av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

markatta
sön, 2013-11-03 - 12:34

Välkommen hit!

Vi anhöriga ger ju gärna våra alkisar 1000 chanser. Vi kanske hoppas och tror. Jag vet hur det kan kännas när man gång på gång blir besviken. Det är jättesvårt, ja till och med stundtals helt övermäktigt att leva med en alkoholist.

Tyvärr så kan vi ju inte tvinga någon att sluta dricka. Visst kan vi berätta för vår anhöriga hur vi upplever dennes drickande, hur det påverkar oss och vad det får för konsekvenser i våra liv men beslutet att sluta dricka/söka hjälp kan bara alkisen själv fatta. Däremot kan vi ju själva fatta ett beslut som handlar om hur vi vill att våra liv ser ut. Oftast är det ju inte alls kompatibelt med att leva med en alkoholist.

Det låter som att du kommit till den punkt där du fått nog. Din dotter vill inte komma hem och du själv väljer att sova borta så det är ju tydligt att det påverkar era liv på ett negativt sätt. Du kanske kan fundera på vad "ge honom en chans" egentligen innebär? Om du säger att han får en till chans, d.v.s. om han går med på att inte dricka men sedan bryter den överenskommelsen, vad blir konsekvenserna då? Lämnar du honom då?

Det finns hjälp att få, för er båda. För hans del finns ju AA, beroendecenter hos kommunen, behandlingshem o.s.v. Du kan tipsa men inte tvinga. För din del finns ju också hjälp. Du har redan sökt dig hit men det finns också alanon som är typ som AA men för anhöriga till alkoholister, d.v.s. en anonym grupp av anhöriga som delar erfarenheter av att vara nära till en alkoholist och de svårigheter det innebär för oss själva. Det kan vara oerhört skönt och befriande att kunna prata fritt inför andra som varit i liknande situationer om något som många gånger varit en tung hemlighet att bära på. Beroendeenheten brukar också ha anhöriggrupper eller enskilda samtal för råd och stöd. Där kan du också söka hjälp för dina barn. Kolla på din kommuns hemsida. Jag råder dig verkligen att söka den kontakten. Jag växte själv upp med en alkoholiserad förälder och insåg som vuxen hur mycket det faktiskt påverkat mitt liv, självbild, det sociala och hur jag hanterat känslor. Låter kanske negativt men det går ju att få hjälp och ju tidigare man söker den hjälpen desto lättare blir det ju att hantera det svåra.

Fortsätt skriv och läs här. Det hjälper också. Det är jävligt tufft men det går att få det bättre. Det kanske inte alls blir som man tänkt sig eller som man från början ville men det går. Många är vi här som lyckats få ett bra liv oavsett om vår alkis slutat dricka eller inte. Vägen ser inte alltid lika ut men mönstren av både alkoholism och medberoende är förvånansvärt lika. Du är inte ensam.

Kramar!

mulletant
sön, 2013-11-03 - 15:10

till fullo i det markatta skrivit. Det är en lång väg för de flesta av oss medberoende att komma till insikten att den enda vi har makt över och den enda vi kan hjälpa är oss själva. Det kan också vara till hjälp för den beroende som står oss nära. Så har det varit för mig. Fortsätt läsa här och skriv, det hjälper mer än man först kan tro. Varm hälsning / mt (min tråd "Mitt nya år" finns i siten Det vidare livet)

Izzy
mån, 2013-11-04 - 23:44

Hej! Tack så mycket för alla kloka ord och råd! Började nästan gråta för att någon har tagit sig tid och skrivit .Jag skulle verkligen behöva ha hjälp men jag känner mig helt handlingsförlamad. Jag orkar ingenting,har ingen energi att ta tag i saker och känner en sån otrolig trötthet! Trötthet som inte går att sova bort. Jag tänker att jag ska göra så mycket men det blir ingenting. Jag får tvinga mig om jag ska få något gjort. Jag har levt med den här mannen i över tjugo år och det är han som har hand om ekonom. Jag är inte alls insatt. Jag har aldrig bott skälv utan flyttade direkt från mina föräldrar till honom. Jag känner mig så liten och jag vet inte hur jag skulle klara mig själv. Jag har ett heltidsjobb så jag borde ju klara mig. Men vi har en massa lån,hus o djur och jag vet inte hur man gör. Alltså jag tror inte att jag vill vara kvar längre för det känns som känslorna har försvunnit o jag tror inte att de kommer tillbaka. Det känns som att jag aldrig ska våga ta steget:( Det känns ofta som att jag säger o gör fel saker och att det är mig det är fel på . Han lovade ju oss att han skulle sluta o dricka och så köpte han en alkoholmätare så att vi skulle kunna kolla honom pm vi tror att han druckit och har han gjort det skulle han gå med på att söka hjälp. I helgen inte våran yngsta dotter hemma(våran lästa dotter bor inte hemma) och mon sambo frågade pm jan fick ta ett glas vin till maten och dum som jag är så säger jAg tvekande att han får det:( Den andra helgdag tycker jag att det märks att han druckit när jag kommer från jobbet. Jag går även med på att ta ett glas till maten då men han öppnar en hel flaska! Han dricker inte ur sitt glad och somnar sittandes vid bordet när han ätit. När min dotter kommer hem frågar hon om pappa druckit och jag säger som det är. Hon blir väldigt arg o besviken på mig som tillät det med all rätt. Min sambo frågar om vi är osams och jag talar om varför. Då bli även han arg på mig för att vi pratar bakom hans rygg. Han frågade vilka jag har pratat med o jag säger att det bara är mamma fast jag har pratat med några fler noga utvalda som inte säger något. Han tror att alla vet och sa att han blir väl snart av med jobbet också.det känns som att jag har kört fast alldeles. KRAM

Mammy Blue
tors, 2013-11-07 - 12:52

Ditt inlägg om vinglaset till helgen är tyvärr precis som det står - ett bevis på alkoholism. Ett enda glas välte hans föresatser att hålla sej nykter. Det är nollgräns som gäller om man kommit för långt i nedförsbacken. Inte ens lättöl. Helt klart är att DU måste ta hand om DEJ SJÄLV. HAN får ta hand om SEJ SJÄLV.

Börja med att sätta dej in i ekonomin tycker jag, det borde finnas pärmar eller annat där räkningar och kontoutdrag och sånt finns, tyvärr är ekonomin något som MÅSTE funka, och det är inget enkelt och självklart. Ett steg i taget.

För mannens del kan du - här eller någon annanstans leta upp vad det finns för möjligheter till hjälp att komma ur missbruket. AA, antabus, behandlingshem, genom jobbet etc. Det kan du presentera för honom helt kort, sedan är nästa steg och resten av vägen hans. Tjata inte, jag tror de flesta reagerar som jag gjorde de få gånger någon ifrågasatte mitt drickande - jag blev bara tjurig och tyckte att det ska väl dom skita i!

Kram! - MB, nykter sedan januari.

PS. Förlåt om du upplever mej som väl klämkäck, tyvärr är jag sådan...DS

Izzy
sön, 2013-11-10 - 19:58

Tack för dina råd! Ja jag förstår att det är så att han kan nog inte ta någonting! Det här med ekonomin måste jag försöka att sätta mig in i men det är inte så lätt när man inte har någon energi. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mer ork! Jag måste fråga dig vad det var som gjorde att du blev nyckter? Väldigt bra gjort i alla fall!! Kram

Izzy
sön, 2013-11-10 - 20:17

I går hade han druckit igen!!! Jag märkte det tydligt när jag och min dotter kom hem efter att ha varit borta ca en timme. Jag ser det på ögonen och på hans sätt att vara. Han har ju köpt en alkomätare för att vi skulle kunna kolla om vi misstänkte något. Men varken jag el min dotter ville säga åt honom att blåsa eftersom vi inte ville riskera att det skulle bli bråk och ännu en lördag skulle bli förstörd. Han tog en folköl till maten och sa att jag kunde ju ta vin till maten om jag ville men det gjorde jag inte. Det känns som att det är jag som har blivit nykterist och han fortsätter fast inte när jag ser. Vet inte vad jag ska göra! Gick förbi ett område där jag skulle vilja bo och såg att det var en lägenhet ledig! Skulle vara så skön att flytta och slippa känna den här obehagliga känslan när man är hemma!! Jag har läst i andra trådar och beundrar verkligen de som haft styrkan och göra något åt sitt liv!! Hoppas det blir min tur någon gång! Kram

Izzy
tis, 2013-11-12 - 14:04

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!! Nu dricker han inte lika mycket men det känns ändå inte bra. Vi lever bara under samma tak. Ska det vara så här? Jag orkar inte med det här! Känns som att jag snart ska gå in i väggen om det inte blir nån förändring snart! Det är ju jag som måste göra nåt det vet jag. Men var börjar jag? Jag tror inte att vi kan hitta tillbaka till varandra ens om han slutar dricka. Alla de här åren har satt sina spår. Till helgen kanske våran dotter kommer hem men hon vill inte bo hemma utan hos mormor och morfar. Det känns ju hemskt att det ska vara så! Hon svarar inte när han har ringt henne och jag förstår henne! Hon har förlåtit honom så många gånger men har väl till slut fått nog! Och han säger att han ska fixa i hennes lägenhet när hon kommer hem. Jag frågade honom om han inte vill träffa henne men han sa att hon vill inte träffa mig. Han tycker att vi behandlar honom som en disktrasa och säger att det är lika bra att han flyttar till en annan stad. Han tycker att han försöker ju men jag gör inget. Jag kan inte känna glädje och att allt ska bli bra bara för att han säger att han ska sluta dricka! Vilket han inte ens har gjort!

PippiLotta Viktualia
lör, 2013-11-16 - 00:48

Hej Izzy, nu registrerade jag mig för att kunna svara dig. Jag är 42 år och min pappa är alkoholist. Han är på behandlingshem just nu, på mitt initiativ, och mitt intryck är att han själv också inser att han aldrig kommer klara sluta utan hjälp och att han vill sluta. Mamma däremot tycker det här med behandlingshem är tidernas humbug och anser att pappa kan sluta bara han bestämmer sig. Jag har alltid trott att mamma och jag har ett nära förhållande och hon har alltid varit en mycket stor hjälp för mig, både känslomässigt och praktiskt. Men här skiljer vi oss alltså totalt... Min poäng till dig: när jag läser dina ord tänker jag att det antagligen kunde varit min mamma för tjugo år sen. Man tror att man överdriver, man vill att ingen ska veta. Men man överdriver inte. Och alla kommer veta med tiden. , trots att ingen säger något. Mamma har inte heller ekonomin. Akta dig, akta dig. Du måste hitta styrka och låt dig inte dras ner mer.

Izzy
tis, 2013-11-26 - 01:19

Hej Pippi Lotta! Det är jättebra att din pappa har insett att han behöver hjälp och är på behandlingshem! Förstår att du måste ha haft det väldigt jobbigt under din uppväxt. Så din mamma är alltså kvar hos honom fortfarande? Det är det som jag är så rädd för att jag ska sitta fast här i många år till och inget förändras! Hur tycker du att det har påverkat dig att växa upp med en pappa som var alkoholist? Hur var han? Blev han elak när han druckit? Det är inte det att jag inte skulle klara mig ekonomisk om vi gick i sär men jag har inte satt mig in i det ekonomiska! Det känns som man inte skulle fixa det själv. Men det skulle man väl antagligen det är ju så många andra som klarar av det så varför skulle inte jag. Hoppas att det går bra för din pappa och att han klarar av det? Hur är förhållandet mellan dig och din pappa nu? Tack för att du skrev:) kram

Izzy
lör, 2013-11-30 - 01:30

Måste skriva av mig lite!! Jag känner mig så nervös hela tiden och kan inte koppla av. Hela jag spänner mig, kommer ofta på mig själv med att jag biter i hop käkarna , känner mig darrig på något vis o har lite hjärtklappning. Vet inte vart jag ska ta vägen, känns som att man kan klättra på väggarna.han smygdricker igen el har kanske gjort det hela tiden. Han har ju köpt en alkomätare för att vi ska kunna kolla honom. Så en dag sa jag till honom att han skulle blåsa för jag såg tydligt att han druckit. Han gjorde det men blev nog lite sur för att jag sa till honom.När han blåste så visade den 0!! Fast han hade tagit en folköl till maten. Han tyckte att jag också skulle blåsa och det gjorde jag och då visade den att jag hade druckit trots att jag bara hade tagit en Cola! Så den där litar jag inte ett dugg på! Jag har förstått att han dricker när jag jobbar natt. I går när jag jobbade hittade min dotter honom sovandes på en stol i källaren med en burk framför sig.i morse när jag kom hem letade jag efter hans gömställe ( som man gör fast man inte vill men känner att man måste:( knäppt) Mycket riktigt så hittade jag en gömma! 2 st extra starka 7,2 : or hade han gömt. I kväll hade han också druckit, det märktes! Han sa förut att om han drack igen så skulle han söka hjälp.Vet inte vad jag ska göra nu! Orkar inte med det här. Känner också skuld för att jag skriver här, känns som att jag går bakom ryggen på honom.Men det gör ju han med mig med. Känner mig så kluven. Vad ska man göra? Så är det snart jul också och allt vad det innebär:( känns också som det är fel tidpunkt för att dra igång nåt nu när det närmar sig jul. Men man tycker jämt att det är fel tidpunkt och så drar man på det. Varför ska det vara så svårt??

mulletant
lör, 2013-11-30 - 05:59

jag skriver inte så mycket här längre och jag minns inte om jag skrivit något i din tråd. Jag "känner" inte er som är nya. Däremot berörs jag av att möta er här - alla som hittar hit. Jag känner igen mönstret i berättelserna - alltför väl. Och jag vet, av egen erfarenhet och av andras att man kan förändra sitt liv!

Jag har under snart tre år ägnat flera timmar varje dag åt att läsa och skriva här - och det har varit min räddning! Det är ett enormt arbete och en lång process att tillfriskna från medberoende - på samma sätt som det är en lång och tuff resa för en alkoholist att bli nykter. Det du beskriver är det alldeles vanliga mönstret som presenteras här. På missbrukarsidorna beskrivs detsamma från andra sidan. Läs i de olika trådarna här och skriv, skriv. Det klargör de egna tankarna och bilden blir tydligare för en själv. Besök gärna ett Al-anon möte, eller flera.

Carina Bångs blogg har varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - i synnerhet denna från februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Du förstår att min väg dit jag är idag har varit lång. Men man kan förändra sitt liv och det finns många riktningar.

Min tråd finns under siten "Det vidare livet" och heter Mitt nya år. Långt bakåt här finns min första tråd, Att vara medberoende. Där finns min resa, en av många. Alldeles nu har jag funderat över alla hinder i forma av helger, jämna födelsedagar med mera, med mera som jag lät hindra mig under flera år. Så var det och så är det för många nu inför julen.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 (min första tråd)
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 (min aktuella tråd)

Läs, skriv, ta hand om dig!

Styrkekram / mt (mulletant)

Izzy
mån, 2013-12-02 - 00:45

Tack så mycket kloka mulletant! Jag har läst lite i din tråd men inte allt. Vilken resa du har gjort! Tänk om jag kunde bli lika stark som du! Jag och min sambo har varit i hop i över 20 år och allt har blivit en vana. Man tänjer på gränserna och accepterar mer o mer. Jag har varit en mes som inte har vågat sagt i mot honom el sagt att det får vara nog. Inte förren nu har jag vågat sätta ner foten och ifrågasätta honom. Det tog över 20 år!! Men jag har långt kvar än,vet inte om jag någonsin får kraften att förändra mitt liv.Men jag håller med dig att det hjälper lite att skriva och läsa här.är glad att jag har hittat hit! Skickar en stor kram till dig snälla mulletant<3

mulletant
mån, 2013-12-02 - 04:37

till din egen grej att skriva här regelbundet. Det kommer antagligen att öka din självinsikt (det blir tydligare och du kan gå tillbaka och se hur du tänkte tidigare) OCH så har själva handlingen ett värde i sig: du skapar en ny vana och den är din! Något du gör helt för din egen skull!

Hit kan du alltid komma med dina tankar, känslor och erfarenheter, med framsteg och besvikelser - och veta att här finns mänskor "känner igen" och "vet" vad det handlar om. Om fler skriver blir det mer utbyte och vi hjälper verkligen varandra genom att hålla siten igång.

Det borde ju vara minst dubbelt så många som skriver här jämfört med missbrukarsidorna eftersom det finns 3-4 medberoende runt varje missbrukare. Så är det inte - vi är nog ofta för trötta och uppgivna....

En sak till, själva kärnan: det viktigaste är att du tar hand om dig och ditt liv. Försök lägga fokus på det i stället för hans drickande - vad gäller hans drickande är du maktlös (smärtsam insikt) men du har fler val än du kan se idag. Styrkekram / mt

Izzy
fre, 2013-12-06 - 00:22

Jag blir såå arg och ledsen! Vad han kan förstöra allting! Han har lovat att han ska sluta dricka och om han skulle dricka igen så skulle han söka hjälp. Han går ju och smygdricker jämt! Jag vet, man kan inte lita på en alkoholist men man hoppas ju ändå att kanske kanske menar han det.I kväll satt vi oss och skulle ta lite glögg med våran dotter. Då rätt som det är blir han så där arg o retlig över något som jag har sagt. Han vrider o vänder på det jag sagt så jag vet knappt vad det var jag pratat om. Jag trodde först att han skojade men insåg sen att han var allvarlig. Och nu drar det igång med alla julbord och hur ska det gå? Han kommer aldrig att låta bli spriten! I helgen är jag medbjuden på ett julbord men jag vill verkligen inte följa med för jag vet ju hur det blir. Hur ska jag göra nu ska jag säga åt honom att han måste söka hjälp eftersom han lovade det? Känns som jag måste stå på mig nu annars kommer det bara bli som vanligt igen. Men om han inte gör det då villket jag inte tror? Jag tror inte ens att jag vill leva med honom längre. 20 år är lång tid o det känns som att jag inte orkar mycket mer.Det är sant som du skrev mt att jag måste försöka ta hand om mig själv och inte lägga fokus på hans drickande. Jag ska försöka men det är så svårt! Kram

mulletant
fre, 2013-12-06 - 01:55

det där plötsliga retliga och vridandet och vändandet var en del i processen till mitt uppbrott. Inget var trevligt mer, alla situationer som varit trivsamma var förstörda av alkoholen och det sätt han förändrades. Det tog lång tid innan jag förstod sammanhanget och det var först efter ½ års nykterhet (med vita knogar) som jag kände igen den man jag en gång började älska. Då kunde han igen möta mig i mina känslor och hantera situationer som väckte nån laddad känsla inom honom. Det såg jag först efteråt - när han "kom tillbaka" till sitt sanna jag.

Jag tror du har helt rätt i det du befarar - att han inte kommer att kunna låta bli spriten. Antagligen är han inte pigg på att söka hjälp heller - alkoholisters löften i det läget du beskriver brukar inte vara mycket värda. Tyvärr.

Om du inte håller fast vid vad du sagt ser han tydligt att det är tomma hot... och så flyttas gränsen för vad du accepterar och står ut med ett steg till. Hota inte med nånting som du inte är helt säker på att du tänker och kan genomföra. Följ inte med på sånt du inte vill och var ärlig med varför. Ta hand om dig och gör det bästa för dig! Ta makten över ditt liv. Det kommer också att påverka honom och det är hans val vad han vill göra med sitt liv.

Jag vet att det här är världens utmaning - låt det ta den tid du behöver. Skriv, skriv - det hjälper. Styrkekram / mt

Izzy
tors, 2013-12-26 - 00:57

Har haft sån ångest nu före jul för jag har inte vetat hur jag skulle prata med honom om alkoholen på julafton.för han brukar ju jämt bli så sur när jag tar upp det och så blir det ännu sämre stämning.dagen före julafton tog jag i alla fall mod till mig eftersom jag hade lovat mina döttrar det och för min egen skull också.jag sa till honom att vi kunde väl skippa starkölen o ha "vanlig öl" i stället,men han sa att några öl kunde han väl få ställa fram till de andra. Jag stod på mig men det hade jag inget för:( Hade tänkt att vi inte skulle ha snapps heller men hans syster kom med en75a dagen före julafton. Det var ju väldigt passande, jag blir så arg!så det blev precis som vanligt med starköl, vin,snapps och visky till kaffet. Det är inte klokt,det skulle egentligen inte vara någon sprit alls när det finns barn med.När vi satt och åt såg jag att det stod en starköl 6,0 i bokhyllan bakom ett foto. Hittade också en öl i hans jackficka. Det är som att han tycker att på julafton då är det ok att dricka fast han har sagt förut att han skulle sluta. Men då kan han supa öppet o behöver inte ens smyga. Jo han både smyger o dricker öppet! Jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli någon bättring. Vi har inget gemensamt förutom våra barn,djur,hus och lån.Det är jättedålig stämning jämt och jag känner mig så irriterad,arg och ledsen hela tiden.Jag känner också ofta när det har varit en lugnare period att jag överdriver nog, det kanske inte var så farligt.men även om det är lugnt så är det inte bra! Jag vill känna mig älskad och kunna prata med den jag lever med.Jag vill känna mig lycklig! Vet att det bara är jag själv som kan ändra min situation,men det är så svårt:(

mulletant
tors, 2013-12-26 - 06:23

livet med en alkoholist är svårt och "se" vidden av missbruk och medberoende är en smärtsam process. Det är så vanligt men ändå så dolt i samhället, många som är drabbade men så få som talar öppet om det. Det du beskriver är så vanligt, både att "alla" är delaktiga i att det ska finnas alkohol och att missbrukaren både dricker öppet och samtidigt i smyg.

Fortsätt att läsa och skriva här, det ger insikt att ta del av andras erfarenheter och att sätta ord på sin situation är ett bra sätt att "se sig själv". Och inte minst ger det kraft att känna att vi kan hjälpa varandra. Alla här vet vad du talar om.

Önskar dig en lugn fortsättning på helgerna, ta hand om dig! / mt

Izzy
tors, 2013-12-26 - 20:50

Nej det är verkligen inte lätt att leva med en alkis. Jag är så arg på mig själv att jag har varit kvar så länge och inte haft kraften att göra något åt det!tänker mest på våra barn att de har inre hela sin uppväxt fått stå ut med det här. Därför att jag har varit för feg att göra nåt'! Det är ju lika mycket mitt fel att de har haft det så här eftersom jag inte har gjort något.

Izzy
tors, 2013-12-26 - 21:09

Nej det är verkligen inte lätt att leva med en alkis. Jag är så arg på mig själv att jag har varit kvar så länge och inte haft kraften att göra något åt det!Tänker mest på våra barn att de under hela sin uppväxt fått stå ut med det här. Därför att jag har varit för feg att göra nåt'! Det är ju lika mycket mitt fel att de har haft det så här eftersom jag inte har gjort något.

Yogi
tors, 2013-12-26 - 21:23

Det finns kraft i den känslan! Men jag vill samtidigt be dig att rikta den mot det som är problemet. Det är klart att man blir besviken på sig själv och det är med sorg och smärta man inser att man inte lyckats skydda sina barn eller gett dem den trygga uppväxt de förtjänar. DU önskade inte dina barn det här, DU hade förmodligen en helt annan bild av hur familjelivet skulle bli. Jag gissar att din man inte heller önskar dem det, om han hade haft insikt om vilka konsekvenser hans beroende får för er och framförallt för barnen. Han är fortfarande kvar i förnekelse. Han fortsätter. Men DU har påbörjat en resa som oavsett hur det kommer att sluta, om ni fortsätter tillsammans eller inte, kommer att innebära positiva förändringar för er. Jag tror att man måste acceptera att den här förändringen tar tid. Låt det ta tid för dig att komma ifatt allt som pågår inom dig just nu. Jag kämpar själv med ilskan och självföraktet, men riktat mot mig själv så lägger det bara ännu mer skuld på bördan och då finns risken att man dukar under istället för att faktiskt resa på sig. Men det är så svårt att låta bli. Visst, du har "låtit det ske" men DU är inte dem som har åsamkat familjen skada. Det ansvaret är alkoholistens. Ditt medberoende har handlat om att gjuta olja på vågorna, vara "termostaten" i familjen och faktiskt kämpat hårt för att alla ska må så bra som det bara är möjligt trots problemet. Hur hade barnen haft det utan dig? Du är den trygga och fasta punkten som är pålitlig när vardagen gungar. Situationen har inte varit optimal, men underskatta inte ditt eget värde och döm dig inte för hårt!
Det du gjort hittills och det du gör just nu är fantastiskt!
Styrkekram från mig