av Yogi

Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

Yogi
tors, 2014-01-23 - 19:30

Ja, jag vet att min äldsta lilla dotter vet vad jag behöver, vi har pratat en del om hur det är och hon vet ju en hel del om hur det har varit. Hon tycker inte att jag ska vara ensam med honom, dels för risken för utbrott men också för att det finns en risk att han lyckas övertala mig att komma tillbaka. Min kloka stora lilla tjej... Och du kanske har rätt, Adde, kanske skulle det vara bra för henne. Får fundera på det. Nu behöver jag inte hämta något förrän kanske nästa vecka, och det är ju bra då hinner jag få lite distans.

Imorgon åker jag till min sjuka pappa och är borta över helgen. Tror jag åker dit nästa helg också. Det känns bra att försöka boka upp mig så jag har något att göra hela tiden. Har varit och ätit middag hos min syster och hennes familj nu. Träffat mosters älsklingar och stannat flera timmar, utan att stressa! Så skönt. Det är ju nu det börjar... Känns läskigt och jobbigt och ledsamt och sorgligt och alla andra känslor också, men jag vet att det inte finns någon väg runt, bara rakt igenom. Håller andan och dyker nu...

En 24-timmarsregel är nog inte alls fel. För det är precis så; så fort jag får ett sms så klickar hela mitt inre system igång och jag vill svara på en gång. I en vänlig ton, försöka parera och inte trigga igång hans ilska, balanserande på en knivsegg som vanligt. Att låta det gå ett dygn innan jag svarar är nog bra. Om han triggas av at jag inte svarar så får ju det stå för honom och det behöver jag ju inte heller svara på...

Har inte kunnat äta frukost eller lunch idag. Tog bilen på lunchen och åkte till sjön och satt i värmen i bilen och tittade på vattnet, lät tårarna rinna lite stilla. Sen tillbaks till jobbet och fortsätta. Det gick bra, känns som om jobbet är min oas just nu, jag slipper tänka och allt går i ett. Just nu funkar det. Men jag har ändå i åtanke att det kan komma en reaktion lite längre fram. Får ta det då. Har tänkt att jag ska be om en veckas semester i samband med flytten, kanske till och med några dagar efteråt så jag kan tillåta mig själv att vara ledsen. Behöver gråta men inte än. Än håller jag ihop.

Tack för att ni finns här. Verkligen.

markatta
tors, 2014-01-23 - 19:44

att det får stå för honom om han inte står ut med att få ett svar på en gång ifrån dig. Kanske kommer du efter dina 24h fram till att du inte vill svara alls så är det också ok. För det är du som bestämmer vilka människor du vill ha i ditt liv.

Låter bra att tillåta dig vara ledsen. Just vatten är en sådan miljö jag ofta söker mig till när jag behöver tröst men också när jag behöver tillåta mig att känna. Havet tar tomheten ur mig.

Kram

Yogi
lör, 2014-01-25 - 13:41

ansökte om semester sista veckan i februari och berättade att vi separerat och att jag ska flytta då. Tänkte bara berätta det, och självklart fick jag ledigt. När jag gick därifrån kom hon efter mig och gav mig en kram. Livsfarligt. Rör mig inte. Kunde inte hejda tårarna då och plötsligt hade praktiskt taget allt runnit ur mig. Berättade nästan allt. Hon har jobbat i många år med våld i nära relationer, haft grupper för utsatta kvinnor och barn. Hon bad att få tillåtelse att fundera på hur hon kan hjälpa mig, tycker att jag måste bearbeta det här. Tyckte att det var bra att hon fått veta, att det hjälper henne i hennes roll som arbetsledare. Känns så bra. Jag har en helt underbar arbetsplats. Är så tacksam för det.

Sambon har druckit med sina vänner, spelat bort gårdagens lön, ringt och smsat en del. Jag har bara svarat på sms som handlat om praktiska saker, inte svarat när han skriver att han saknar mig. Inte svarat när han ringt om jag vet att han har druckit. Pratade lite med honom i telefon idag, då tyckte han att det här var rätt och att vi nog kommer att kunna prata och vara vänner längre fram. Hoppas det håller i sig. Igår skrev han till min 14-åriga dotter att han skulle slå ut tänderna på dem om de kontaktade honom... I nästa minut messade han mig att han saknar mig... Han hade erbjudit henne att fixa lunch om hon inte ville ha skolmaten, och hon svarade att hon inte kunde komma för att hon var på badresa... Blev förbannad av nån som vanligt obegriplig anledning.

markatta
lör, 2014-01-25 - 17:17

Visst är det så att en bra arbetsledare ska kunna hjälpa och stötta och lotsa vidare till rätt kompetens. Alkoholism och våld i nära relation är ju också en arbetsmiljöfråga så chefen har ett ansvar där. Tur du hade som har en chef som inte bara tar sitt ansvar som arbetsledare utan också visade sig vara kompetent och empatisk på dessa områden.

Men du, det där han skrev till din dotter... Inte ok! Spara smset och använd för en anmälan! Om inte för din skull så för hennes skull. Sådana hot ska ingen behöva acceptera. Genom att anmäla så visar du också för henne att det aldrig är ok att någon hotar henne med våld, superviktigt inför hennes egna framtida relationer.

Kanske också se till så att hon får komma iväg och prata med någon om detta? Jag vill inte måla upp några orosmoln men försök se till att hon får bearbeta detta för ingenting försvinner bara av sig självt. Jag önskar jag hade haft den möjligheten som barn, då hade mina trauman kanske inte behövt bli så stora och svåra. Jag fick gå till en barnpsykolog men jag blåljög, sa att allt var bra, för att skydda det jag trodde skulle skyddas. Ge inte upp!

Kram på dig!

Yogi
sön, 2014-01-26 - 13:19

Så ledsen över allt. Saknar honom också, konstigt nog. Men när jag försöker tänka efter VAD det är jag saknar hos honom så hittar jag egentligen ingenting...saknar hans famn, att känna hans armar runt min kropp. Men det var längesen det hörde till vanligheterna. Ska åka dit sen och hämta lite saker. Tror det kommer gå bra, dock. Han kommer nog inte att försöka övertala mig till någonting, han har ju varit ganska överens med mig om att det här är det bästa. Och dessutom festade han nog igår och ligger däckad idag. Ska bara gå in snabbt och göra det jag måste. Stålsätta mig.

Ja jag tror nog att jag behöver titta på vad det kan finnas för hjälp till min dotter. Kanske även för sonen som är 15, han har också fått ta en del och framförallt oroat sig för mig. Ska kolla upp det. Vill ju att det ska bli rätt också, det måste vara någon som är kunnig inom området, och tyvärr saknas kunskaper hos alltför många professionella. Jag tror också att det finns ett sådant behov.

Är bara så nere idag, orkar ingenting. Orkar inte tänka på allt som behövs göras, allt som måste tas om hand, alla känslor och upplevelser som måste bearbetas, alla människor som vill ha mig tillbaka och så ska det bli, men just nu orkar jag inte, orkar inte vara social, orkar inte prata eller intressera mig för andra. Vill bara att det ska bli måndag så jag får åka till jobbet.

Yogi
sön, 2014-01-26 - 19:49

Det gick bra. Han var jättefull...ignorerade mig så det gjorde att det gick smidigt. Blir så ledsen bara. Han sjunker nu. Han har ingenting kvar. Ingen kvar. Inget jobb, firman som kommer krascha rejält, ingen "fru" längre, inga bonusbarn, ingen hund som han verkligen älskade. Han kommer gå under. Men det här är rätt ändå. Men jag blir ändå så ledsen för hans skull, för min skull. För hundens skull... Bara så sorgligt alltihop. Känner mig bara så tom.

mulletant
sön, 2014-01-26 - 21:20

förstår att det gör ont att se... för allas skull. Du kan inte rädda honom - fruktansvärt hur missbruk kan förstöra liv.
Kram / mt

Yogi
mån, 2014-01-27 - 12:58

Han har sån ångest nu och mår dåligt. Vill att jag ska komma, att hålla om honom... Är så ledsen nu och hela min kropp skriker efter honom. Är på jobbet just nu så det KAN jag ju inte, vilket är tur. Hade funnits risk för det annars kan jag säga. Hoppas känslan hunnit lägga sig tills jag kommer "hem"...

flygcert
mån, 2014-01-27 - 14:21

Jag hade faktiskt glömt/förträngt det, men precis det som du skriver om var så jag kände: när jag hade flyttat så längtade jag ju så efter att få vara nära, att han skulle hålla om mig, att allt skulle vara bra...
Fast det var det ju inte. Tänk på det du skrivit, det du levt i och varför du lämnat. Allt det finns kvar.

Stor kram!

Mulleman
mån, 2014-01-27 - 15:29

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Mulleman
mån, 2014-01-27 - 15:40

till Yogi, det är så gott att läsa dina rader som inte andas förnekelse eller skuldbeläggande. Bara ett konstaterande över att man faktiskt saknar och det är ju bara så självklart, vackert så länge det fick vara det. Inte förneka det fina man delat, viktigt att påminna sig om tror jag också. Det är ju den "riktiga XXX" man älskade och ville vara nära och dela sitt innersta med.
Det finns så mycket att skriva om, så det skulle fylla många volymer. Så fint att kunna vara delaktig här, läsa och ibland också skriva. För sin egen skull och säkert också för andras, sånt kan man inte själv veta vad som plötsligt är "rätt" för någon. Men för mig är det viktigt att sätta ord på sånt jag själv bär inom mig. Sen jag blev nykter har det blivit än viktigare efterhand att faktiskt stå för mitt beslut om nykterhet.
Jag har druckit klart för min del, det är allt.
Allt gott. /Mm.

Yogi
mån, 2014-01-27 - 20:34

...att min kärlek inte räcker. Den här gången heller. Tyvärr. Tänk om jag kunde få uppleva detsamma som ni, Mm och Mt...jag skulle bli så glad och lycklig. Jag inser att det inte kommer att ske någon förändring. Han sjunker nu. Han kommer att fly. Jag vet inte vart, kanske han hittar någon ny tjej som blir hans prinsessa, hans livs kärlek... Jag tror att det är vad som kommer att hända. Jag tror inte att han kommer att kämpa för mig. Det smärtar att tänka sig det. Idag ville han att jag skulle komma. Jag skrev till honom att jag är ledsen men att jag inte kommer, att vi vet båda två att det här är rätt även om det gör ont, att vi bara hamnar i samma ekorrhjul igen annars. Fick inget svar på det. Jag vet att det är dumt att ha kontakt. Det väcker en massa känslor. Men jag har bestämt mig, och jag ska härda ut. Jag vet att om det bara får gå en tid så kommer jag att få distans. Jag vet det. Men just nu är det bara så tungt...

Jag var bortrest till min pappa och syster i en annan stad i helgen. Hälsade på hos dottern och "svärsonen" efter jobbet idag. Ska till min styvfar på middag imorgon med hela familjen. Torsdag ska jag träffa min syster. Till helgen som kommer har jag bokat in städning hos min vän som jag är inneboende hos. Mycket prat och mycket jobb, skingrar tankarna och håller mig ifrån honom. Tvingar mig till att umgås med mina syskon och barnen, även om jag egentligen inte orkar. För jag vet att det är bra för mig. Men de frågar hela tiden. Hur är det? Har han hört av sig? Och jag berättar litegrann. Berättar att jag är ledsen, att det är jobbigt just nu. Möts naturligtvis av oföstående. För hur ska de kunna förstå? Hur är jag funtad som saknar honom? När de säger negativa saker om honom vill jag inte höra, vill inte. Jag kan aldrig få dem att förstå att det fanns fina sidor också... Vill inte att de ska se honom som ett monster, vilket de gör. Jag kan inte förneka något som har hänt, för det har hänt. Och ja, det har varit skitjobbigt! Men det har funnits så många helt underbara stunder också, av den djupaste ömhet, omtänksamhet och omhuldande kärlek. Ja, det var så - också. Och ja, de negativa sidorna övervägde. Därför tvingades jag ta det här beslutet. Tvingades, för att jag måste. Till slut orkade jag lämna. För att jag måste. Och så ska det förbli. Jag kommer inte att gå tillbaka. Men låt mig sörja. Ge mig den rätten.

Mulleman
tis, 2014-01-28 - 00:26

Du har absolut den fulla rätten till all tid du behöver, utan skuld och utan att bli övergiven eller dömd. Du ber så fint, så innerligt om precis det som betyder... din rätt att få sörja det du faktiskt förlorar i ditt liv.
Jag såg nu sent om natten att du var inne här, många tankar har gått till dig i dag och i kväll. Blev så väldigt glad över att du svarade och det du skrev som svar/reflexion till det jag skrev till dig tidigare. Jag skulle så innerligt önska även dig det jag och Mt har idag. Jag tycker om den "ton" du beskriver ditt liv tillsammans med honom. Det känns så fint och respektfullt trots det som är idag. Jag har under många år använt mig av följande omformulering av en fras "Det är så mycket lättare att tillrättavisa någon, än att visa någon tillrätta". Tänkvärt tycker jag. Människor som ger goda råd eller tycker din man bara är dålig gör det förmodligen som tröst och stöd. Men då borde man samtidigt inte sudda ut eller förminska sånt som, precis som du så fint beskriver, har varit just det... fint tillsammans. Ingen pekpinne från min sida detta, jag lever utifrån devisen om att det goda finns i grunden tills motsatsen eventuellt bevisats.
Nu vill jag bara sända dig styrka i ditt beslut. Jag tror du gör alldeles rätt.
Sänder dig en fin och innerlig kram och önskar dig en god natt och en ny dag med ny styrka. En vän, på mitt sätt/Mm.

Yogi
ons, 2014-01-29 - 10:04

allt som har hänt. Och all hjälp jag har fått här. Det är här jag har fått det stöd som har hjälpt mig framåt i processen som har lett fram till det beslut som jag djupt inne i mig själv visste måste fattas. Det är här jag har mötts av förståelse, kunskap och respekt för mig själv, mina tankar och min ambivalens. För det känner jag den djupaste tacksamhet. Flygcert, Lilleskutt, framtidsdrömmar mfl som har och har haft upplevelser så lika mina, där alkohol och "psykisk misshandel" varit en del av vardagen. Mt med sin värme och förståelse, Mm, Adde, Berra med stöd och sanningar från "den andra sidan" och alla ni andra som delat med er av erfarenheter, tankar och reflektioner... Jag blir inte betraktad som ett offer här, blir heller inte dömd. Det är så skönt, så fritt. Jag kan skriva precis det jag känner här och nu och möts av förståelse, empati, sympati och tillit till att jag mitt i allt kaos är en person med egen kraft och förmåga att själv fatta rätt beslut men att jag måste få låta det mogna, ta tid och ta det i min egen takt. Jag har inte ord som räcker till för att beskriva den förundran och glädje jag känner. Det är verkligen helt fantastiskt... Jag kunde aldrig ana det när jag började skriva här. Ni alla har funnits med mig hela tiden, vandrat vid min sida och gett mig kraft som vuxit fram genom att acceptera alla känslor, lära mig om de mekanismer som finns i det här, lära mig och acceptera att jag bara kan hjälpa mig själv och barnen, acceptera att jag måste släppa taget. Ja listan kan göras lång. Vad kan jag säga? Tack.

Det här är inte lätt. Det är verkligen inte det. Men mina känslor är inte stormiga. Inte turbulenta. Jag känner ett lugn och en trygghet i förvissningen om att det här är rätt. Jag känner en sorg, som är lugn och stilla. Ångest har jag, och den kan vara kraftig, men den är avledbar. Den går att hantera. Jag vet absolut ingenting om framtiden, men jag oroar mig inte. Det är skönt. Det är inte över förrän den officiella flytten om en månad. Vet att det finns en risk att det blir turbulent då, men jag tror faktiskt inte det. Jag pratade med honom i telefon två gånger igår. Han hade en helt vanlig kompisröst och vi pratade om vardagliga och praktiska saker. Det väcks ingenting. Det kanske är så att jag inte älskar honom? Det kan vara så. Det känns som om vi kommer att kunna göra det här på ett bra sätt. Jag tror att vi kan bli vänner, han kommer förmodligen att fortsätta att ringa och vilja prata om allt möjligt, ungefär som han gör med sin dotters mamma. Han har samma röst till henne och de har tät kontakt. Hon och jag också, hon är ungefär som jag. En bra tjej ;). Det kanske är så det kommer att bli. Det skulle kännas bra, för jag bryr mig ju om honom och skulle önska att vi kunde vara vänner. För det var vad vi var i början.

Nu ringde han igen! Ett bra och konstruktivt samtal om fördelning av möbler och praktiska frågor kring flytten och att han ville låna hunden ett tag. Helt ok. Vänskapligt. Det känns hoppfullt för framtiden. Känns konstigt när jag tänker på hur det har varit, hur destruktiv vår spiral har varit. Det finns ett lugn hos oss båda, känns naturligt att prata. Som om vi är gamla vänner som känner varandra utan och innan. Så vill jag att det ska fortsätta. Kanske kan det bli så? Hoppas.

Skulle nog vilja prata med någon om allt. Få hjälp att jobba med mig själv. Inser ju att det finns saker hos mig som gör att jag går in i relationer som inte ger mig det jag behöver, där jag blir förminskad och tagen för given. Att jag efter alldeles för mycket kämpande till slut måste avsluta för att jag far för illa. Att jag själv måste försöka stärka min självkänsla och börja respektera mig själv och försöka tro att jag också har ett värde.

Framtidsdrömmar
ons, 2014-01-29 - 11:44

Jag håller med dig i allt du skriver. Känner precis så som du beskriver att du känner. Jag befinner mig på samma stig som du just nu, den officiella flytten är inte klar. Dock är den STORA korsningen avklarad- flytten från den gemensamma boendet. För mig har alla farhågor hittils varit obefogade- det har gått över förväntan. Dock väntar jag bara på det stora bakslaget, kanske kommer det eller också så gör det inte det. Känner mig rustad för att kunna möta de i så fall. Jag är så stark i mitt beslut just nu- känner mig fri på nåt konstigt vis.
Att man genom forumet fått möjligheten att vara förtvivlad, ledsen, arg, tjatig, ältande och hoppfull har också stärkt mig. Här har ingen dömt mig.
Jag har ER här på forumet att tacka för att jag är där jag är idag.
Vi kämpar tillsammans Yogi! Flygcert har visat vägen! + alla ni andra som stöttar och skriver i trådarna. Alla kommentarer lyfter mig och gör att man känner sig sedd.

Jag har under en längre tid haft kontakt med en teraput på familjerådgivningen. Om du frågar mig så tycker jag att du ska söka professionell hjälp för det är skönt att prata med någon utomstående.
Kram!

Yogi
fre, 2014-01-31 - 10:53

Det har gått över förväntan i kontakten med min ex-sambo. En neutral, vänskaplig samtalston. Vi pratar om praktiska saker, vem ska ha vad ur bohaget etc. Vi har också berört hur rätt det här beslutet är, även om det är ledsamt och tråkigt på mer än ett sätt. Det känns skönt. Jag känner mig...lätt och fri. Han smsar och ringer flera ggr om dagen om allt möjligt som rör sig i honom, det handlar om frågor kring hans läkarkontakt, besvikelse över några vänner, något jobb han tänker söka, besöket på beroendecentrum på måndag mm. Jag har lovat att skjutsa honom dit eftersom han inte har någon bil och det råkar passa precis med ett möte jag har i samma stad vid samma tidpunkt. Jag tänkte först inte göra det, av rädsla för att något skulle väckas upp mellan oss, men det är absolut inte känslan nu och det känns därför ofarligt. Kanske det också handlar om mitt kontrollbehov, att se till att han faktiskt går dit, för att det är viktigt för hans skull. Möjligt att det är så, men jag är i alla fall medveten om att det kan vara så och jag har nu valt att göra det i alla fall. Ångrar han sig så är det inte mitt problem.

Jag har tänkt mycket på hur jag och barnen ska kunna gå vidare efter allt som har hänt. Jag tänker att även de har behov av att få prata om hur det har varit och hur de har upplevt allt. Vi behöver också hjälp att prata tillsammans och försöka hitta tillbaka till den tillit, närhet och kärlek vi hade till varandra. Jag har ju ett självklart ansvar gentemot dem och jag förstår att de många gånger har blivit besvikna på mig, svikna av mig... Vi kan prata om det, men jag tror att vi behöver hjälp för att hitta fram till den styrka vi hade tillsammans innan allt det här hände. Det känns övermäktigt för mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag känner ett behov av att sitta på "de anklagades bänk" och ge dem möjlighet att vara arga på mig, säga sanningen till mig, skuldbelägga mig. Jag tror att det måste komma ut först, innan vi kan gå vidare. Jag vet att de är glada för att jag lämnar, men osäkra på om de vågar lita på att det är definitivt den här gången.

Min 19-åriga dotter försöker hela tiden uppmuntra mig till att göra roliga saker, tänka på mig själv och allt det där som jag alltid gjort med henne, men rollerna har blivit lite ombytta. Jag vill att hon ska lita på att jag mår bra, att jag är stark och att jag klarar mig... Min 15-årige son har alltid varit omhändertagande och ansvarstagande, vilket självklart har förstärkts nu. Han vill försäkra sig om att jag har det bra, han har till och med köpt en bil (först tänkt till honom själv inför körkortsdags) som han nu berättat att han håller på att reparera så att jag kan ha den till jobbet, så att jag kan sälja min egen bil och betala skulder med... Min lille gubbe...började gråta när han berättade det och försäkrade honom om att jag inte kommer att behöva sälja min bil utan att han ska tänka på sig själv och ta hand om bilen i sin egen takt så som det var tänkt från början. Han vill så gärna ta hand om mig och jag vet att det känns bra för honom att hjälpa till och känna att han bidrar...men jag vill ju inte att de ska behöva känna så! JAG ska vara den som tar hand om DEM! Men hur kommer jag dit?
Yngsta dottern, 14-år, är ju den som kan bli arg och inte visar så mycket hänsyn, vilket är bra. Där kan vi mötas i ilska och besvikelse, sorg och oro. Där blir det både enklare och svårare. Enklare därför att hon kan agera ut och jag får möjlighet att hantera det. Svårare också eftersom jag inte vet riktigt hur jag kan förklara allt för henne utan att "skylla ifrån" mig på ex-sambon. Jag är inte ute efter att svära mig fri från ansvar, tvärtom. Det är inte han som har svikit dem. Det är jag.

Jag vill visa dem att jag är stark och kapabel, inte ett offer. Jag vill inte att de ska ta hänsyn till mig. Jag vill att de ska kunna ösa ur sig allt och se att jag står pall för det, att jag står kvar. Jag vill slå hål på bubblan. Och hur kan jag komma dit?

Jag har tittat runt lite på nätet efter någon som kan tänka sig att träffa oss tillsammans. Har mailat förfrågan till ett ställe, men jag letar vidare under tiden. Jag har läst att en del av er andra har haft olika typer av hjälp som har fungerat bra och tar tacksamt emot fler tips. Jag ska också ringa till Kvinnohuset idag och höra om de kan tänka sig ett par träffar av den typen som jag efterfrågar. Vet inte om de gör det, men förra hösten så gick jag och yngsta dottern på ett par samtidigt men var för sig på Kvinnohuset. Ska ställa frågan i alla fall. Annars verkar allt vara så dyrt att det kanske inte blir möjligt av den anledningen... Hur gör man då?

mulletant
fre, 2014-01-31 - 14:38

att det förlöper lugnt och sakligt. Så skönt för er alla. Hoppas du hittar bra samtalskontakter för dig och barnen, det är viktigt att de får stöd i att göra sig fria från ansvar och skuld som inte hör till dem. Så klokt du tänker och handlar, du är en fin förebild för barnen. Önskar dig en lugn och fin helg mitt i allt det svåra. Kram / mt

Yogi
sön, 2014-02-02 - 10:58

Pratade nyss med U som är hans dotters mamma. Hon ringde för att höra om jag haft kontakt med honom senaste dygnet. Jag pratade med honom igår förmiddag och då var allt lugnt, som det varit de senaste dagarna. Hon berättade att han hade pratat med honom under eftermiddagen och att han då druckit sprit och tagit tabletter, vilken sort visste hon inte. Hade varit så nere och pratat om att han inte har några vänner, familj mm, att han inte orkade leva längre. Hon och hennes sambo hade åkt hem till honom lite senare men då hade han inte öppnat och sen har hon inte kunnat få tag på honom. Jag har lovat att hon ska få en av barnens nycklar under dagen så att de kan åka dit och gå in då de bor nära. Men nu blir jag jätteorolig! Tänk om något har hänt? Tänk om han inte bara ligger däckad och sover djupt, vilket var min första tanke? Usch jag vet inte om jag står ut med att inte veta... Hans telefon är avstängd. Får så dåligt samvete. Jag tror att jag måste åka dit. Fixar inte att inte veta...

mulletant
sön, 2014-02-02 - 11:25

om du känner att vill, eller behöver/borde, åka dit. OM du gör det - och inte lämnar det till U eller väljer nån annan väg - gå inte dit ensam! Gå tillsammans med U om möjligt. Hans liv är inte ditt ansvar. Med all respekt, kram, kram / mt

Yogi
sön, 2014-02-02 - 15:04

åka dit... Kunde inte stilla min oro. Åkte dit med U, han sov djupt men var vid liv i alla fall :)
Han hade tömt hela burken med lugnande, tagit tre sömntabletter och en karta med en annan sorts lugnande, båda mycket milda sorter...+tre starköl. Han hade nog ramlat i trappan, var svullen i hela pannan och ögonbrynen, blåsvart över ena ögat, munnen och käken svullen och benen och båda knäna fulla med blåmärken. Han mindes ingenting. Jag ville skjutsa in honom till beroendecentrum akut, men han ville bara sova så det fick vara ok så. Jag tog med lite saker som jag behöver och åkte "hem".

Tycker så synd om honom...han har verkligen ingen. Inga riktiga vänner, bara fyllekompisar, ingen familj... Jag har så mycket mer än han, jag kommer att klara mig bra. Är maktlös, kan inte göra något för honom. Jag kan vara hans vän, men jag varken kan eller vill ta något ansvar för honom. Men jag vill kunna hjälpa och stötta honom... Men jag vet inte om jag kan det om jag samtidigt ska kunna resa mig själv...