av Yogi

Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

lilleskutt
lör, 2014-01-04 - 15:37

Fantastiskt att du tog steget! Jag blir så himla glad och uppmuntrad av att se att du verkligen gjorde det. Jag hoppar på 2014-tåget och ska låta det bli också mitt år. Tack och lycka till!! Stor kram !

Yogi
lör, 2014-01-04 - 21:50

och fina ord!
Nyårsafton blev annorlunda av andra orsaker. Fick ägna kvällen/natten åt att åka runt och leta efter min son som försvunnit från en fest. Orolig/skräckslagen med alla möjliga scenarier som spelades upp i mitt inre. Hittade honom till slut, oskadd men redlöst berusad. Älskade unge... Tog med honom hem och bäddade ner honom...

Vad gäller min plan så känns det bra på så sätt att den är förankrad och det finns en tidsplaneringen som funkar bra för min vän som jag får bo hos under en tid. Jag hoppas att jag kan hålla ut tills dess, även om jag känner mer och mer avsmak och aversion mot situationen här hemma. Jag orkar liksom inte bry mig längre, har tappat all energi. Känner att jag retar mig mer och mer på honom, och det är ju bra med tanke på vad jag ska göra. Jag ser ett slut. Äntligen!

Pratade igenom lite med min vän häromdagen, han är förstås orolig att min sambo ska komma dit och ställa till bråk. Jag tror ju inte att det blir så men kan ju inte lämna någon garanti... Måste byta telefonnr också. Det är ju direkt nödvändigt. Kommer på mig själv med att sitta och titta runt omkring mig i lägenheten och undra hur mycket som kommer att vara helt när jag flyttar. Det finns saker som har betydelse för mig, som jag är rädd om. Min servis som min mormor o morfar gav mig och exmaken i bröllopsgåva, mina kristallglas som jag samlat under många år som iofs många redan slagits sönder det senaste året... Jag vet att jag inte ska fästa så stor vikt vid materiella ting, men ändå...

På tisdag ska jag till kvinnohuset på samtal. Det blir bra. Då blir jag lite stärkt och får hjälp att sortera alla tankar som just nu är ett enda stort surr. Det känns som ett fängelse här hemma nu. Vidrigt med lediga dagar!!

Yogi
sön, 2014-01-05 - 11:44

har sån sjuk ångest så jag vill bara försvinna! Nästan så jag önskar att han ska bli arg, ställa till bråk och allt det där! Jag vet ju att det kommer ändå, då kan det lika gärna få komma nu så är det lugnt några dagar sen... Det är så jobbigt som det är nu, tyst och vi har inget att säga varandra. Om jag vill berätta något eller fråga något blir det bara korthugget svar tillbaka, om ens det. Skulle vilja åka och hälsa på någon, men tysta bojor binder mig kvar så jag kommer ingenstans. Jag vill inte att någon kommer hit heller, för hans tysta demonstrativa beteende visar med all önskvärd tydlighet att en besökare inte är välkommen och det vill jag inte utsätta någon för. Alla spydiga kommentarer mot mig om jag föreslår någon aktivitet gör att jag blir tyst. Det är ingen idé. Stämningen är så låg. Bara sitta här hemma. Inne. Se på tv. Kanske en film. Flyr in i mina böcker för det mesta, men då blir han irriterad. Hämta saker åt honom. Passa upp. Sen lagar han mat och använder alla bunkar, grytor, porslin och bestick som finns och jag får diska. Sen får jag kritik för att jag inte gör något och att han får laga maten. Jag är dum, slö, lat och allt annat dåligt. Sa jag tjock och ful också? Blir man deprimerad av detta?

Han har sökt jobb i en annan stad. Han hoppas på det och det innebär i så fall att han behöver en övernattningslägenhet. Det vore helt underbart. Det skulle kunna underlätta hela separationen på ett fantastiskt sätt. Åh, jag hoppas!

Jag vill bara gråta men kan inte. Ångesten sliter i kroppen och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, glömma allt. Är rädd för det som kommer, måste komma. Vet inte hur jag ska förmedla faktum till honom den dagen. Hur? Jag kommer knappast kunna säga det face to face, som jag skulle önska vore möjligt. Han måste ju nånstans också känna att det är det bästa att separera. Vad vill han med mig? Annat än att jag ska passa upp på honom? Vi delar ingenting. Inte ens sovrum sen flera månader tillbaka. Pratar inte. Vi går här som två vålnader. Det finns ingenting kvar, om det ens har funnits det någon gång. Men jag vet ändå hur det kommer att bli den dag jag berättar att det är över. Då rörs allt upp igen. Kärleksförklaringar, hotelser, sönderslagna saker och Gud vet vad. Det är det sista som skrämmer mig mest. Jag vet inte vad som kommer att ske. Vad? Hur ska jag kunna förbereda mig för det?

lilleskutt
sön, 2014-01-05 - 17:02

Usch, din situation är verkligen plågsam!

Känner ångesten vibrera i vartenda ord när jag läser din text. Du är verkligen beundransvärd. Så långt du har kommit och vilken styrka du har uppbådat. Du inspirerar verkligen andra med ditt mod och din insikt.

Försök bara att hålla fokus och undvik att sätta krokben på dig själv genom bekvämlighetsfällan. Du vet, den många av oss gång på gång trillar i ,när man börjar känna sig rädd för vad som väntar. " Man vet vad man har men aldrig vad som kommer"..

Det är som sagt väl känt att initialt vid en separation ( där det förekommit våld i förhållandet) så ökar risken för upptrappning av våldet men det är inte helt ovanligt att det faktiskt uteblir.

Jag förstår din oro och den nästan outhärdliga väntan men håll ut, skriva av dig här och fokusera på framtiden, den som kommer efter separationen, när den första kritiska perioden är över, när ångesten och vilsenheten lämnat plats för harmoni och framtidsdrömmar.

Stort Lycka till och många kramar!

Yogi
mån, 2014-01-06 - 00:14

framtidsdrömmar..." så vackert formulerat, Lilleskutt! Så hoppfullt, inte "om" utan "när". Kan inte nog beskriva hur mycket jag önskar att jag var där.

Jag har tänkt mycket på hur det här kunde hända. Hur kunde det bli såhär? Varför stängde jag av alla varningsklockor, som ringde högt och ljudligt redan från början? Högt och ljudligt kanske är en efterkonstruktion, men jag hörde dem i bakgrunden och lyssnade inte. Agerade inte på dem. Varför? Det tjänar inget till att känna bitterhet, det vet jag, men jag vill förstå. Hur kan det bli så starkt att man verkligen inte klarar av att gå? Det är inte så att jag är konflikträdd på det sättet, jag har avslutat förhållanden förut på eget initiativ, så jag vet att jag KAN klara av en sån sak. Men här? Där det funnits tusen skäl som både tillsammans och var för sig är uppenbara skäl som motiverar ett avslut omedelbart. Då gör jag det inte! Trots omfattande konsekvenser för mig, mina anhöriga och mina vänner. Jag fattar inte... Skuldkänslorna växer över huvudet, de tar aldrig slut. Ångesten och självföraktet är helt obeskrivliga. Jag har utbildning inom området, och även yrkesbakgrund. Men det har inte hjälpt mig det minsta! Inte på annat sätt att det ökar på självföraktet, skulden och skammen något enormt. Jag hade väntat mig mer av mig själv, liksom... Samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon roll, vem som helst kan drabbas - tro det eller ej. Jag trodde jag skulle vara lyhörd för såna signaler, och visst - jag hörde dem, men jag lyssnade inte.

Funderar mycket på det här att kunna få ens anhöriga att förstå. Går det? Är det ens möjligt? Hur kan man förklara det man varit utsatt för och varför man inte lämnat förrän nu? När jag egentligen inte förstår det själv fullt ut... Känns som om hjärnan kokar, det är ett konstant tjut av tankar och bilder som flimrar förbi. Och jag hittar inte ett enda fint minne med honom utan alkohol. Jag har inte en enda sekund varit avslappnad och tillfreds med honom. Inte en sekund. Alltid på min vakt, lyhörd för minsta förändring, tonläget, sättet han andas på, hållningen, gesterna, rörelserna. Tänk, när jag slipper all denna spänning... Då får min hjärna semester.

mulletant
mån, 2014-01-06 - 06:30

fråga du ställer Yogi - främst för dig själv men den berör många andra. Det är viktigt att förstå. Alltför många gör om precis samma sak igen - lämnar en missbrukare/plågoande och går rakt in i en ny relation som utvecklar samma mönster. Det verkar inte vara så för dig - mera som att denna mannen och denna relationen är ett undantag. Och genom att ställa frågan minimerar du risken för upprepning.

Jag vet inte om man nånsin kan få andra att förstå - och om det är viktigt. Du beskriver oerhört bra både hur du har det och vad du längtar efter. Jag kan också tänka att när din hjärna får semester kommer du kanske att uppleva en viss tomhet...

Jag har inte varit utsatt för våld och förnedring på det sättet som du och många andra här. Däremot funderade jag en period mycket över det nästan-förakt jag känt mot min mamma för att hon levde så länge med en alkoholist.... tankarna malde i takt med insikten att jag gjorde detsamma, jag var gift och levde med en alkoholist. Fann mig i att leva med en alkoholist. Det var svårsmält för mig - nu har jag faktiskt inte tänkt på det på länge (inser jag nu). Försoning är ett bra ord för mig - jag har nånstans läst att försonas innebär att man måste ge upp något av sig själv. Det har jag gjort - gett upp en del av min tänkta/drömda självbild - och det har jag gjort mig fri. Och starkare på ett annat sätt.

Även jag är välutbildad och yrkesverksam inom närliggande områden - men om medberoende och medberoendebeteende kunde jag inte mycket... det har jag lärt mig genom att läsa böcker, artiklar och framförallt genom att skriva och läsa här samt delta i en del Al anon möten - här och på Al anon har jag lärt en annan slags kunskap.

Jag har träffat på ett rätt stort antal kvinnor som arbetar inom vård och omsorg, ibland med att direkt informera och hjälpa våldsutsatta, samtidigt som de lever i förhållanden där de själva utsätts för detta. Till en del motsvaras detta av min egen erfarenhet av alkoholism både som barn och i äktenskapet. Det jag var mest rädd för hamnade/gick jag rakt in i. Ibland har jag fått känslan att detta orsakar dubbel skam - man borde veta bättre, genom utbildning & yrke utstrålar man kunskap och medvetenhet... och ändå... Åtminstone jag har tvingats möta mitt eget förakt mot en viss form av svaghet.

Teoretiskt tänker jag att det du beskriver kan handla om någon form av projektiv identifikation. Som förklaringsmodell. Projektioner (som jag tänker är omedvetna)i form av beteenden, signaler (du beskriver så bra) som passar som en pusselbit precis i "mitt" hål... Omedvetna (från båda håll) - därför så svåra att se, så obegripliga - beteenden... det finns en enorm (destruktiv) kraft i de processerna. Ibland tycker jag mig ha sett detta hända också här på forum trots att vi är "bara" nicknames och fysiskt inte ens sett varandra. Också intensiv närhet har jag upplevt starkt här - god, läkande närhet genom sökande "inåt" och delande av erfarenheter.

Det jag försöker beskriva är andra processer än medvetna hot, jag tror att de båda kan förekomma samtidigt och att projektionerna är så subtila och "svårfångade" i ord att det är dem man fångas i på ett farligare sätt.

Oj, det blev en lång utläggning - ta till dig om något passar för dig. Styrka och kramar, allt gott till dig! Du fixar detta! / mt

Yogi
mån, 2014-01-06 - 11:01

är så svåra att se, höra, uppfatta och förstå. Här hjälper varken utbildning eller annat. Man är totalt skyddslöst och utan försvar. Det tränger in ända in i ens djupaste kärna och förändrar... Om medberoende och medberoendemekanismer kunde jag ingenting, det har jag lärt mig framför allt på den här sidan och genom att läsa det som bland annat du har länkat till här. Men även om jag rent teoretiskt hade kunnat något om det innan, så är jag inte övertygad om att det hade hjälpt ändå. Allt det som händer är så subtilt att man inte riktigt går att fånga det, uppfatta det och sätta ord på. Det gäller både alkoholen och det andra. Jag kan idag inte säga att jag har några känslor kvar för sambon, inte kärlek i alla fall. Det är jag glad för. Men jag tycker synd om honom. Hans ensamhet och faktiskt utsatthet. Hans problem som han inte klarar att reda ut. Han är själv ansvarig för sina beteenden, orsak till alla krossade relationer till andra människor och allt han har utsatt mig och mina barn för gör att jag känner att jag borde hata honom. Men jag kan inte det. Jag önskar att jag kunde. Jag borde känna att han får skylla sig själv. Istället tycker jag synd om honom. Och får dåligt samvete för att jag måste överge honom. För det måste jag. Och jag kommer att göra det. Jag kommer att få allt stöd från min omgivning den dagen, det vet jag. Jag kommer att kunna ordna upp allt, det kommer att rättas till med familj, vänner och ekonomin. Har jag gjort mig förtjänt av det? Efter allt som mina nära och kära har fått gå igenom på grund av mitt val av man? Är jag värd det? Och han då? Som jag vet kommer att en kort period att kämpa för att bevisa att han klarar av ett "svenssonliv" men kommer att misslyckas och sjunka ännu djupare. Han kommer att tappa koncepten och det kommer att hända saker som gör att han kommer att hamna i fängelse. Det vet jag. Kan jag förhindra det? Nej, för jag måste släppa taget. Jag kan inte bära honom. Och det har ju ärligt talat inte gått särskilt bra när jag har försökt heller. Det är nog det som är det svåraste, tror jag. Det att jag känner sånt medlidande med honom, att jag inte vill vara en som överger honom. Det är det som blir så motstridigt, jag vill inte men jag måste och jag vet varför.

flygcert
mån, 2014-01-06 - 13:53

... så har jag ältat det mycket - jag som trodde att det aldrig skulle kunna hända mig, jag som brukar säga vad jag tycker och stå upp för mig, jag som inte har svårt att ta konflikter... Hur kunde jag plötsligt bli den som anpassade mig så totalt, som inte sa ifrån, väntade på "rätt tillfälle" för att våga säga/fråga/berätta saker för exsambon, bli den som hyschade barnen så att de inte skulle "störa" när pappa däckade av på soffan...

Ja, hur blev det så?
Jag hade blivit dumpad av en tonårskärlek några år innan jag träffade M och blev väldigt bränd så jag levde i några år och var så inställd på att jag skulle minsann aldrig träffa någon igen. När vänner och fmailj pratade om att jag skulle kanske träffa någon så blev jag nästan förolämpad - "jag klarar mig så bra själv minsann", samtidigt som jag inombords började längta allt mer efter "familj-hus-på-landet-ordentlig-bil-och-tomt-och-egen-trädgård" och i mitt huvud så kunde jag liksom inte ha hus eller familj utan att ha en man, så allt kändes lite kört för mig...
Men så träffade jag M, Mannen med stort M, och jag tror att jag blev lite golvad: jag tyckte han var så snygg, han hade rest mycket, var allmänbildad och verkade så duktig, han var social och mycket, mycket omtänksam och lite äldre och jag blev sååå förälskad och det gick en tid när det var flirtigt, men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka att han var singel och ville ha "lilla mig", så när han plötsligt en dag bedyrade sig min kärlek så trodde jag honom inte ens... (Snacka om "för bra för att vara sant ;-)) Men det var också på något sätt min biljett till "villa-vovve-volvo-bebis" och jag var nästan lite i tacksamhetsskuld - låter sjukligt nu, men... Jag som inte velat träffa någon, och kanske inte trott att någon skulle kunna vilja träffa mig...?!
Och ganska fort fick jag förtroendet "Du som är så ordningsam och har sån koll, kan inte du......." betala räkningar, fixa tvätten, laga maten osv osv osv.
Och trots att han redan från början visade mycket aggressiva tendenser och varningsklockorna förföljde mig, så var det ändå så att jag stannade. Och mycket handlade om att "han var rädd att jag inte älskade honom" och på något sätt blev det min livsgärning att visa honom att jag visst älskade honom... Och jag tröstade när han varit arg på mig, tröstade när han tyckte att alla behandlade honom så orättvist, tröstade när han mådde dåligt efter sina fyllor, stöttade och kramade osv osv.... Tills jag en dag faktiskt inte längre älskade honom...

Idag har jag ett "avtal" med en vän, en vän som jag lärt känna i och med att jag lämnade sambon och som levt i samma sak, och hon har lovat mig att OM jag träffar någon igen så ska hon vara vaksam! Låter fånigt när jag skriver det, men det känns tryggt för mig!
Jag tror att jag skulle kunna träffa en sådan man igen, men jag hoppas att jag är mer uppmärksam, att min omgivning kan påtala om de ser något som de reagerar på osv och jag är inte så negativ till att träffa någon - jag försöker bara leva i nuet och det kanske blir så att jag träffar någon, kanske inte...!

Oj, långt babbel, men blir så eftertänksam av det ni skrivit!
Kram

lilleskutt
mån, 2014-01-06 - 14:25

Det är nog precis som m/t skriver inte ovanligt att man kastar sig in i ett nytt förhållande där allt upprepas. Tyvärr har mina egna erfarenheter bevisat att det inte hjälper mycket att det har passerat ansenlig tid innan nästa förhållande.

Jag kan se att jag trots allt har lärt en del från tidigare förhållandet och gjort en del annorlunda och reagerat tidigare men det viktigaste är ju att inte hamna där överhuvudtaget.

Det är jättebra att du har förmågan att reflektera och att du har kunskaper inom området, jag har läst en del om just medberoende och våld i nära relationer och man kan finna mycket information, tankar och teorier om relationsmönster och hur man förstärker varandras beteende men det finns förvånansvärt lite att finna om hur/varför man väljer "fel partner" och hur man undviker att upprepa sitt misstag.

Att ha ett avtal med en god vän så som flygcert beskriver är kanske en bra ide när man inte helt kan lita på sitt eget omdöme, något att tänka på..

Yogi
mån, 2014-01-06 - 17:42

Jag föll också så totalt! Kunde inte fatta att han såg någonting i trista, tråkiga, alldagliga lilla mig... Att han älskade mig så mycket, "hans livs kärlek"...så mycket det nu visade sig vara värt... Snygg, erfaren, kunnig, kompetent, djup, rolig och han höjde mig till skyarna. Satte mig på piedestal på ett sätt som jag var ovan och obekväm med, men kände mig så omhuldad, trygg och omhändertagen. Inget ont kunde hända mig nu. Just det där tror jag kan ha varit en orsak till att jag sänkte garden en aning. Att jag tyckte om att han tog hand om saker, tog över ansvaret som jag ibland tyckt varit tungt. Jag vet inte, men kanske var det så. Han såg igenom mig, visste och förstod hur jag kände mig. En själsfrände, bästa vän och kärlek i samma person. Kunde inte förstå min stora lycka, att det ens var möjligt! Och det var det ju inte heller.

Har läst lite forskning mm om psykisk misshandel på sista tiden, och det beskrivs ungefär som samma mekanismer som sker vid gisslandramer, där offren blir starkt knutna till förövarna, det liknas också vid sofistikerade metoder som används vid tortyr, med ständig växling mellan värme och iskall kyla för att psykiskt bryta ner offret. Det där är svårt att läsa och ta till sig. Att acceptera allvaret i det. Som vanligt vill man släta över, det var nog inte så farligt egentligen... Jag överdriver nog... Men jag vet ju att jag inte gör det. Jag kan inte förneka att det har hänt.

Läste en text jag skrev för ett år sedan, där jag räknat upp en massa saker som han gjort mot mig och min dotter då. Svåra minnen som väcks till liv. Tungt att läsa. Men bra för att behålla verklighetsförankringen. Fokus. Lätt att tappa det nu när han den sista tiden inte gjort något direkt mot mig. Det jag har upptäckt nu är mera mitt eget lite avvisande sätt emot honom, mina svalnade känslor som säkert märks. Jag vet inte om det gör honom osäker, att det är därför han är lugnare? Kunde jag ha påverkat detta tidigare? Kunde jag ha varit tuffare och inte så...undergiven? Jag vet inte.

Låter bra med en vän som är uppmärksam på varningsklockorna. Skulle du berätta allt för den vännen? Inte undanhålla något? Jag är för egen del rädd att jag inte skulle berätta allt, och då gömmer jag, medvetet eller omedvetet, viktiga detaljer som behövs för att kunna göra en bedömning... Jag litar inte på mig själv för fem öre. Skammen skulle förmodligen hindra mig från att berätta. Igen.

Yogi
ons, 2014-01-08 - 16:15

var både bra och mindre bra. Det som var mindre bra (ur mitt perspektiv) var att jag inte fick träffa samma person som sist. Den förra kvinnan jag träffade för ett år sedan var mycket äldre än jag och hade många års erfarenhet av sitt yrke. Det kändes tryggt och det kändes verkligen att hon visste vad hon pratade om. Den här tjejen var ganska ung (undrar om hon har egna barn?) och det upplevde jag som lite svårt att förhålla mig till. Men, bortsett från hennes ålder, så kändes det ju skönt ändå att få prata med någon utomstående, som inte har någon som helst relation till mig och som ändå vet hur det är och hur det funkar, vilka tankar och känslor som dyker upp, som INTE DÖMER. Bara det! Den där frågan som alltid hänger i luften annars, om jag ens andas om en bråkdel av hur det är hemma "varför lämnar du honom inte - omedelbart?!" "varför stannar du kvar om du har det sådär?". Den frågan finns inte ens i rummet! Jo, JAG, ställer den till mig själv och hon försöker hjälpa mig att svara på den, genom olika förklaringsmodeller som gör det tydligare.

Hon fick mig också att förstå en annan viktig sak, som jag hittills inte har tänkt så mycket på men som jag inser att jag måste ta tag i. Det är att inse och acceptera att jag aldrig kommer att uppnå ett samförstånd med honom om att avsluta relationen. Jag måste acceptera att jag inte får ett "avslut". Ni vet, det där man gärna eftersträvar ändå, att man ska kunna prata ut, gråta, vara ledsen, arg, besviken, säga allt man behöver säga för att gå vidare. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer inte att kunna avsluta det här på ett bra sätt. Nånstans så känner jag en sorg i det, och jag tror att det kommer att bli jobbigt. Men nu har ju tanken väckts i alla fall så jag ändå har en chans att förbereda mig på det.

Kan fortfarande känna ibland att det är som om allt inte har hänt. Just nu har han varit "snäll", eller vad man ska säga, i säkert två veckor... Nu börjar jag undra om det är så att han genomgår något slags förändring? Vad är det som händer? Fast när jag tänker efter så har han ju druckit en hel del den sista tiden, senast inatt en hel flaska whiskey. Ja, en stor. Han låste in sig i ett rum och lyssnade på musik hela kvällen/natten. Väckte mig kl 01 och höll mig vaken till 03, så jag kan säga att jag varit ganska trött idag på jobbet. Själv ligger han hemma i sängen och är bakis. Har dock offrat sig och lagt in en tvätt i maskinen, men meddelade mig att jag får ta resten när jag kommer hem för att han måste vila eftersom han ska jobba imorgon. Efter att ha varit hemma i en och en halv månad. Empati...igen. Börjar känna förakt, faktiskt. Inte lika mycket för mig själv längre, men för honom...

Izzy
fre, 2014-01-10 - 04:11

Du gör stora framsteg som har tagit dig så långt att du har varit till kvinnohuset. Du är på rätt väg nu så börja inte tvivla på dig själv! Du skriver att det är som det inte har hänt men det vet du ju att det har gjort och under lång tid! Men jag vet själv hur det är om det har varit lugnt ett tag så känner man att jag har nog förstorat upp allting , det kanske inte är så faligt ändå! Så på ett sätt är det bättre när det är dåligt hela tiden för då får man inte sådana där tankar och börjar tvivla på sig själv. Stå på dig nu! Jag håller tummarna för att du lyckas! Styrkekramar

mulletant
fre, 2014-01-10 - 05:26

och hålla dig vaken två timmar mitt i natten låter inte "snällt"... sagt som en vänlig påminnelse bara:) Jag tror att du kommer att ha hjälp av att vara kvar här både av dig själv och från oss som läser här när tvivlen kommer. Det är väldigt "avslöjande" att läsa vad man själv skrivit och ha det befäst så här.

För mig har det många gånger varit så att skrivprocessen fört mig djupare än ett samtal skulle ha gjort... jag har skrivit, läst och stannat upp och sökt de ord som är precis rätt i stunden... läst och korrigerat - inte för att försköna utan för att hitta rätt nyans. Som någon nyligen skrev här att det känns som att hitta den rätta pusselbiten - och i skrivandet har jag haft tid att söka efter den. Det är säkert olika vilket uttrycksmedel som är det rätta - för mig är ord så viktiga. Jag har också upplevt det annorlunda att skriva här än att skriva enbart för mig själv - när jag gjort det har det blivit mer som dokumentation och "bevis" och känslan har jag inte orkat vinnlägga mig om att söka. Forumet ger mig en djupare riktning.

Det var nog därför vi började fråga efter en site som sen blev "Det vidare livet" - vi var fler som tyckte att forumet för oss blivit ett "livsforum". Viktoria och jag hörde till dem.

Nu är forumet inte så livsviktigt för mig längre men ändå inget jag vill lämna. Kanske för att jag är kvar i relationen med mullegubben och vi delar idag engagemanget för "rätten" att välja ett nyktert liv. Idag har jag och vi också människor i levande livet som vi kan umgås nyktert med och som delar intresset för nykterhet... vilket innefattar mycket mer än själva nykterheten. Där vi också kan fundera över vad det är som gör det så provocerande att välja ett nyktert liv.

Nu blev din tråd Yogi min plats för morgonens tankar - jag tror det är helt okej så. En fin dag till er alla. Styrkekram / mt

Yogi
fre, 2014-01-10 - 14:32

Den behövdes faktiskt. "Såg" det inte själv, men visst är det så. Och jag håller med om att man liksom tränger djupare ner i processen som pågår än vid ett samtal. Här är jag inte rädd att det jag säger ska slå tillbaka. Jag är inte rädd för hur jag framstår. Inte rädd att bli dömd. För jag är rädd för vad andra ska tänka om mig om jag skulle prata om det här. Människor som inte förstår fullt ut vad det innebär att under lång tid leva i det här. Det är så självklart för andra att man ska lämna. Och jag har kommit dit själv nu, att jag har bestämt mig. Då vill jag inte mötas av "jag sa ju det hela tiden!", "vad var det jag sa" osv. Jag vill kunna vara stolt över att jag har kommit till ett beslut, att jag själv har landat i att det här är omöjligt. Jag kan visst ge omgivningen rätt, ge dem den bekräftelsen om de känner att de behöver dem. Men jag vill inte behöva skämmas inför andra, eller att andra ska se ner på mig för att jag har behövt all den här tiden till att komma till ett beslut. Är ni med på hur jag menar? Skammen följer mig ändå, dygnet runt. Skulden för allt är min. Ansvaret för hur det har blivit är mitt. Jag måste bära det, men det blir tyngre om andra lägger det på mig också. Jag vet inte om min omgivning har dessa tankar om mig, det kanske bara är i mitt huvud det existerar, men jag tror att det är svårt för dem att inte tänka så om de inte har kunskap och kännedom om omfattningen av problemet... Och hur ska de kunna få kunskap och kännedom om jag inte berättar? För det gör jag inte. Och jag kommer nog inte göra det heller. Det får nog räcka med att vi separerar och att jag bara försöker börja leva igen.

Om jag berättar, så känns det som om jag "pratar illa" om honom och det vill jag inte. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte vill såra honom genom att lämna ut honom. Jag säger mycket sällan något negativt om någon överhuvudtaget, så hur ska jag kunna berätta såna här saker om en person som jag har älskat så? För jag vet ju att mina nära och kära skulle avsky honom, kanske rent av hata honom, om de visste allt han har gjort mot mig och barnen. Och jag vill ju ändå ge en nyanserad bild...men rent krasst så är den ju inte så nyanserad. De kärleksfulla och omtänktsamma tillfällena har varit få i jämförelse med det andra. Eller har jag glömt bort dem?

Rent humörmässigt så är det bättre hemma nu, sedan några veckor tillbaka. Jag vet inte om det har att göra med att jag börjat säga ifrån mer och att jag vågar mer. Jag bryr mig inte så mycket om konsekvenserna längre, eller jag är inte rädd att han ska bli sur eller arg om jag säger något som han inte gillar. Jag tar inte riktigt så illa vid mig längre. Fast när jag tänker efter så är det väl inte så mycket jag säger ifrån, mer än just när han blir arg eller ryter åt mig så kan jag svara emot, vilket jag inte vågade göra tidigare. Fortfarande så finns det så mycket som är laddat att prata om; om jag har kontakt med någon i min familj, vår ekonomi, hans jobb, mitt jobb, hans drickande/spelande, mm mm
Så...egentligen är det väl inte så mycket som är förändrat, när jag tänker efter.

Fortfarande lever vi i ett slags vakuum just nu. Jag går med mina tankar om att det är 7 veckor kvar tills vi måste flytta. Och han vet inte om det. Jag tänker (om allt går enligt min plan) tala om det ca två veckor innan. Vi har i princip ingen fysisk kontakt. Han sover i barnens rum om de inte är där, och på soffan om de är hos oss. En kram eller så kan det bli ibland, men ytterst sällan. Vi säger sällan att vi älskar varandra. Jag vet inte om han känner som jag, att känslorna är slut. Jag hoppas det. Tänk om vi skulle kunna avsluta på ett någorlunda bra sätt? Fast den chansen är minimal, det vet jag ju. Det kommer att riva upp världens separationsångest hos honom när jag berättar att jag vill separera, som kommer att utlösa ilska, alkoholbruk och desperata vädjanden om hur bra allt kommer att bli om jag bara stannar. Alla löften om allt han ska ändra på om jag bara blir kvar hos honom. Det är liksom lättare att möta ilskan och frustrationen, än att höra honom be och lova. Jag vill inte utsätta mig för det. För det är det som är min svaga punkt, alla mina sinnen väcks och vill bara släta över och göra allt bra igen. Jag tappar bort mitt rationella jag. Men jag hoppas att jag på något sätt ändå kan få fram att jag inte älskar honom längre. Det är ändå så det är. Allt som har hänt har lett fram till att mina känslor svalnat.

Nu är det fredag och en lång jobbig helg innan det blir vardag igen. Vardagarna är mycket lättare att uthärda. Älskar mitt jobb och mina härliga arbetskamrater som inte har den blekaste aning om hur jag har det. Och det är så skönt, så fritt! Ett litet andningshål i tillvaron.

Yogi
mån, 2014-01-13 - 10:04

har det varit. Mår så dåligt just nu. Han drack lite (vad jag såg i alla fall) i fredags men blev sur på mig tidigt och gick till "sitt rum" och låste in sig resten av kvällen. Själv tog jag två glas vin under kvällen, vilket han kritiserade stort. Hånade mig för att "ja, ja, det är ju skillnad på om du dricker och om jag dricker". Jag dricker sällan alkohol eftersom det är förknippat med så mycket dåligt i vårt förhållande och att jag åtminstone tidigare har haft en förhoppning om att han ska dricka mindre om jag avstår, vilket har visat sig ha noll effekt.

Lördagen väckte han mig tidigt för att vresigt meddela att det fanns kaffe om jag ville ha, själv skulle han ut med hunden på promenad. Han gick och smällde hårt igen dörren och då var det omöjligt för mig att somna om. Blir så ledsen för det, han vet om att jag har problem med sömnen och har haft svårt att sova hela veckan och att jag går upp kl 05 varje morgon. Helgen är enda tillfället jag har att sova ikapp lite, men ofta går jag upp tidigt även på helgen för att jag inte kan sova. Jag är så tacksam för varje gång jag kan få sova lite längre, men det tar han inga hänsyn till. Jag vet att jag gnäller nu, men det är ett problem för mig och det gör mig ledsen och arg att han inte försöker vara tyst när han vet att jag sover. Han smäller i skåpluckor och lådor, skramlar med grytor och porslin, pratar högt i telefon eller spelar hög musik både på kvällar, nätter och morgnar. Om han undrar något eller vill berätta något så kommer han in till mig och väcker mig, oavsett tidpunkt. Det är noll respekt från hans sida. Efter morgonpromenaden med hunden (då han varit förbi hos en kompis och tagit ett glas vin) kom han hem och hällde upp vin direkt. Klockan var då ca 10 på förmiddagen. Sen fortsatte det hela dagen. Var absolut tvungen att "diskutera" med mig, varför jag alltid är så sur, att jag inte älskar honom som han älskar mig, hånar mig för min sk "fina" utbildning och yrke, att "ja ja, du är ju bäst, du är så duktig", hur besviken han är på mina barn, att de inte gillar honom, min "fina" familj osv osv. Jag har ingen "fin" familj, helt vanliga människor bara, men visst de är inte kriminella eller missbrukare som de flesta av hans kompisar... Jag försökte lite lamt att protestera vid några tillfällen, men jag vet ju att det inte är någon idé, det triggar honom bara ännu mer. Han talade återigen om hur lite jag betyder för honom, att han inte bryr sig och inte orkar engagera sig längre. Att han aldrig kommer att ha sex med mig mer, att jag har ett stort behov av det och att han inte känner något behov alls av det.

Söndagen hämnades jag lite genom att skramla på toaletten och i köket, smälla i skåpluckor och med kaffebryggaren. Barnsligt, jag vet. Jag brukar alltid vara så noga med att vara tyst på morgnarna. Han kom upp, sur som ättika och undrade vad fan jag höll på med. Jag låtsades oförstående. Återigen började han dricka direkt. En halv liter vin som han sparat. En promenad igen och dricka igen. Sen ville han att jag skulle gå in till grannen och fråga om hon hade någon vinflaska som han kunde ge tillbaka idag. Jag ville inte det och då blev han arg och menade att jag aldrig gjorde något för honom. Jag sa att jag inte ville bidra till drickandet för att jag inte vill att han dricker. Det slutade förstås med att jag ändå gjorde det. En söndag mitt på dagen. Så pinsamt. Men jag bestämde mig för att vara ärlig när hon frågade. Sa som det var, att han redan druckit och ville ha mer. Hon hade en nästan full box. Tänkte först tappa ur lite, men tänkte sen att visst han får väl dricka ihjäl sig om han vill. Gick demonstrativt in till honom med boxen och ett glas. Då fick han dåligt samvete en stund men det hämtade sig snabbt och han hällde upp. Fortsatte under hela dagen och följde mig som en svans för att diskutera hur mycket han älskade mig, att jag inte älskade honom osv. Sen började det värsta - sexuella "närmanden". De senaste månaderna har jag försökt vägra sex när han har druckit. Det blir alltid så misslyckat och jag får höra att han gör allt för mig, men får ingenting tillbaka av mig. Jag gör ingenting för honom. Det är mitt ansvar att se till att han klarar av att ha sex när han är jätteberusad, vilket inte går och då är det jag som är otillräcklig. Jag hatar det. Jag hatar att känna skuldkänslor och skamkänslor i samband med sex. Det blir bara svårare att klara av sex överhuvudtaget. Jag äcklas av min kropp. Både när den gör som jag vill och när den inte gör som jag vill. För egentligen vill jag inte alls. Känner ingenting, ingen lust, bara osmak. Jag vet att det alltid slutar med att han blir sur och arg. Oavsett om jag går med på det eller inte. Igår "använde" han mig i många många timmar. Jag ville inte. Jag ville inte. Jag ville inte. Men jag lät honom göra det, som så många gånger tidigare. Jag hatar det när han är onykter. Jag sa emot så många gånger, och försökte avsluta flera gånger. Det är inte så att jag känner mig hotad på något sätt, men jag vet hur arg han blir om jag säger nej. Alla ord jag får höra då. Och jag vet att jag inte ska bry mig om dem, men de sårar så och gör så ont ändå. De går rakt in och krossar och förstör. Förminskar.

Äntligen måndag och arbetsdag. Fristad. Koppla bort tankarna en stund. Tror han kommer att vara rejält bakis idag om han inte fortfarande är berusad, vilket det lät som imorse. Hoppas han sover och mår dåligt när jag kommer hem. Är helt slut faktiskt. Orkar inte tänka. Orkar inte må såhär. Orkar inte göra något åt det heller. Försöker bara härda ut.

mulletant
mån, 2014-01-13 - 15:56

så där behöver du inte ha det. Ingen borde behöva ha det så. Jag klistrar igen in Carinas ord som hjälpte mig så mycket:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Jag hoppas att du snart får kraft att välja dig och ditt liv!
Styrkekram / mt

Mulleman
tis, 2014-01-14 - 00:13

...med alla sinnen öppna. Jag har inte skrivit någonting till dig tidigare men jag hör samman med mt, tillsammans har vi två lyckats hålla kvar vid varandra trots allt som varit. Det är ungefär två år sen nu som jag överhuvudtaget varit inne här och skrivit, av olika skäl som jag förstår bit efter bit alltefter som tiden går. Men det var inte det jag ville säga till dig nu, sen natt här hos mig men en natt i frid, lugn och ro numera. Så har det inte alltid varit.
Jag har läst större delen av din tråd och vill bara säga så här. Det ÄR inte lätt, du kommer inte runt det, du måste igenom det. Det finns ingen enkel medelväg, bara en väg vidare och jag hoppas du har och hittar alla goda krafter som kan finnas till din hjälp under resans gång. Det är inte nödvändigtvis personen som är fel, det är kombinationen med sprit som är fel. Det kommer du aldrig att kunna få någon att fullt ut förstå innan den insikten blir till en egen och ett eget beslut hos den personen.
Jag vet min vän, jag har varit där. Lycklig och stolt nykter man dag med en livsavgörande erfarenhet i bagaget. Den delar jag gärna med mig av, gärna om den kan vara till hjälp eller stöd för någon som kämpar i detta otroligt starka nät av krafter.
Vet du, jag känner så väl igen det du skriver, men så klart från "andra sidan", jag ser det klart och öppet idag, ser det och vet att det måste till en förändring, för alla inblandade på olika sätt.
Jag måste bara få hålla med mt och andra, du skall inte ha det så här, inte ta emot allt och framför allt inte lägga skulden på dig. Det är inte du som häller spriten i honom och det gör han förmodligen heller inte för att må bra. Men det är en annan fråga, den äger faktiskt han rätten och ansvaret att lösa. Det är så viktigt att du tar ansvar för dig och vad andra tycker och tänker har jag fullständig respekt för att tynger dig. Jag säger inte att du inte skall bry dig, det gör du helt säkert, så är det bara helt krasst. Jag har erfarit för egen del att människor runt om mig helt säkert vetat och anat, funderat över hur saker och ting riktigt varit ibland. Så en förståelse och att sätta ut det i ljuset kanske kan ge dig oanade bekräftelser snarare än kritik. Det är vägen dit du precis nu har börjat gå.
Egentligen ville jag bara skriva några korta rader och berätta att jag läst, berörts och påminns om svåra saker att leva med och förändra. Men du, det går. Men jag tvivlar lite på att någon egentligen fullt ut klarar det ensam. Du behöver verkligen inte heller vara ensam och det att du gör saker för din skull som gör dig gott är helt rätt, det är inte mot någon annan. Men samtidigt så svårt när alla tankar sätter in.
Önskar dig den sinnesro du så väl behöver, dig väl och ingen illa.
Skulle ha lust att bara hålla om dig lite, stilla och tryggt... men det gör man väl inte så här till nybekanta antar jag!
God Natt.
Mm. (mitt nick).

Yogi
tis, 2014-01-14 - 13:01

Nej, det här är inte lätt. Inte på en enda punkt. Vacklar i allt i stunden. Jag har kommit långt i mina planer på en separation. Jag har insett, men kanske inte fullt ut accepterat (?), att vi aldrig kommer att lösa detta tillsammans. Han har för stora problem och för lite insikt om hur stora problem han faktiskt har. Nånstans så vet jag att han inte är en ond människa i grunden, även om det händer att jag tvivlar starkt. Jag tror att han har en önskan, en bild av en harmonisk familj som umgås och tycker om varandra, vänner att umgås med och ett jobb som man trivs med. Han har jättestora svårigheter att låta saker ta tid och han är mycket impulsiv, handlar innan han hinner tänka. Ett hett temperament till det, som pendlar mellan ilska och omsorg. Lägg på ett alkohol- och spelberoende till det, som förstärker alla känslor i hela registret. Ingen bra kombination. Allt detta går att komma tillrätta med tror jag, men det måste kräva ett nästan omänskligt hårt arbete och som dessutom förutsätter att man inser och accepterar att man har alla dessa svårigheter. Dessutom har hans problem och följande agerande inneburit att han krossat i princip varenda relation till familj, vänner och arbetskamrater. Det har också gjort att han överträtt gränser inom många områden som fått allvarliga konsekvenser för både honom själv och andra. Allt detta gör ju också att han känner sig totalt misslyckad som människa och som ett förtvivlat barn slår han vilt omkring sig mot allt och alla. Jag vet att han ofta dricker för att han har ångest och känner sig rastlös och stressad. Inte för att må bra. Om han nånsin ska kunna få ordning på sig själv och sitt liv och må bra, så måste han våga släppa garden och inse och acceptera alla problem, allt han har gjort, vilka konsekvenser det har fått för andra OCH ta ansvar för allt detta. Hur skulle han kunna göra det? Om han skulle våga, verkligen ta in, allt detta och KÄNNA, så tror jag att han skulle bli totalt självmordsbenägen. Det är så omfattande att jag inte tror att han skulle kunna bära det.

Ja, nu låter jag säkert som att jag försvarar honom och återigen tror mig kunna vara vad han behöver. Men det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att jag inte kan hjälpa honom. Han måste hjälpa sig själv. Jag måste ta mitt ansvar, jobba med mig själv, se över mina relationsmönster för att inte hamna i samma situation igen. Jag måste fokusera på mig och mina barn. Min familj och mina vänner, som jag behöver för att må bra. Jag ser separation som en enda utväg. Jag blir ändå glad när jag läser om hur ni Mm och Mt faktiskt har hittat ut genom allt det svåra. Jag blir glad över ditt svar, Mm, som är från "andra sidan", det ger ytterligare ett perspektiv och faktiskt en balans. Det finns hopp. Nånstans så älskar jag ju den här mannen. Men jag vet att hans enda chans till räddning är att jag bryter helt. Ja, även om han aldrig skulle köpa det här om jag sa det till honom; men jag älskar honom och kanske just därför måste jag lämna honom. För att rädda honom. Och för att rädda mig själv. Tillsammans är det omöjligt.

flygcert
tis, 2014-01-14 - 14:54

Ja, det är bara blä. Och som Mm skriver: det går liksom inte att komma undan utan att man måste gå rakt in i det och ta sig igenom.

Jag känner väl igen mig i allt du beskriver med vacklandet och också drömmen om att ha en familj: att kunna prata om saker tillsammans och kunna enas, ta beslut och förstå varandra.

Kanske har du helt rätt: han är säkert inte helt igenom ond eller hemsk, men du ska inte behöva ta allt det som du får göra som det är nu. Jag har tänkt på samma sätt kring min exsambo: han vill mig inte illa och han gör det inte med mening osv, men jag vet att flera här på forumet påtalat för mig att det spelar egentligen ingen roll varför han gör så mot mig: han gör det och det är inte okej. Punkt.

Det är samma sak för min exsambo tror jag: han är nykter nu, men hur hans spel- och sex-missbruk har det nu för tiden vet jag inte - hans ilska och galenaggressioner håller i sig emellanåt... MEN: det är hans bekymmer, hans ansvar att ta hand om det - jag kan inte göra mer: jag föröskte stötta, finnas där, ta hand om allt jag kunde för att underlätta för honom, försökte krama, hålla om och visa honom min kärlek, men det enda som hände var att han gjorde allt mindre hemma, han drack allt mer, han spelade allt mer osv osv - så som du skriver: det bästa du kan göra är att lämna - så han måste välja vad han ska ta för väg i sitt liv.
Det låter hårt och kallt, men du kan inte ansvara för honom.

Jag älskade honom och var beredd att göra allt, men det höll på att ta mitt liv.

Tänker på dig.
Kram