen.

Jag gjorde misstaget att jag på grund av att jag skämdes så mycket inte vågade kontakta samma kvinnojour två gånger utan sökte mig till ny jour vid nästa tillfälle. Det är dumt eftersom man får bättre hjälp om de förstår hela problematiken och var i processen man befinner sig.

Se dina tidigare försök att lämna honom som träning inför den stora dagen. Övning ger färdighet! Nästa gång håller du ut lite längre, kanske blir det den gången definitiv. Om inte är du ett steg närmare målet.

Jag blir lite orolig när du skriver att du ska göra klart för honom att du har fått nog. Kan det inte bli värre då? Fundera gärna på om det inte är bättre att lämna honom i tysthet, att försöka att hålla dig och honom så lugna som möjligt.

Han har härskarbeteende och kommer troligtvis att försöka att få dig att stanna. Vad händer med din styrka om han kommer med en massa hot? Hur reagerar du om han hotar med att skada dina anhöriga om du går ifrån honom?

Ditt starkaste och kanske enda vapen är att han inte vet vad du tänker, låt honom inte få tillgång till det.

Du vet naturligtvis bäst hur din situation ser ut och hur han fungerar men ibland kan det vara bra att se tillbaka på vad som var bra och mindre bra vid tidigare försök och att prova en annan strategi.

Lycka till och tänk på att i första hand sörja för din säkerhet!

Yogi
sön, 2013-12-15 - 19:51

Och det blev en kraftig reaktion. Som vanligt en massa "jag älskar dug och jag skulle aldrig kunna svika dig". Vilket är vad han just gjorde. Han krävde en förklaring. Men han tror inte på min förklaring om oförutsägbarheten, oron och allt annat som alkoholen för med sig. Han frågade vad han hette som jag vill ha istället, som är bättre än han. Han kan inte ta in att det "bara" handlar om att jag inte vill leva med en alkoholist. Han sparkade på bordet i vardagsrummet så allt flög över rummet, sparkade hål i balkongdörren. Jag har idag monterat upp garderobsdörren som han slog sönder så den lossnade från gångjärnen förra gången han drack. Och skruvat fast handtaget på den andra balkongdörren. Nu är det bara knoppar på två garderobsdörrar handtaget på dörren till barnens rum och ytterdörren kvar att laga efter hans framfart. Och måla vägg och tak (rödvin) i köket. Sånt måste ju fixas innan en ev flytt.

Nu gick han igen. Efter att ha sagt att han ska åka hem till min pappa ikväll och göra upp en gång för alla, att han ska göra allt till ett helvete för mig. Jag sa att han fick göra det som kändes bäst för honom. Han säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, ingen som kan älska mig lika mycket som han. Att jag är en psyksjuk hora, att min ***** är stor, slapp och äcklig - "vad fan tror du att jag inte vill ligga med dig för?"

Jag är så van vid dessa angrepp, men självklart är det jobbigt att höra...
Undrar om han kommer tillbaka ikväll? Jag hoppas inte det.

Tack för att du orkat läsa det här!

mulletant
sön, 2013-12-15 - 21:02

sånt som den karl´n häver över dig borde INGEN vänja sig att ta emot. Aldrig nånsin! Hela mitt inre vill skrika att du ska gå. Nu!
Kanske jag redan tidigare föreslog att du ska läsa flygcerts tråd - hon har levt i något liknande och tagit sig ur det!
Sök dig till kvinnojouren och förstå att du behöver hjälp. Nu!
En sak till - du har inget att skämmas över. Kom ihåg det. Du är inte ensam, styrkekramar / mt

FylleFia
sön, 2013-12-15 - 21:58

Hej Yogi! Jag instämmer med mt. Lämna nu!!! Den där mannen du beskriver är långt ifrån "bara" ett alkoholmissbruk. Han må vara sjuk i det, men han har också en massa andra problem som jag ser det. Att härja omkring i hemmet är inte ok och de flesta alkisar gör det inte. Att kalla dig för de fruktansvärda saker som han gör är inte ok. Slapp *****. Jo det kan han nog känna om han är liten själv. Kärlek handlar nog inte om det. Lämna nu. Se dig inte om. Låt han kvävas i sin offerroll. Jag är själv alkoholist men jag har aldrig skyllt der på mina kära. Så gör man inte. Och att ha sönder saker har ingen point. Mer än i ett skadat sinne säga att; "Se vad du fick mig att göra". Du har inte fått honom att göra något. Lämna nu! Idag! Ikväll även om det blir obekvämt rent tekniskt.

Fia

lilleskutt
sön, 2013-12-15 - 22:23

Det känns oroande att han beter sig på det viset. Jag skulle vilja säga att du ska gå NU , kontakta kvinnojouren och få hjälp. Samtidigt vet jag att när man lever i en våldsam relation så får man en lite ( om du ursäktar) snedvriden bild av vad som är normalt och tycker att sådana som jag och mulletant kanske är lite av överkänsliga olyckskorpar. Ofta kan det vara så att man känner sig väldigt upprörd och rent av rädd men att efter att det lagt sig bagatelliserar man det som hänt. Jag lever ju trots allt, eller han slog mig inte, han hotade bara att döda mig men han menade inget.etc etc.. Man upplever det som att man kan ha överdrivit både sin egen rädsla och situationens allvar.

Jag är rädd att du kommer att känna så i morgon eller när han nu lugnar ner sig.

Han lever på att du blir rädd och att folk runt omkring dig slår på stora trumman så att du uppfattar dem som överdrivna. Han menar troligtvis inte att han ska döda dina anhöriga men han menar att hota dig till att göra som han vill och det är illa nog.

Du har levt i detta så länge att du har glömt ditt värde. Du kan säga att du är värd något bättre men innerst inne menar du det inte. Du är troligtvis rädd att bli ensam, att inte duga och att kanske ha fel, att han kanske inte är så hemsk egentligen utan det är bara för att du inte är tillräckligt perfekt eller för att du provocerar etc etc..

Innerst inne kanske du har en känsla av att ditt odjur egentligen är en förtrollad prins och att om du inte bryter förtrollningen så kommer någon annan att göra det och då blir det verkligen en bekräftelse på ditt mindervärde.

Du kanske i en del fall har varit överdrivet rädd och haft katastrofkänslor när det har varit utåt sett ganska obefogat och därför tror du att du alltid överdriver allvaret i situationen.
Det är vanligt att man reagerar så. Om man lever i en ständigt hotfull situation blir till slut både hjärna och känslor förvirrade och man får svårt att bedöma graden av hot i situationer vilket kan leda till att man är överdrivet rädd. MEN det förrädiska med den förvirringen är att man också kan missbedöma åt andra hållet. Trots att man kanske blir rädd av en hostning kan man ignorera varningssignalerna i en potentiellt farlig situation.

Om dina tankar och känslor vet jag inget men ungefär så var mina , jag vill inte säga tankar för de var på det omedvetna planet , men känslor..

Jag känner mig väldigt orolig för din situation och hoppas att du tar till dig de råd och den oro som flera här ger utryck för.

För en gångs skull vill jag INTE råda att du ska lyssna på din magkänsla, för den har du troligtvis slutat att kommunicera med så det kan hända att magen håller tyst när den egentligen borde skrika.

Ta hand om dig och lycka till! Kramar/ Lilleskutt

Yogi
tis, 2013-12-17 - 12:23

att det är sant, Mulletant. Jag har nu läst lite varje dag på de sidor du länkar till och jag förstår ju rent "intellektuellt" att det jag upplever och är med om passar in där. Det är också precis som du säger, Lilleskutt, att jag bagatelliserar det inträffade i efterhand. Tänker att "det var ju inte så farligt ändå" och jag sänker tröskeln hela tiden för vad som är ok. Du hade förstås också rätt i att jag igår inte klarade att stå på mig, utan föll tillbaka igen. Höll ifrån mig hela natten, sa till och med rent ut till honom att han är en "jävla alkis" och att jag inte vill vara tillsammans med en alkoholist. Han blev jättearg förstås och slog sönder en golvlampa. Han berättade att en av hans kompisar sagt att jag hade "kåta ögon" och min sambo menade att jag flirtade med allt och alla. Påstod att jag inte hade några tjejkompisar som ville umgås med mig eftersom jag flirtar och stöter på deras män. "Du umgås ju aldrig med några tjejkompisar, det är ju för att du inte har några längre, de vill ju inte vara med dig längre". Jag förklarade då att jag inte vågat bjuda hem någon eftersom jag aldrig vet hur han är, om han är full eller otrevlig, och att jag skäms för att någon skulle se hur jag har det och accepterar att ha det. Att jag är trött på att det aldrig går att planera och genomföra någonting eftersom man aldrig vet hur det blir, om han är full eller inte på humör just då.

Jag kan se mitt eget beteende, att jag alltid ger upp och faller tillbaka. Att han vet om att jag alltid gör det. Jag försöker hålla huvudet kallt, ha mina tankar för mig själv. I mina tankar gör jag upp planer för allt. I mina tankar ser jag februari som vår sista månad tillsammans, då upphör hyreskontraktet och i mina tankar är min plan att flytta hem till en kompis då och bryta kontakten med honom helt och hållet. Under tiden vill jag bara försöka ha det så lugnt det bara går. Får ändå dåligt samvete gentemot honom. Känner mig falsk och beräknande. Känner det som att jag utnyttjar honom. Han har köpt saker till hemmet de senaste veckorna mm och det gör att jag känner mig rutten som låter honom göra det. Som om jag vore den hora han säger att jag är. Är det så? Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill kunna stå för att jag gör som jag gör. Jag vet att det vore ärligare att säga det till honom direkt och verkligen stå för det. Men jag vågar inte det. Jag är rädd för att han ska slå sönder lägenheten och förstöra den mer än det är nu, det blir bara jag som får ta smällen eftersom jag står för kontraktet. Jag är rädd för att han inte ska lösa ut mina smycken på pantbanken, jag kommer inte att ha råd att göra det i så fall. Där finns ett armband efter min mamma, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är rädd att han kommer att ställa till ett helvete för mig på alla sätt han kan. Han anklagar mig för att bara tänka på pengar. Det är inte sant, förutom att jag oroas av att inte kunna betala mina skulder som jag fått efter att vi blev tillsammans, främst eftersom han inte haft någon inkomst och när han haft det så har han spelat bort det och inte bidragit till hushållet ens med hälften. Själv vägrar han att betala räkningar. Jag ser att jag har en möjlighet att betala av allt och bli skuldfri i april. Det förutsätter att jag är ensam. Jag vet att jag oroar mig för ekonomin, men jag ser inte det som ett fel! Jag ser det som ett ansvarstagande som jag vill kunna leva upp till. Är jag en hora då?

Jag kan inte se klart i det här. Jag klarar inte att argumentera mot honom, han villar bort mig tills jag inte vet vad jag har sagt längre eller vad som är min åsikt.

Jag får försöka tänka i små steg. Nu har jag äntligen lite kontakt med min syster och hennes familj igen. Det är ett stort steg framåt. Jag vill försöka träffa henne åtminstone en gång i veckan. Min egen tid som jag ska försöka att inte stressa mig igenom för att jag måste hem till honom. Jag tänker försöka strunta i om han blir sur. Jag måste kunna stå för att jag vill träffa henne och inte ursäkta mig hela tiden. Jag ska också försöka bjuda på middag för alla mina barn och dotterns sambo minst en gång i veckan. Jag tänker också bjuda hem en kompis på alkoholfri middag under julledigheten. Jag jobbar för att bli mer självständig och göra saker som jag mår bra av. Passar det inte honom så får det stå för honom, men jag vill umgås med nära och kära!

Han sa förut idag att han skulle ringa beroendecentrum imorgon om han inte fått någon kallelse då. Jag tyckte att det var bra för det visar att han är angelägen. Sen börjar jag ju ändå se att han har så mycket större problem än så, som stämmer väl in på det som stod i tuvaforum.se om narcissism. Det konstiga är att jag läste om det redan för ett år sedan, såg likheterna men slog ifrån mig. Nu kan jag inte göra det längre. Jag måste våga se saker för vad de faktiskt är. Det är sorgligt men sant. Han har tagit från mig min självkänsla, mitt självförtroende och raserat min tillit. Han har fått mig att dra mig undan från vänner och familj. Han har förstört relationen till min syster och övriga familjen. Han har förstört min ekonomi. Och ändå tycker jag synd om honom. Och ändå tycker jag att det är mitt fel. För nånstans är det ju det - jag har låtit honom göra det. Jag har inte sagt ifrån. Jag har anpassat mig.

Tusculanum
tis, 2013-12-17 - 14:52

Läs noggrant igenom vad du har skrivit i din tråd. Tänk på orden och känslan i dem. Läs igenom de sista meningarna i det sista stycket i ditt senaste inlägg många gånger. Föreställ dig att det är en annan kvinna som har skrivit detta och ber om råd och moraliskt stöd. Vilket råd hade du då gett denna person?

Tillmälena han ger dig är bara ett uttryck för ett maktspråk i syfte att underminera dig. Du vet ju själv hur det förhåller sig och det är trots allt det viktigaste. Ta på dig gåsdräkten och låt det bara rinna av.

Du skriver att du känner dig beräknande och falsk gentemot honom men uppriktigt sagt vad tycker du att hans agerande är gentemot dig. Det är klart att i hans värld finns du där och han justerar din självkänsla som han vill ha den med de verktyg han vet att du svag för. Allt för sin egen vinnings skull och inte för ert gemensamma liv.

Jag har innan jag kom till detta forum inte ens funderat på företeelsen ”medberoende” än mindre förstått dess konsekvenser. Nu tror jag att jag har fått en liten insikt i medberoende och jag får en känsla att det nästa är värre än ett eget missbruk. Helt enkelt därför att en medberoende är helt i händerna på någon annan än sig själv.

May the Force be with You

lilleskutt
ons, 2013-12-18 - 22:36

Jag känner starkt för din situation och önskar av hela mitt hjärta att du snart ska få fred. Att du inom en mycket snar framtid ska var fri från det helvete du lever i.
Det är bara en tidsfråga innan du tar dig därifrån, du har styrka och huvud att klara det och att du är på väg råder ingen tvekan om.

Jag tycker att det är jättebra att du ska börja bjuda hem kompis och syster till dig ibland. Det ger en signal till honom och även till dig själv att du har rätt att leva ett normalt liv och att det är hans problem om han gör bort sig. Det kan också vara bra, hur jobbigt det än kan kännas för dig, att din syster och andra som står dig nära får se hur han spårar ur. Det ger dem större förståelse för din situation och kanske inser de att du lever i en potentiell fara.

Det är viktigt för din säkerhet att så många som möjligt känner till hur du har det.
Kanske kan du och din syster ha ett kodord som du enbart använder vid fara så att du kan kalla på hjälp utan att han förstår det.

Tänk inte nu att jag har missuppfattat situationen eller att du har överdrivit. Allt,precis allt ,i din text, det du skriver nu och det du har skrivit tidigare, indikerar att du lever med en tickande bomb. Du har blivit så van vid ljudet att du inte hör det taktfasta tickandet i bakgrunden men jag lovar att det hörs genom datorn när jag läser dina texter Yogi.

Du är så nära nu, så nära att ta dig ur din situation och det är bra. Jättebra! MEN var försiktig så du inte signalerar detta till din sambo, vad du än gör. Håll i stället huvudet kallt är mitt råd.

Hur arg du än blir, försök att inte tala om att du är på väg bort, det kan sluta illa.

Jag vill inte skrämma dig, och menar inte att det är så i ditt fall, men tror du att de kvinnor/tjejer som har mist livet ( direkt eller indirekt) pga våldsamma relationer förstod den fara de befann sig i ?

Snälla, hur dumt och överdrivet du än tycker att det jag skriver är, vidtag några försiktighetsåtgärder, ha en flyktplan klar och be någon att ringa med ojämna mellanrum för att höra hur du mår. Du tror inte att du ska krocka när du tar bilen men du använder ändå säkerhetsbälte. Gör det hemma också!

Massor med styrke och befrielsekramar! / lilleskutt ( Och tack för allt stöd, det är värt massor! )