Hej,
ny här. Är idag 27 år, har haft konstant armbrytning med alkohol i åtta år men börjar bli utmattad.
Jag har egentligen inget att tillägga som inte andra (klokare personer) har gått igenom i andra trådar, men vill skriva av mig för skrivandets skull.
Egentligen började jag dricka mycket alkohol i gymnasiet - i tonåren var det den totala rastlösheten som löstes genom att festa två till tre dagar i veckan. Fick redan i den åldern kommentarer för att jag ofta blev för berusad, och gjorde självklart massa saker jag ångrade, men tyckte i stort sett att det var ganska roligt. Jag kom undan med det mesta - trots att jag sårade personer på vägen så gick det alltid att lappa ihop (i alla fall upplevde jag det så då). I den åldern kommer man ju undan med saker eftersom man ju är tonåring.
På universitetet fortsatte det med fester i högt tempo och mycket alkohol. När jag var 21 år lämnade min dåvarande flickvän mig efter att jag flippat fullständigt på en fest, vaknade upp dagen efter på campus med 8 timmars minneslucka. Det blev ett wake-up call, eftersom min pappa är "fungerade alkoholist" (dvs. sköter sitt jobb och är framgångsrik) vet jag precis hur illa det blir om utvecklar alkoholproblem så jag tog mig i kragen och var nykter i 10 månader. Gick hur bra som helst att gå ut att festa nykter, var öppen inför alla med det och hade inga problem med att säga nej. Jag vet egentligen inte ens varför jag började igen, kändes hur bra som helst att vara utan (hade väl glömt hur skadligt det är).
Började jobba efter några år på universitetet i en bransch där det är regel snarare än undantag att gå ut på krogen en till två gånger i veckan, så racet fortsatte. Visst, jag gjorde bort mig, men levde i så högt tempo att det bara var att skaka av sig och springa vidare. Nya personer, nya umgängen, mer sprit. Tröttnade att gå ut på klubb (för mycket musik och för lång kö till baren), tröttnade på att hänga med nyktra vänner, tröttnade på allting. Mutade in några standardbarer och standardvänner man kunde ringa för att "ta en öl" dvs. supa till lite granna. Vi alkoholister är riktigt bra på att hitta likasinnade som vi kan legitimera vårt beteende med.
Nu är jag så jävla trött på det. Trött på att skada mig själv, trött på att ägna mig åt att reparera fadäser. Jag har lägenhet i centrala stockholm, en sambo som jag älskar och en karriär som går bra. Jag är helt enkelt rädd för att sabba alltihopa. Min sambo har alltid vetat att jag druckit för mycket men är mer eller mindre medberoende. Jag har skämt ut henne inför hennes vänner och kollegor med, men som hon säger "det här är ju sån min pojkvän är".
När det inte varit extremt mycket alkohol på några veckor kan jag nästan fungera normalt - har inget direkt sug efter alkohol och tycker det mesta är trevligt utan. När det varit mycket ett tag vaknar jag och upptäcker att jag planerar när jag skall få dricka nästa gång, eller kommer på mig själv att höra av sig till vänner för att boka upp en träff på krogen (för att dricka alkohol givetvis). Oavsett om det är en bra eller dålig period går det käpprätt åt pipsvängen en gång av tio. Säger saker jag inte borde ha sagt, gör saker jag inte borde göra, skämmer ut mig på alla möjliga sätt.
Alkohol för mig är ett monster, jag kan inte tycka det är mysigt på något sätt. Äcklas av reklamer där folk dricker alkohol i trevliga sammanhang, bag-on-boxar med tofsar på. När vänner pratar om att alkohol är trevligt eller att det skall bli kul att kröka till får jag obehagskänslor. Jag skulle aldrig drömma om att köpa en flaska vin att dela med min sambo, det är ett effektivt sätt att förstöra den kvällen. Samtidigt kan jag inte låta bli, i miljön på en mörk pub efter många öl känns det som att jag får kontakt med mig själv. De vardagliga distraktionsmomenten suddas ut och jag blir den jag egentligen är, och kan se längre och större - tänka bredare. När jag är berusad brukar jag titta mig själv i spegeln och säga "jahaja, det här är jag". Självklart är det bara nonsens och de gånger jag får för mig att prata med andra som inte är väldigt förtrogna med mig framstår jag som grandios, planerande, psykopatisk etc. Det känns som att jag är i kontakt med mig själv känslomässigt samtidigt är jag en främling.
När jag tänker på framtiden är jag nykter, har barn, villa och står och grillar i solen brunbränd vältränad och frisk. Det skall bli min framtid - jag vet hur otroligt ensam man blir om man blir slav under alkoholen (har sett det nära). Ännu har jag en chans att sluta, men jag måste sluta helt. Har varit väldigt medveten och ärlig mot mig själv i många år med mina problem, men det har inte lett till mindre krök. Tron att jag kommer växa upp och sluta dricka på det sättet jag gör bara jag blir äldre och mognare framstår mer och mer som en utopi. Jag måste tvinga mig själv att inse vart livet kommer leda mig, att jag antagligen kommer göra något som sårar vänner och familj så mycket så jag förlorar dem. Det är ganska nära och statistiskt en självklarhet att det kommer hända. Hälften av mina vänner på Facebook skulle jag skämmas över om jag träffade idag för jag har gjort så många korkade saker tidigare i mitt liv, nästan uteslutande på fyllan.
Tidigare var min drivkraft att dricka (under gymnasiet och universitet) att det behövde röras om lite i grytan - livet var för tråkigt utan. Senaste åren har det varit ett sätt att umgås med likasinnade. Inget av detta vill jag längre. Jag har en rädsla för att sluta dricka, och det är att jag kommer tappa socialt och professionellt på det. Mycket jobbbeslut och kontakter har knutits över några för många öl på krogen. Samtidigt har jag säkerligen bränt lika mycket på det genom att säga dumma saker eller varit så bakfull på arbetet att jag inte fått något vettigt gjort. Det går nog på ett ut.
Jag har varit på AA någon gång, men jag kände inte att jag passade in där. Har ganska svårt för det kvasireligösa temat och liknande med. Är det någon som har tagit antabus? Fungerar det?