av Yogi

Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

Yogi
tors, 2013-12-19 - 14:17

om det som händer i min vardag. Jag har berättat lite då och då, men det är som bekant svårt att förstå alla mekanismer för en som aldrig riktigt upplevt detta själv. Jag berättade att jag skriver här och jag tänkte skicka en länk till honom (ja, det är en han, som är min bästa vän sedan ungdomsåren). Jag berättade om min plan och att min enda önskan just nu är att jag lyckas "härda ut" och försöka att hålla honom så lugn som det bara är möjligt.

Jag är faktiskt rädd. Egentligen inte så rädd att han ska skada mig fysiskt eller så, men jag är inte helt säker. Han har utövat våld tidigare mot sin exfrus fd man (hänger ni med?). Han fick fängelse en månad och avtjänade det i våras, under vår tid tillsammans. Jag vet att han har hotat och misshandlat andra tidigare. Men inte under vår tid, höll jag just på att säga när jag kom på att han ju har hotat ganska många även under vår tid. Inte misshandlat dock. Men ändå... Jag måste konfrontera honom till slut. Jag tänker göra det när det bara är några veckor kvar av hyreskontraktet. Samtidigt tänker jag berätta litegrann för hyresvärden och be att få byta lås omgående. Annars vet jag att han kommer bli helt galen och slå sönder hela lägenheten och det finns ingen försäkring i världen som ersätter detta eftersom det kommer räknas som egenförstörelse eftersom han bott och fortfarande är skriven där. Får ångest när jag skriver det här. Blir rädd att han ska läsa. Jag har lämnat ut mig så detaljerat. Men jag behöver göra det för min egen skull, för att jag ska kunna läsa och förstå. Se på det ur ett utifrånperspektiv.

Jag kan anförtro mig till min vän. Han vet om alla skuld- och skamkänslor. Min syster och övriga familj vill jag hålla utanför det här. Jag klarar inte av tanken på att de ska se hur det verkligen är. Där är skammen och skulden alldeles för stor, samtidigt som jag bär på en ganska stor besvikelse gentemot dem av andra orsaker. Känner mig helt enkelt som en fruktansvärt dålig människa. Ovärdig. Avskyvärd.

Lilleskutt, jag tycker inte att det du skriver är överdrivet även om jag är rädd att jag själv överdriver. Men jag vet att jag inte gör det. Jag beskriver bara hur det är ur mitt perspektiv. Om min sambo visste om en enda liten bit av det jag känner så skulle han bli vansinnigt arg och tycka att jag säger såhär för att jag vill ha uppmärksamhet, spela offer, att andra ska tycka synd om mig, att jag är barnslig och beter mig som en barnunge mm mm. Men jag vill inte ha någonting av det. Jag har velat ha en förändring och att han ska förstå. Det kommer aldrig att hända. Jag vill bara försöka tassa ut bakvägen, smyga så ingen ser mig, försvinna från vårt gemensamma liv och raderas ur hans minne. Utan uppmärksamhet, eller medömkan. Jag vill inte vara ett offer. Däremot är det ju faktiskt han som vill ha uppmärksamhet, bekräftelse och allt det andra.

Jag har ont i magen varje dag nu. Vet inte vad som kommer att vänta nu när helgerna kommer och jag kommer vara ledig från jobbet en del. Känner verkligen inte för att vara hemma tillsammans med honom, men det är ju så det kommer bli. Jag kan inte be någon ringa mig. Jag har nästan ingen kontakt med någon utanför "oss". Jag pratar med min vän när jag jag sitter i bilen. Messar med syrran ibland på dagtid när jag är på jobbet. Svarar sällan i telefon när pappa ringer om jag är hemma och ringer upp honom när jag åker till jobbet. Har telefonen på ljudlöst i jackfickan när jag är hemma för att han inte ska störas av meddelandesignal eller ringsignal. Kollar ibland för att se om barnen har hört av sig eller så, men något annat svarar jag inte på om jag är hemma.

Det är ändå märkligt hur jag har hamnat här. Hur det blivit såhär steg för steg tills man nästan inte har något kvar av livet utanför. Egentligen vill han helst att jag inte ska jobba heller, och jag får inte prata om jobbet eller berätta något om min dag. Själv pratar han massor om sitt jobb, när han har något. Om hur duktig han är, hur lätt han har för att få kontakter och vilka ledaregenskaper han har. Efter ett par timmar (eller redan vid anställningsintervjun) så har han i princip redan blivit chef och ansvarig för allt. Sedan går det en kort tid och sedan tröttnar han och börjar vantrivas, gör sig osams med chefen och säger upp sig.

Jag ska försöka ha en flyktplan. Jag vet att jag kan åka hem till min vän och tillfälligt bo där. Hunden kan vara hos barnens pappa. I annat fall kan jag någon natt bo hos min dotter och hennes sambo, men det vill jag av förklariga skäl helst inte. Men det finns möjligheter i alla fall.

Det jag är mest orolig för är ändå det som jag vet följer efteråt, terroriseringen via sms, e-post och telefonsamtal. Jag vet att man borde blockera telefonnumret osv och inte läsa något av det han skriver, men det är så sjukt svårt! Ja, ja. Ett steg i taget...

mulletant
tors, 2013-12-19 - 15:00

i magen när jag läser hur du har det. Det du beskriver är ett skolboksexempel hur den utsatta krymper det egna livet - tack och lov har du människor att vända dig till, du har flyktvägar och du börjar göra planer. Helst vill jag be dig att bara lämna nu, tassa ut bakvägen som du skriver. Ett steg i taget visst - i din läkningsprocess, men bort från det instängda helvete du lever i. Fortsätt skriva och minns att du inte är ensam.
Kramar / mt

Yogi
fre, 2013-12-20 - 10:49

lämna redan nu på en gång. Men jag vågar inte, för jag vet att jag inte har en chans att bli av med honom förän lägenhetskontraktet går ut. Jag vågar inte bo kvar där om han tvingar sig kvar, vilket jag vet att han kommer att göra. Jag vågar heller inte bo kvar om han flyttar därifrån, för jag vet att han kommer att komma dit och försöka ta sig in, och den oron och stressen skulle jag inte orka med. Jag skulle heller inte våga ha mina barn hos mig då eftersom han fullständigt struntar i om de ser och hör och tar skada av det. De har bevittnat tillräckligt och nu behöver de i alla fall inte träffa honom berusad och då klarar han någorlunda att hålla sitt humör i schack.

Jag tror att jag måste härda ut. Försöka hålla honom lugn och ovetande om mina planer tills dess det är dags. Men det känns som om han kan läsa mina tankar. Jag vet inte om jag beter mig annorlunda kanske. Jag känner mig nervös hela tiden i hans närhet och även när han inte finns i närheten. När han ringer. Eller när jag skriver här och det blir så verkligt. Så sant. Nu när jag börjar ta in vad det faktiskt handlar om, även om jag fortfarande vill bagatellisera och tänka att det nog inte är så farligt ändå. Jag har konstant ångest numera. Tankarna snurrar. Jag är rädd för det som måste ske. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Idag ska han iväg med en fyllekompis och handla julklappar i en annan stad. Det har nog bara hänt vid något enstaka tillfälle att han kommit hem nykter därifrån, oftast har han blivit kvar där och stängt av mobilen så jag inte riktigt vet vart han har varit eller när han tänker komma hem. Är orolig att han ska dricka igen idag. I så fall är jag tacksam om han inte kommer hem. Men risken är att han ändå kommer hem och vi har bjudit hem min syster och hennes familj för att fira min yngsta dotters födelsedag imorgon. Han har själv erbjudit sig att åka hemifrån ett par timmar för att de ska kunna komma hem till oss. De har aldrig varit hemma hos oss så jag är glad för den möjligheten, men har hela tiden varit orolig för att han ska förstöra det. Om han är hemma och är bakis eller otrevlig/full eller annat, så vet jag inte om jag fixar att genomföra kalaset. Å ena sidan tänker jag att han får ta ansvaret för hur han är osv, och att det inte gör något om de får se hur han är. Men samtidigt så förstörs min dotters firande och jag vet att min syster är rädd för honom och vill inte utsätta sina barn för att träffa honom onykter eftersom han faktiskt har hotat henne och 7-årige sonen till livet. Jag kan inte det. Tänker att jag i så fall tar med tårtan och firar henne hemma hos min pappa eller bror, att alla får samlas där och helt enkelt säga som det är. Eller? Hur tänker ni?

En annan tanke som snurrar i mitt huvud är att han och kompisen kanske festar till och sticker utomlands på en sistaminutenresa. De har pratat ingående om detta och planerat det flera gånger när min sambo varit berusad och haft större summor på kontot. Jag vet att hans kompis tjatat på honom nästan dagligen om detta de senaste veckorna. Då tänker jag att jag direkt ska byta lås och påbörja flyttningen redan nu. Det skulle vara helt underbart att veta att han är på andra sidan jordklotet och att jag då får skapligt lugn och ro att ordna med saker och ting.

Jag har planerat att polisanmäla honom för det han har gjort med vårt företagskonto - spelat upp alla intäkter, inte betalat in skatter och avgifter etc. Det är också något som jag måste göra, men är livrädd för reaktionen. Jag måste komma på avstånd först så att jag kan känna mig trygg på det sättet i alla fall. Han kommer bli helt galen, det vet jag. Får ångest bara jag tänker på det. Jag vågar inte ens andas om att jag har en aning om hur det ligger till. Han har stulit min inloggningsdosa till kontot för att jag inte ska kunna se. Han lade fram den en kväll och jag försökte logga in på natten för att titta, men han har ändrat koden så jag kan inte använda den. Jag ringde till banken och begärde att de skickade kontoutdragen från företaget till mig privat och har beställt ny dosa, även den sänd till mig privat. Jag berättade för banken om mina misstankar och varför jag ville ha dem utskrivna och sända till mig privat, och de tyckte att det var bra att jag gjorde det för hon kunde se att det fanns anledning att kolla upp det. Pengar gör honom helt förvandlad och är hans svagaste punkt. Han vill vara kung och strö pengar omkring sig. Jag vet inte hur jag ska kunna ta upp detta med honom.

Jag skulle vilja prata med polisen men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har blivit så lurad och förd bakom ljuset. Känner mig som en idiot, men jag har inte vågat konfrontera honom! Är så jävla rädd. Ja, jag är det. Jag vet att han slänger ur sig hotelser ungefär som någon som pratar om vädret och att det oftast inte är något att ta på allvar. Men ja, han har suttit i fängelse för grov misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak. För tio månader sedan. En anhörig till hans exfru. Nu kommer jag att bli hans ex. Vad händer då? Han har redan hotat mina närmaste.

lilleskutt
fre, 2013-12-20 - 13:37

Du skriver att du vet att du borde lämna nu på en gång men att du inte vågar. Det är helt förståeligt i din situation men jag vill ändå ge dig min syn på saken. Jag hoppas att du inte missförstår mig och tror att jag vill tala om för dig hur du ska göra eller att jag tror mig veta bäst. Jag vill bara ge dig några argument som du kan fundera lite på och sedan fatta egna beslut. Jag har all respekt för att du väljer din väg och är också säker på att du har förmågan att se vad som är bäst just i ditt fall.

Alla som har kunskap och erfarenhet av hur våld i nära relationer ser ut är överens om att det är just i anslutning till separationen som den våldsutsatta löper störst risk att drabbas av utökat våld och att man därför gör bäst i att ha en plan innan man ger sig av. Där är jag helt med dig.

Du har redan en plan och du har bestämt dig. Det som oroar är att du väntar, att du försöker att ha fullständig kontroll över när och exakt hur det ska gå till när du lämnar. Det känns som att du har all fokus på tidsplanen och därmed blir blind för den omedelbara fara som hotar.

Att du har allt planerat är bra men varför vänta? Du kanske kan släppa en aning på kontrollen och ta steget redan nu även om det på ett sätt innebär att du kastar dig ut på okänt vatten för en tid.

Jag lärde mig mycket om att leva i nuet i somras när jag lämnade min relation och inte visste var jag skulle bo eller hur framtiden skulle se ut. Jag tvingades att bara vara tacksam för den dag som gått utan katastrofer. Det var smärtsamt men jag såg ju att allt löste sig och blev också varse om min egen styrka.

Lite krasst vill jag att du tar med i beräkningen att juletid är den period då många söker skydd hos kvinnojourerna därför att julen är en riskfaktor i sig. Höga förväntningar, mer tid tillsammans och alkohol, som tyvärr för de flesta ett självklart inslag i julfirandet.

Om det skulle ske något som gör att du måste fly finns det risk att det är fullt på kvinnojouren där du bor och du kanske måste bo på hotell eller hos din dotter med allt vad det innebär. Kanske du kommer att plågas av oro över att han kommer dit eller i värsta fall kanske han gör det.

Om du skulle ta steget och kontakta en kvinnojour redan idag, lämna honom innan julhelgen ,helt enkelt för att försäkra dig om en plats , kan du kanske fira din dotters födelsedag som du skrev hos din pappa, eller om du har ekonomi, bjuda ett mindre antal på något cafe eller mc Donalds eller vad det nu kan vara som upskattas av din dotter. Du behöver inte ens ge en förklaring till varför.

Det är som du också skriver risk för att han blir galen om du lämnar honom och du är rädd för vad han kan ställa till med för dina anhöriga. Ja, det kan bli jobbigt för dem men tänk hur jobbigt de skulle få det om något allvarligt händer dig. Tror du att de skull må bra av att veta att du stannade för deras skull?

Mitt tips är att du, när du tagit steget att lämna honom, kontaktar polisen där dina anhöriga bor och förklarar läget, lämnar deras adresser och ber polisen att göra en notering. Kommer det då in ett larm från den adressen så vet de vad det handlar om och kan prioritera ärendet även om det utan den informationen inte skulle ha bedömts som akut.

Jag vet inte i vilken stad du bor men i Stockholm finns "Alla kvinnors hus". Jag har själv bott där för ca 15 år sedan. Om det inte har förändrats så har man sin egen lägenhet i ett hus på en innergård. Det finns ingen möjlighet att ta sig in på gården utan att först passera en port som bevakas och öppnas av personal.

Det finns allt du behöver i lägenheten och du får också möjlighet att gå igenom deras stora förråd för att se om du kan finna gardiner ´, dukar etc som passar just din smak. Du har tv, telefon, internet i din lägenhet, allt som behövs för ett normalt liv Det finns tillgång till personal, som finns i ett angränsande hus på samma innergård, dygnet runt.

Gemensamhetslokaler finns, där det också alltid finns tillgång till personal. Det finns ett stort lekrum och en barnterapeut som kan hjälpa barnen att sätta ord på det de upplever och att förstå situationen, hon kan också ge tips och råd, skriva utlåtande och hjälpa dig med kontakter med myndigheter och Bup om så behövs.

De samarbetar med ett antal riktigt bra advokater( en del riktigt tunga namn)som de kan förmedla kontakt med.

Kostnaden för boendet kan ses som närmast symbolisk och om du inte har råd att betala själv så hjälper de dig med att få kostnaden täckt av socialtjänsten som måste hjälpa till utan dröjsmål när det gäller våldsutsatta kvinnor.

Du behöver inte uppge ditt fullständiga namn när du skriver in dig där utan kan alltså bo där anonymt. Du får ta emot kvinnliga besökare och dina barn får bo med dig.

Jag tror att du skulle få en så mycket trevligare jul om du tar steget redan nu. Tänk inte på att han eventuellt slår sönder hela lägenheten. Du kommer ju att anmäla honom och du kan till och med vara så förutseende att du fotograferar hur det ser ut innan du ger dig av. Om du bor på ett jourboende kan du få intyg som bekräftar att du bott där under perioden.
Han kommer att bli dömd ersättningskyldig för det han ödelägger i bostaden.

Om du stannar kvar av rädsla för vad han kan ställa till med i lägenheten och för dina anhöriga så har han ju uppnått precis det han önskat. Då bekräftar du att hans beteende är effektivt och det förstärker ju bara hans motivation att fortsätta hota och slå sönder saker.

Fundera en stund på vad det värsta som kan hända är om du stannar kvar respektive om du lämnar redan nu, hur du kommer att känna dig om du firar jul i hans närhet respektive på tryggt avstånd.

Du gör det som du känner är bäst och du har all rätt till det. Med stor respekt för din intelligens och förmåga att bedöma din situation vill jag bara ge en "utifråntolkning" av din utsatthet.

All styrka och självförtroende önskar jag dig med en stor Julkram!

Adde
fre, 2013-12-20 - 14:16

snälla....läs vad lilleskutt skriver och ta ett beslut innan det händer nåt mer allvarligt !! Jag håller med i allt hon skriver och jag vill bara tillägga om ert företag och ekonomin där (fast det känns som att riva i öppna sår, men det är för ditt eget bästa) : Om du vet om att det förekommer rent fusk i firman så är även du som delägare åtalbar. Om berättar vad du vet nu så finns det en stor chans att du går fri.

Så....polisanmäl och ta kontakt med kvinnojouren. NU. Direkt.

Kram !!

lilleskutt
fre, 2013-12-20 - 14:50

när jag ändå är igång.

Jag har läst en hel del och sett program etc om våld i nära relationer och reagerat på att man alltid tar upp de värsta exemplen, visar bilder på söndertrasade ansikten och flådda hudpartier. Jag förstår vad man vill uppnå , att syftet är att visa hur långt det kan gå men jag menar att det motverkar sitt syfte.

Det budskap som tas emot är att ens egen situation trots allt inte är så förfärlig, att man faktiskt inte borde klaga, att ta en plats på jourboende när så många har det så svårt känns rent av omoraliskt.

Det hjälper också de misshandlande männen/kvinnorna att förringa sitt eget beteende. " Vilket svin, så skulle jag aldrig kunna göra, det finns gränser. Det är en sak att slå sönder saker och att hota men att lemlästa "...

Jag önskar att man kunde berätta lite mer om de psykologiska effekter "lindrigare våld" medför, tala mer om de som lever under en hel livstid i en relation som förminskar och begränsar dem, om alla krossade drömmar, högt blodtryck och självmord detta orsakar, om det sociala arvet som tvingar in barnen i liknande relationer..

Hur många gånger har jag inte hört anhöriga berätta om mormor eller farmor som underligt nog vid 80 års ålder levde upp efter makens så tragiska bortgång

Pellepennan
fre, 2013-12-20 - 14:52

Hej Yogi
Jag skriver fram till nu bara i andra sidans trådar. Läser mycket andras trådar, och ibland även era som skriver om hur ni upplever ert medberoende. Du har ju redan här fått alla goda råd som finns. En sak är i alla fall säkert, och det ju att det du är inne i inte är hälsosamt. Lycka till nu när du agerar, vilket du måste göra. Du ska se att det finns en bra chans att få ett lugnt och harmoniskt liv framöver. Fram tills dess - all styrka i den jobbiga tid som nu kommer.

Styrkekramar!

//PP

Yogi
lör, 2013-12-21 - 09:43

och reflektioner. Känner lite att "hjälp, vad har jag dragit igång? Sååå farligt är det väl ändå inte, jag har nog överdrivit och gett er en missvisande bild..." Har läst igenom mina egna inlägg flera ggr och hittar ingenting som inte är sant. Men blir ändå förskräckt när jag ser hur allvarligt ni tycker att det är. Jag kan inte riktigt ta in det, men jag vet ju att ni reagerar på samma sätt som jag själv skulle göra om det handlade om någon annan. Adde, jag vet att hans fusk även kan drabba mig som delaktig i företaget och jag har bara att försöka lita på att jag blir trodd. Jag vet inte hur jag ska gå till väga med det och när.

Lilleskutt, jag har läst det du skrivit både här och i din egen tråd. Det gör mig ont att du har behövt gå igenom allt detta och jag ser att det finns stora likheter med detta. Jag har också i mitt förra förhållande varit med om liknande om än inte lika allvarligt som ditt, med en alkoholist som var mycket äldre än jag och med en sjuklig svartsjuka. Förstår att jag har lite att jobba med med mig själv när allt detta är över...

Jag ser inte möjligheten att lämna nu. Vet inte hur det skulle gå till. Vart ska jag ta vägen mitt i julen? Han är ju alltid hemma och jag kan inte göra något utan att han märker det. Med min plan så hinner jag förbereda mig lite i alla fall... Men jag vacklar lite känner jag. Han kommer att dricka idag, det vet jag. Orkar inte bry mig längre. Han sa igår att han tycker att jag blivit känslokall och att han inte är viktig längre. Han har förmodligen rätt i det och tydligen märker han på mig att jag är annorlunda trots att jag försöker vara som vanligt. Det gör mig osäker.

Adde
lör, 2013-12-21 - 10:14

väl en revisor till företaget ? Hen har en skyldighet enl lag att kolla upp och hjälpa till. Gå (helst personligen)till revisorn eller ring skatteverket som har blivit väldigt serviceminded och kan hjälpa till att reda ut saker och ting så DU inte blir drabbad. !! Du får inte se det som du saboterar något utan DU gör det för DIN egen skull.

Och du !! Du har en möjlighet att dra nu på direkten om du kollar med kvinnojouren, Stadsmissionen, kyrkan, socialen....du är inte ensam ! Och du överdriver inte !

flygcert
lör, 2013-12-21 - 21:45

... hur det är att skriva ner det man upplever, och samtidigt är det ju en bråkdel av allt som hänt under förhållandet, och när andra reagerar så tänkte jag precis som du: "oj, men nu måste jag ha överdrivit, för såå farligt är det ju inte, och det finns ju många som har det värre" osv osv. Jag lämnade min exsambo tidigt i våras, jag går fortfarande på samtal pga allt det och ändå tänker jag ofta att jag nog överdrivit, och "han är ju så snäll och omtänksam ibland".
Jag tror inte alls att du överdriver - och det är viktigt att ha med sig i tanken. Det du upplever är sant, det är din upplevelse!

Varm kram!

Yogi
mån, 2013-12-23 - 21:53

jag vet inte. Han festade till ordentligt för två dagar sedan, när min syster och bror var här för att fira dotterns födelsedag. Han höll sig dock borta härifrån och det var ju bra. Vi har bott här i ett år och min syster med familj har aldrig varit här. När hon kom började jag gråta och ville inte släppa taget om henne. Ville bara känna, hålla hennes hand och försäkra mig om att hon var här hos mig på riktigt. Viskade till henne att det snart är över nu. Mina barn vet att jag tänker lämna honom. Ville förklara för henne hur det är, men kunde inte förmå mig. Hur ska jag förklara? Hur ska hon kunna förstå? Det finns något som bromsar. Skammen. Skulden. Hur jag låter mig bli behandlad. Hur kan jag? Så att det har fått såna konsekvenser för mina barn? Som har fått utstå hans ilska, utbrott och hotelser att han ska döda deras pappa... Allt de fått höra, nedvärderande och kränkande mot dem och mot mig...

Han är lugn nu, har druckit idag också när jag besökte min pappa på sjukhuset. Så fort han är ensam så tycker han att han har anledning att dricka. Jag säger inget om det heller längre. Vill bara härda ut. Känner mig så jäkla falsk. Som går här med dessa tankar och han pratar framtid. Men som vanligt en framtid som inte är realistisk. Det är bara tomma ord, planer och fantasier. Han är ändå lite trevlig just nu. Och det gör mig som vanligt förvirrad och på min vakt. Nånstans så är det nästan lättare när han är arg hela tiden. Nu är jag bara beredd på att jag snart kommer göra eller säga något som är fel, men jag vet aldrig när det händer. Det blir alltid när jag börjat slappna av och inte tänker mig för på samma sätt längre. Nu känns det som om jag överdrivit. Som om det är otänkbart att allt det dåliga aldrig har hänt.

Flygcert, jag har läst din tråd och det är så likt min upplevelse. Märklig känsla när man inser att det finns andra och att mönstret är så likartat. Att det finns ett mönster. Att man kan lära sig att se det. Det är värt mycket när man kommer till en sådan insikt, det inger styrka och man (i alla fall jag) får en viss distans till det som sker. Man får lite hjälp att inte låta sig luras och tvinga sig att se mönstret och att ingenting kommer att förändras. Ingenting. Allt börjar bara om igen. Ändå sitter jag här. Inte så rädd just nu men jag vet ju att det kommer. Men det att han är glad, trevlig och snäll just nu gör att minnet av det andra bleknar lite. Men jag vet ändå. Och jag har bestämt mig. Jag håller mig till min plan. Jag ser allt tydligare att hans personlighet inte är helt frisk. Det är inte "normalt" att bete sig som han gör. Jag måste bort. Mår dåligt över mig själv, att jag kramar honom och ger honom bekräftelse, säger att jag älskar honom... Jag kräks över mig själv.

Yogi
ons, 2013-12-25 - 09:04

Ingen press längre på mat, julklappar, oro för om han kommer bli nöjd eller inte. Inga mer uppmaningar till barnen att visa tacksamhet och uppskattning. Kan slappna av lite nu. Nästa projekt är att jag och barnen ska till min syster och fira med familjen. Utan honom eftersom vi ännu inte kommit dithän att han är välkommen. Gissar att han kommer supa till då istället... För att det är synd om honom, hur tror jag att det känns för honom när jag åker iväg till gemenskapen och han får vara ensam? Något han ändå valt själv, men han ser det inte så - alltid oskyldig som ett lamm. Alltid alla andras fel. Han har aldrig någon del i något. Märkligt. Eller hur? Och jag som stöttar, bekräftar och säger ord som jag inte menar. Vill bara ha min familj tillbaka. Mitt liv tillbaka. Min frihet.

Jag hoppas nästan att han ska trappa upp nu, att det ska bli en större konflikt så jag kan sätta min plan i verket. Är så spänd hela tiden. Olycklig. Vill få ut honom ur mitt liv. Låsa igen lägenheten och sticka härifrån. Tills det värsta har klingat av. Få lugn och ro för att tänka och planera. Min son ska bo här i två veckor från och med lördag. Min älskade lille store pojk, som alltid försökt vara stark och tyckt att han ska ta hand om mig även när det inte behövts. Känner mig jätteglad för att få rå om honom varje dygn i flera veckor och är samtidigt så rädd och orolig att sambon ska dricka när han är här eller att han inte ska klara att kontrollera sitt humör, så att det går ut över honom. Vågar inte lämna dem ensamma mer än korta stunder. Behöver ha kontroll över situationen. Sonen tycker om min sambo, men han har också sett och fått erfara hans sämsta sidor. Han vet att jag planerar att lämna honom, och han är glad för det. Samtidigt känns det inte bra att han också bär på den hemligheten inför min sambo.

Jag tänker fråga min styvfar (rörigt det här, men min syster och bror har inte samma pappa som jag men det är honom jag växt upp hos) om han har en extra låskolv så jag kan byta lås själv när "det händer". Så jag är förberedd och inte beroende av hyresvärden nu i helgerna. Inser att jag måste berätta åtminstone litegrann. Får vara beredd på "vad var det jag sa" från styvfar, eftersom EXAKT det han var rädd för skulle ske och varnade mig för nu har skett. Han sa en gång att "han måste ha hjärntvättat dig" och ja, det är nog så. Hur i hela friden gick det till? Jag måste vara totalt korkad. Blir så arg på mig själv! Hur ska jag nånsin kunna bli vän med mig själv igen? Jag har betett mig så jävla illa mot dem. Ja visst, han har tvingat mig att göra det, att säga ifrån, markera, ställa ultimatum som jag själv inte har trott på. Men oavsett så har jag ett ansvar. Jag vet att de har förstått hela tiden, att de förlåter mig. Men kan jag någonsin komma att förlåta mig själv? Kan jag det?

Yogi
ons, 2013-12-25 - 21:30

Kom hem från julmiddag hos min syster med hela familjen. Som väntat hade han druckit ("bara en liten grogg") men han var fortfarande i det där första stadiet av sentimentalitet. Efter en stund berättade han att han tagit amfetamin ikväll! OCH han smög ut en stund senare och jag SÅG att han tog mer! Vad är det som händer? Han frågade om jag kunde förlåta honom, han skulle aldrig göra så mer, förstår om du vill lämna mig nu, jag skulle inte bli arg i så fall osv osv. Jag blev helt paralyserad. Vad skulle jag säga? Jag vågade inte säga det jag tänkte. Vågade inte säga mer än att jag blev jättebesviken. Vågade inte säga mer för vad blir hans reaktion? Tittade mig runt i rummet, undrade vad som inte finns kvar och är helt imorgon. Ursäktade mig med att jag är jättetrött och behöver sova, så nu har jag gått och lagt mig. Hoppas att jag ska hinna somna och att han låter mig få sova inatt. All energi försvann nu.

mulletant
ons, 2013-12-25 - 21:43

i ditt första inlägg att du ger honom tre månader och lyckas det inte har du en väg ut. Hoppas du snart, väldigt snart väljer den vägen. Kram / mt

Yogi
ons, 2013-12-25 - 22:42

Skriva här så hade jag inte insett vidden av det hela. Varken av hans olika "problemområden" eller av hur insnärjd jag själv var och är i ett medberoende... Skrämmande. Jag håller fast vid min plan, deadline är fortfarande februari men tanken att bryta tidigare dyker upp allt oftare.
Kram

mulletant
tors, 2013-12-26 - 07:38

att natten varit lugn. Om du behöver få råd av någon kan du alltid ringa Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/ där kan du få råd om vart du kan vända dig för att få stöd och hjälp att komma vidare. Telefonnumret är 020-50 50 50 och du kan ringa när som helst på dygnet. Samtalet är gratis oavsett var du bor i Sverige och syns inte på telefonräkningen. Även Nämndemansgården erbjuder kostnadsfritt stöd och rådgivning, 0706-78 22 70 eller per mail,info@namndemansgarden.se http://www.namndemansgarden.se/ Fortsätt skriv här och ta hand om dig! / mt

Yogi
tors, 2013-12-26 - 11:14

inga utbrott, bara blivit väckt för "samtal" ett par gånger. Han sa att han känner sig så ensam och utanför gemenskapen med min familj. Jag sa att den enda som kan förändra det är han själv, som måste våga kliva in. Han tycker att han måste sjunka lågt om han ber om ursäkt men jag sa att det är precis tvärtom, att det visar på mognad och att man reser sig och är stark om man klarar en sån sak. Att det verkligen är att sjunka lågt om man gör det han gjorde igår kväll. Han ville att vi ska bjuda hit dem på middag så att han får möjlighet att lära känna dem och visa att han inte är den idiot som de tror... Idag tror jag att han har glömt det. Men oavsett hur det blir med oss så kanske det kan vara bra? Kanske kan kännas skönt om de kan komma hit ibland och inte behöva vara rädda? Och för mig kanske det också kan vara bra? Jag vet inte.

Jag vet ju att han är så ensam och det är därför jag tycker så synd om honom och känner sånt ansvar för honom. När jag läser mina tidigare inlägg så kan jag nästan inte förstå att jag varit så rädd och att han varit så...grym. Men jag vet ju att det varit så. Och när jag tänker tillbaka på vårt förhållande och speciellt förra hösten när jag fick behandling för min cancer så söp han värre än nånsin, var elak mot mig och flirtade helt öppet med andra. Han blev irriterad och provocerad av att jag mådde dåligt psykiskt, att jag kräktes hela tiden och att jag inte orkade någonting. Vägrade följa med på läkarbesök eller besöka mig när jag var inlagd på sjukhus. Förbjöd mig att prata om min oro. För att han blev så ledsen då och inte ville tänka på att jag var sjuk! Empatiskt, eller hur?

Jag måste verkligen anstränga mig för att se allt det dåliga. Och det är inte lätt! Allt liksom bleknar så fort han är lugn igen. Varför är det så? Vad är det som händer? Då känner jag mig så elak som går med mina tankar och planer...

flygcert
tors, 2013-12-26 - 22:09

... sa något tänkvärt till mig. Jag hade i och för sig lämnat min exsambo, men varje gång han var snäll så undrade jag om han ändrat sig och jag hade gjort fel, och när han var elak så var jag säker på att jag gjort rätt som lämnat, men sedan vacklade jag igen när han var snäll... och så höll det på. Vid ett tillfälle sa min samtalskontakt till mig att jag behöver fokusera på de elaka saker som exsambon gjort och gör, för jag var så snabb med att ursäkta/försvara honom. Jag tycker mig ana att du behöver göra samma sak - för de elaka sakerna är inte ok och de kan inte uppvägas av att han sedan är "snäll" ett tag, men du vet samtidigt inte när han inte är det längre...

Och att hans empatiska förmåga verkar vara obefintlig gör ju att det knyter sig lite i magen på mig - det är inte ok att behandla dig så!

Var rädd om dig!
Kram