av Berra

Ångesten tar mitt liv...

konstnären
mån, 2014-02-03 - 14:09

Kan bara hålla med dig, det är ju mig du skriver om. Jag är alkoholallergiger.
Sist jag drack i september varade min ångest över 14 dagar, gången innan 10 dagar.
Blev alltså bara värre och värre. Det som håller mig ifrån nu är just denna ångest.
Tänker inte bjuda in honom eller henne. Själv gick jag till läkare och trodde jag
var deprimerad men allt det där och självmordstankar berodde på en sak alkohol.
Känner mig otroligt fri just nu, inga depressioner, inga tankar på döden, jag vill
bara vara. Nästa vecka blir det 5 månader, kanske inte så mycket men jag är glad och
stolt. Tänk att jag var tvungen att riktigt kraschlanda för att inse. På något sätt
är jag glad för det.
Ha det bra
Konstnären

Bea-Li
tis, 2014-02-04 - 17:03

Innan jag hittade din tråd här så kunde jag verkligen inte förstå hur jag kunnat må så dåligt. Men nu inser jag, alkoholen ger mig ångest, inte det jag gjort eller inte gjort eller sagt eller inte sagt. Utan själva alkoholen. Att alkohol är ångestframkallande visste jag ju men poletten har inte trillat ner. När jag var 20 drabbades jag av depression och ångest vilket jag nu inser vidmakthölls av att jag festade flera gånger i veckan. För att döva, säkert, men också för att jag verkligen gillade att dricka. Men då kopplade jag inte ihop alkoholen och ångesten. Nu, när jag inte dricker så ofta, och mestadels är fri från ångest, blir det så tydligt! Tack, Berra, för att du hjälpt mig inse detta!

Berra
tis, 2014-02-04 - 23:46

..att hjärnan inte hinner med att registrera allting, allt man säger, allt man gör, och de intrycken man får under kvällen.

Ibland så "fyller hjärnan" i de händelser det finns luckor i, och det blir inte direkt sammanhängande.
Till vissa saker finns det logiska förklaringar, till andra verkar det vara en rent nonsens.
Ens inre tankar som bara var en tanke, kan ha varit en verklighet, eller?

Och sådant som den inte registrerade, bara en sådan sak som att reflektera på minspel, om någon t.ex visar ett förakt med hela sitt ansikte,
så är det inte säkert att man har reagarat på den alls, utan bara kör på som vanligt...
Eller tvärsom, man överreagerar och frågar varför du ser så j-vla sur ut då?
Ja, vilket gjorde jag nu då..?
Kommer jag ihåg, eller är det bara ett hjärnspöke?
Vad är sanningen, hände det något eller inte, borde jag ha reagerat?, hur uppfattade min omgivning mig?

Såg någon när jag halkade på dansgolvet, eller välte ur någon annans öl på bardisken, eller när jag drack ur någon annans glas?
Om de såg, visste de att jag gjorde det med flit, eller inte, gjorde jag det med flit???
Kom svaret från mig att jag gjorde det medvetet bara för att skojsa till det, var det roligt, uppfattades det som roligt?
Var det någon som skrattade, åt mig?

Det gick väldigt mycket pengar den här kvällen, hur mycket drack jag, vad kostade ölen, vad drack jag innan vi gick ut, hur mycket blev det?
Det låg en kontokortsslip i min byxficka på 500 spänn som jag har signerat, men inte med mitt kontokortsnummer?, vems var den?
Och hur mycket blev då min slip på...
Hur kom jag hem, samåkte jag med någon?

Vem var det som blev så sur, och på vem, var det mig hon/han blev sur på?

Ja ni märker hur hjärnan får totalspel dagen efter en brakfylla, det blir mest frågor, och väldigt få svar...
Och kommer det mot förmodan upp någon minnesflash, så brukar den inte lösa något, utan tvärs om förvärra saken...
Det brukar sluta med att man sitter där och stånkar och undrar varför gjorde jag eller sade jag så för..

Man försöker byta ämne i hjärnan, och tänka på något trevligare, men svosch så kommer det över en i stora vågor igen.
Det verkar som om hjärnan försöker knyta ihop alla lösa ändar till en hel story, men det funkar ju inte när det finns stora luckor i minnet.
..och så försöker man byta tankar till något trevligare istället, pa-dam så brakar det in någon ny grej som hände under gårdagen, stön!

Det är helt sjuka tankar, och man kommer inte ifrån dem tills tiden och färskheten får dem att hamna i ett sorts bakre arkiv,
och det kan ta många dagar, och stressen över att måste möta de övriga festdeltagarnas blickar vid nästa tillfälle håller på att få en att krypa ur skinnet.

Man mår inte bra under den här perioden, eller rättare sagt man mår helt enkelt skit,
inte för att bakfyllan i sig får mig att må illa, utan det är ångesten som får mig att bli illamående.
Man har svårt att kunna koncentrera sig när tankarna flackar fram och tillbaka med ångetsattackerna, man vill helst isolera sig eller möjligen
göra fysiska saker som går per automatik, t.ex städa, klipp gräset eller måla huset, staketet etc., men det får inte kräva någon som helst motgång eller koncentration för då tappar man tålamodet på en gång.
Pratar gör man inte med sin omgivning, utan man möjligen ältar gårdagens händelser med ett muttrande för sig själv, f-n, skit också osv...
Man kan plötsligt fastna i ett pillrande med någonting helt oviktigt men som just för tillfället ger en tankeomgång som kan kännas något lindrande.

Detta kan fortgå i dagar, och isolering mot alla de andra kan vara ganska så brutal, man vill vara ifred och skämmas klart på något sätt.
Bestraffningen är total och man har oftast ingen som helst matlust, utan bara äter för att alla andra gör det.
Utmattningen kommer efter ett par dagar när man har haft det svårt för att somna, eller vaknar mitt i natten med ett ..NEJ!
Kroppen har snärjt in sig i de svettiga sängkläderna och man håller på att kvävas på både ett yttre och inre sätt.

Till slut så lovar man sig själv, jag ska absolut på inga som helst sätt någonsin i hela mitt liv mer dricka en endaste droppe med ett alkoholhaltigt innehåll, aldrig någonsin mer, inte ens titta på en flaska längre...
Jag ska gå i kyrkan, vara snäll mot barnen, och klappa gamla tanters små knähundar, och bli vegeterian, flytta utomlands, springa Marathon baklänges i för trånga träskor, åka vasaloppet på bakhala skidor, skänka pengar till röda korset, donera en njure, limma fast vartenda granbarr på fjolårets julgran osv osv ...om jag bara slipper dessa hemska ångestattacker, jag lovar!

Det går en vecka, och attackerna avtar långsamt, det börjar kännas lugnare i kroppen, och jag duckar inte varje gång jag går utanför dörren längre.
Det blev ingen som ringde och avsade sig min bekantskap, ingen som krävde mig på pengar osv osv...

Jag klarade det, tänker jag, den här gången också, tj..ooooo...heeej, leverpastej, jag är fri i sinnet, eller?

Det går några dagar till, det börjar närma sig helgen och det planeras för fullt runtomkring mig, fest??
Njae, svarar jag, det blev lite tungt förra helgen, har inte riktigt hunnit återhämtat mig ännu, butterkalle, jag?
Självklart inte, men jag tänkte nog att....., nejdå jag har inget speciellt bokat, men tänkte i alla fall att...
Äh, ska funta på det, men räkna inte med att jag ko...., nja kanske...få se..., äh men vad fan...

..och sedan är ekorrhjulet igång igen, rock'n roll se upp här kommer Berra igen, och nu jävlar ska här partas!
Black Sunday, here we go again...och allt börjar om från början igen, åååångest!

Så här såg det ut i många år för mig, i stort sett vartenda helg, och mycket värre under storhelger, semesterar etc...
Av veckans 168 timmar, var det kanske 4 timmar lajbans, 120 timmar med svår ångest, 24 timmar med lättare ångest, 20 timmar med en övergång från ångest till förväntan..
Det är 2,3% av min tid som jag tillät förstöra de andra 97,7% av mitt liv, är det en bra ekvation det?
En kul del sabbade 43 gånger mer än det smakade, jag måste ha varit hjärndöd vid det laget,
att jag inte förstod att jag körde hela min livsstil ända ner i avgrunden, gång efter annan..

Att alkoholen har den kraften att totalt förvrida ens omdöme så pass mycket, det är en av de grundläggande delar som jag funderar mest på idag.

Idag en tillnyktrande alkoholist på nya spår, som aldrig får glömma min egna historia, den är livsviktig för mina framtida val,
Aldrig, aldrig glömma att jag är en beroendepersonlighet som lätt kan falla för vilken sorts beroende som helst, bara jag får öva tillräckligt länge.

En livserfarenhet som jag har upplevt i praktiken, jag som trodde att så länge jag bara håller mig till öl, så blir jag ingen alkis..

Alkoholen är listig, lömsk och stark, undervärdera den aldrig oavsett dess koncentrationer eller i vilken miljö den drickes under.
Mängder och tillfällen är det som gör den oss alla jämlika inför, fattig såväl som rik.
Vissa åker dit tidigare, en del andra kanske aldrig....

Men jag tror ändå att det viktigaste för oss alla, är att våga ifrågasätta om mitt drickande har fått konsekvenser för mig.
Inte jämföra mig med alla andra, utan bara förhålla sig till mig själv, påverkas mitt liv av mitt drickande, gör jag små ändringar som jag egentligen inte skulle ha gjort om jag inte drack..?
Förändrar jag mitt levnadssätt så att det anpassas till mitt drickande, att jag t.ex. inte kan hämta barnen en lördagskväll med bilen?
Även om det känns som små ting, är det ändå inte bara toppen av ett isberg som gömmer sig under ytan?

Om man bortser ifrån allt det där "positiva" som man upplever med alkoholen, finns det ändå inga avkall eller negativa saker som vi har glömt bort?

Jag har inte glömt bort ångesten, den finns där och förföljer mig hela tiden, enda sättet att hålla den stången, är att fortsätta vara o-full.

Det är inte tråkigt, det var ju det här livet jag hade innan jag blev alkis, och vem sade att livet sög då?

Många tankar, och så lite tid, go'natt mina forumvänner, mina o-svettiga sängkläder kallar på mig, en annan sak jag uppskattar i nykterheten.

/Berra

Adde
ons, 2014-02-05 - 05:36

Berra för att du får mig att minnas. Idag ska jag vara nykter oavsett vad som än händer för till den ångesten vill jag inte tillbaka.

konstnären
ons, 2014-02-05 - 08:22

Ryser lite när jag läser ditt inlägg. Jag varken kan, vill, eller får återgå
till min ständige följeslagare, ångesten på grund av alkoholen. Idag kan jag
tycka det är tur att jag hamnade där jag gjorde, svarta, svarta hålet.
Jag kan nästan nudda vid den ångest jag hade då dygnet runt sista tiden. Bara
hällde i mig sista tiden, men det vet jag nu att i slutet hjälpte inget mot
ångesten hur mycket jag än drack. Så det var min botten. Jag går väl inte precis
och sjunger av lycka, men jag tycker livet är o.k. med med och motgångar. I början
var det jobbigt att lösa problem när man inte fick ta ett glas innan, men sakta
men säkert börjar det funka. jag ska inte lura mig själv flera ggr.
Undrar vad jag ska hitta på när det blir 5 månader nästa vecka något kul i alla fall.
Ha det gott
Konstnären

Pellepennan
ons, 2014-02-05 - 13:55

Och därför blir jag så oerhört glad när du tar dig tid att påminna mig om allt Berra!
Att du fortsätter att dela detta med oss här, visar på din generositet. Du kunde ju lika gärna
packa allt i en kommande "bestseller" och njuta av ålderns höst ;-)

tack Berra!

//PP

Berra
sön, 2014-02-09 - 13:29

Har sovit på soffan inatt, sparkade på dottern som sov i andra änden av soffan varje gång jag sträckte på mig.
Öm i kroppen stapplade jag ut i köket efter frugans påmaningar om att fixa frukost, diskbänken full av smutsiga vinglas och geggiga chipskålar...
Ha! Tänkte jag, här hägrar ingen bakfylleångest, tre av de fyra glasen hade inte innehållit något med alkohol, och de fjärde glaset hade väl fyllts kanske tre fyra gånger under hela gårdagen, inget brakkalas hör inte, utan en vanlig lugn lördagskväll med familjen.
Det var inget problem att tömma diskmaskinen, fylla upp den igen och sätta på kaffehurran, hade visserligen en enorm huvudvärk, MEN...
..jag visste i alla fall vad den INTE berodde på, möjligen att jag har gått och hissat snor i ett par dagar, förkyld alltså.

Pratar ofta om min "frihet" att känna att jag har min egna makt i behållning, och vem är det som styr detta?
På jobbet chefen, hemma frugan osv, känner jag att jag har kontrollen där?
Nej kanske inte, men det finns något ännu viktigare, att ha kontrollen inom mig själv, jag bestämmer hur jag mår,
Inte alkoholen som bestämmer hur jag mådde igår, och hur jag mår ännu sämre idag, ingen ångest, ingen inre skuld till mig själv.
Idag mår jag bra, trots snorigheten och huvudvärken, min hjärna känner ingen ånger, inga luckor att behöva fylla igen.

Ute är det pissväder men det bekommer mig inte, trots att det är dunkelt inomhus så känns det ändå mysigt på något sätt.
Det viner till runt vindbrädorna på husknutarna, har absolut ingen längtan till att behöva gå ut, tänker på min granne som verkligen MÅSTE gå ut oavsett väder,
Men så är vi inga hundägare heller, tog hand om syrrans hundar en jul för några år sedan, var ute tidigt på mornarna och sent på kvällarna,
Belöningen blev åtta kallblöta tassar i fotänden av sängen och ett och annat slick mellan tårna.
Söta ja, men inte min cup of tea, jag är defenitivt en kattmänniska, jag proklamerar den egna fria viljan hos ett djur, inte den som lyder minsta lilla vink.
Men oinskränkt kärlek får man av alla djuren, om man behandlar dem rätt och har förståelse för deras instinkter och behov.
Många hundägare kan bevittna om hur deras jyckar förändrar beteende emot dem när matte eller husse är fulla, de har känningar av vibbar som inte vi människor förstår, kanske är det kroppsrörelser eller uttal som de ser och lyssnar på, men märker det gör de alltid, sedan är det bindningarna som styr till flockledaren oavsett hur den bete'r sig.

Det finns saker som vi inte har kontroll över, och saker som vi kan ta kontrollen över...
Vi bör ta kontrollen över det vi behöver ta kontrollen över, allt det andra kan få bero.
Jag tog kontrollen över mitt liv, och fråntog alkoholen härskartekniken, den är lömsk stark och manipulativ, och väldigt dominant.

Det är min frihet en söndagsmorgon, dag kväll och natt, ja förresten hela helgen...

Berra

koggala
sön, 2014-02-09 - 19:08

Mitt första inlägg på forumet. Denna tråd har hjälpt mig mycket sedan jag tog beslutet att skilja mig från flaskan i tisdags. Det har varit ett långt och (för det mesta) olyckligt äktenskap så nu får det vara slut för gott. Jag känner igen mig i mycket av det skrivs. Imorgon har jag mitt första besök på öppenvården med enskilt samtal, både bävar & ser fram emot det.

Berra
tis, 2014-02-11 - 09:27

...och välkommen, häftigt nick du har, läste först ko-galen.
Jahopp tänkte jag här har vi en som tycker om kossor, men läs om och läs rätt.

Ja jag har hängt här länge, kanske allt för länge, men vågar inte lämna forumet för jag tror att jag ska glömma mitt livs viktigaste beslut.
VARFÖR jag valde att bli nykterist, måste påminna mig dagligen.

Det är verkligen en livshändelse som vänder upp och ner på allting,
det mesta ligger i det egna tänket. Inte tänka alkohol.
För när man har blivit alkis så går alltid tänket på att dricka alkoholen i första hand, den har tagit ifrån mig den fria viljan att orka bestämma över mig själv.

Därför tror jag på att bli nykterist handlar om att lära känna sig själv och vilka egentliga behov jag har undertryckt under alla år.

Det är lite läskigt att lära känna den jag egentligen borde ha varit hela tiden.
En sorts mindfullness jag inte trodde var viktig från början, vilket nu styr mitt liv helt och hållet.

Så det är som att gräva efter guld på ett minfält.
Ibland smäller det ibland känner man sig rik.
Men jag kan inte sluta gräva i mitt inre det finns så mycket som måste upp i ljuset och spricka sönder som alla troll gör när de blir exponerade.

Så går livet vidare. Om än så bara en helt vanlig tisdagsmorgon.
Lycka till med besöket!

Berra

koggala
tis, 2014-02-11 - 16:50

Ni som varit med längre än jag, när brukar suget & sorgen över ett liv utan alkohol sätta in? Idag är det 1 vecka sedan jag tog beslutet att försöka rädda mig själv & min familj från undergång & jag måste säga att hittills har det varit skrämmande lätt att avstå alkohol. Antar att det är någon slags smekmånad med mitt "nya jag"? Det enda jag märkt är att jag har svårt att somna på kvällarna, förr brukade jag slockna på soffan vid 21 & sedan ruskade hustrun upp mig 30 minuter senare & uppmanade mig att flytta till sängen. Trots det vaknade man på morgonen som en urvriden disktrasa. Nu är jag VAKEN, social & umgås med min underbara fru till 23-tiden, går & lägger mig (direkt i sängen), somnar kanske vid midnatt för att sedan vakna vid 6-tiden UTVILAD!! På jobbet tror de andra att jag går på uppiggande droger för att jag varit så pigg, positiv & alert den senaste veckan. Haha de skulle bara veta att det är först nu jag INTE går på gifter!! Jag har ju trots allt krökat rätt hårt i kanske 15 år av vilka de 2 senaste jag knappt blivit nykter mellan påfyllningarna.
Lustigt att "reptilhjärnan" gör sig påmind. Igår kunde jag sluta lite tidigare på jobbet för att jag var nykter & jobbade undan snabbare än någonsin tidigare. Under en tiondels sekund tittade jag på klockan & tänkte "- Yes, då hinner jag förbi bolaget innan jag skall hämta ungarna!". Detta följdes av ett konstaterande att "- Ja du lille vän, FÖRBI bolaget skall du åka - UTAN att stanna!"

Berra
tis, 2014-02-11 - 23:31

Jo visst tar det tid innan man slutar associera allting med att ta sig ett glas, när alla tillfällen ges precis hela tiden.
Ibland känns det som aldrig tillfällena någonsin tar slut, man har kopplat nästan allt till sitt drickande.
Jag har tidigare skrivit att kroppen "minns" alkoholen ca tre veckor, det var den ungefära tiden för mig.
Resten av allt annat sitter nog tyvärr i hjärnan, och den kan ta olika tid för olika personligheter,
Det jag kan säga att den tar betydligt längre tid än vad kroppen har i sitt minne.

Att bryta gamla ovanor med att koppla allting ihop med alkoholen....det tar sin tid.
Precis som du så är jag en person som lätt ska vara effektiv och tajtplanera allt, hinner förbi bolaget, nej vänta nu!!!

Ölen på fredagseftermiddagen efter en veckas hårt arbeta, det är jag väl värd, eller?
Den bästa maten är en köttbit som kräver ett dyrt gott glas rödvin, eller?
Restaurantbesöket får inte slösas bort med att dricka Loka, eller?
After Work hör det väl till att man att man klämmer ett par bärs, eller?
Middagsbjudningen förväntar man sig att värdparet ska bjuda på gåbortpresenten som var ett par flaskor vin, eller?
Alla festligheter kräver att avfiras med en flaska bubbel, eller?
En dubbel espresso ska väl avnjutas med en dyr Konjak, eller?
Whisky är en mandomsprov som inte kräver någon som helst anledning alls, eller?
Till juletid är glöggen ett måste, flera anledningar i veckan, eller hur?

Osv osv, allt är bara anledningar för att rättfärdiga att få ta sig ett första glas, glasen därefter är bara en sorts rutin för att man väl har givit sig själv tillåtelse att dricka, så är det bara synd att slösa bort en sådant ypperligt tillfälle att inte få fortsätta.
Fredag, Lördag och matlagningsvinet på Söndagen, Måndagen håller vi upp, onsdagen är lillördag och tisdagen och torsdagen är ju väldigt nära den dagen, så de räknas nästan inte, man tar ju det lugnt för det är ju mitt i veckan, man ska ju jobba morgonen efter, jaha, och vem lurar vi idag så?

Varje gång vi tillåter oss en dryckesstund, är det som att skjuta fram alkoholisten i oss, lite närmare tillfälle för tillfälle.
Varje gång vi rättfärdigar vårat drickande så hänger beroendet i ett litet snöre bakom oss, och det kortas av för varje gång.
Vi bestämmer på något sätt själva hur långt vi ska tillåta oss försjunka innan vi till slut upptäcker att vi tar inga beslut längre,
Vi är fast i någonting vi inte trodde skulle drabba oss, vaddå jag en alkoholist.
Bara ordet alkoholist är så negativt förknippat med våra egna föreställningar om hur det är att vara alkoholist, att vi inte ens kan se
Hur den ser ut ens i vårat egna perspektiv, man behöver inte vara en lodis som bor på parkbänken.
Vågar vi se den moderna varianten av en alkoholberoende personen, den kanske finns i närmaste spegel.

Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning.
Okey där livet fungerar inte längre, vad kan jag göra för att ändra på det, vilka uppoffringar behöver jag göra för att det ska fungera bättre.
För några kanske det fungerar att stålsätta sig varje gång de dricker för att fortfarande ha kontrollen kvar, men har de någon njutning kvar då?
Vi andra som vet hur en en blöt kväll slutar, har nog inte så många andra alternativ än att totalt ge upp alla möjligheter att kunna dricka på ett tag framöver.
Vi har ett felaktigt dryckesmönster, det är inlärt och väldigt svårt att bryta sig loss från, en gång tagit ett glas, hämningarna släpper och det är fullt ös, igen.

Så är mitt läge, jag har tagit ett uppehåll, men kan för tillfället inte se hur jag någonsin ska kunna dricka alkoholen igen.
En total omvändning skulle kanske lösa det, men jag är jag, och jag vill inte ändra på mig så totalt, är ganska nöjd med mitt sätt att leva just nu.

Så jag ser tiden framöver, kanske kommer det en lösning, eller inte....
Jag älskar förförelsen av alkoholen och faller platt varje gång, den gör mig störst, bäst och vackrast, och vem älskar inte den känslan?
Men verkligheten är en helt annan, och den återkommer till mig dagen efter i stora skuldvågor, jag skäms över den jag inte är, eller trodde jag var.

Därför är det bättre att leva kvar i verkligheten varje dag, om den inte är så bra som du trodde, så är det där du ska göra förändringen,
Inte fly ifrån den hela tiden.

Därför har jag mer ork att vilja tänka i nya tankebanor, det ger en inre själavandring som är en verklig upplevelse, en positiv sådan.

Berra

Adde
ons, 2014-02-12 - 05:39

Berra :-))

Och så viktigt det du skriver, där jag inte lyckats förklara på ett enkelt sätt, hur det är att kapitulera eller lämna över :

"Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning"

konstnären
ons, 2014-02-12 - 07:59

Jag kan känna lite sorg efter 5 månader. Sorg över att jag inte kan hantera alkohol.
Det är allt eller inget. Tog månader innan jag insåg att jag var tvungen att ge upp.
Nu känns det inte som ett tvång, tvärtom som en befrielse. Det var inte lätt i början
och jag försökte och försökte dricka normalt. Funkade två första gångerna, tredje gången
var en skjuts rakt ner i h-vetet. Så var det för mig i alla fall, men det är nog först nu
jag inser att jag ska och vill verkligen leva utan A. Drogen är stark som alla känner till
här inne, jag kände mig maktlös. Men ändå tog jag kommandot, och det är värt det för mig.
Jag hade två val leva eller dö. så illa var det. Nu har jag valt livet och jag är som en
nyfödd kan stanna upp och titta på små saker som inte betydde ett jota innan.
Kör på som du gör nu strongt av dig
Ha det bra idag onsdag
Konstnären

Mic99
sön, 2014-02-16 - 19:54

Ångesten är värst.....

Har åerigen (har glömt för vilken gång i ordningen..) förstört precis ALLT!

Fattar inte hur det går till/vad son händer med mig....

Men när det är som Bäst...så är det som en manisk känsla kommer som jag inte kan hantera....jag förstör allt!!

Allt som byggts upp, raseras på en kort sekund...allt jag kämpar för allt jag kämpar EMOT

Allt bara sveper över mig..kan inte hitta vägen ut....

Skulle göra precis vad som helst för att slippa detta....och Ja

Jag är rädd.....rädd för ångesten som jag vet kommer.....i natt.

Du har fått mig att kämpa vidare Berra,,,,men snart vet jag inte....

Borde skriva så mycket mer...borde göra så mycket mer..men just nu??

Orkar inte mer...

/Mic

Berra
sön, 2014-02-16 - 21:33

Det svåraste för mig i min nykterhet har varit att ta saker för givet, att känna en självsäkerhet i min avhållsamhet ifrån alkoholen.
Det är typ slut nu, jag är frisk, jag har inget sug längre, jag borde kunna hantera drickandet i fortsättningen...

Man lägger ner garden och tänker, jag har inget problem längre...
Eller när man känner en glädje utan alkohol, så tänker man (konstigt nog) att det här kan jag göra ännu roligare..MED alkoholen.
Kan de...kan jag...(Kan-jang, Canon)
Men..det var ju så länge sedan jag hade problem, flera månader sedan, klart att jag borde kunna testa..?
Men vänta, det var ju på sommaren jag hade problem med drickat, vid grillen och på semestern, det är ju vinter nu...!
Allting är förändrat nu, jag har tagit mitt "straff", det borde vara över..
Ingenting är roligt utan alkoholen, inte ens livet, har inget kvar att leva för..
Alla andra kan ju hantera sitt drickande...
Men det är ju (någon osannlikt STOR...) fest, bröllop, femtioårsfest, student, dop, jubilar, osv, once-in-a-life-time-grej..osv
Det är synd om mig, jag har tråkigt, blivit arbetslös, pensionär, någon har dött, bilen har gått sönder, tipset gick inte in..osv..
Ingenting händer, alkoholen gjorde att det alltid hände något...
Förändring?, det kan jag göra imorgon...

När man tänker så, så är det samma tankar som en bantare/rökare har för sorts undanflykter, alltid en stycken mer motivering som gottgör sitt handlande, kommer det upp en motivering till som talar emot, så finner man snart en annan extra som talar för.
Och när det inte räcker till så låter man känslorna tala, allting blir bättre, om jag bara....
I morgon är en annan dag, inte idag, men dagens handlande påverkar morgondagen och kanske fler dagar till med ångesten.

Räkna in nackdelarna, uppväger den lilla stunden av kemisk lycka allt det andra, alla andra dagarna, nätterna med kval..?

En annan sak som händer när man har tagit första glaset är....det spelar ingen roll längre, har jag tagit det första glaset kan jag ta det andra,
har jag tagit det andra är jag redan förlorad, det spelar ingen roll längre, lika bra att köra hela linan ut..
Och man dricker för att så snabbt som möjligt dölja sina tvivel, man rejsar in i dimman, för att försöka kvälja sin dåliga självkänsla.
Man liksom springer genom elden för att inte bränna sig, men det hänger likt förbannat en flamma kvar i kläderna som kan flamma upp snart igen.

Det blir en tvångstanke som inte försvinner förrän den har blivit fulländad...

Jag minns en episod i min barndom när min mor hade skickat mig på ett ärende för att handla på affären, jag fick en tia (vilket var mycket pengar då) och hade nästan sex kronor kvar efter det att jag hade betalat varorna...
På vägen hem slets jag mina våndor över att köpa en liten dinkytoysbil på Gulfmacken som låg på vägen hem, jag visste att de kostade 4,75 och jag hade pengar kvar att kunna handla den för, men att min mamma skulle bli jättearg om jag hade köpt en leksaksbil för växeln som var kvar.
Jag kunde inte låta bli, utan köpte en liten gul plogbil som jag snabbt slet ur kartongen och stoppade i fickan, på vägen hem fick jag en hemsk ångest, hur skulle jag förklara detta för henne?
Hade ingen bra förklaring utan kom hem innanför dörren, sprang fort som attan upp till mitt rum och gömde bilen under sängtäcket, gick långsamt och skamsen ner till köket och försökte förklara att jag hade tappat pappersfemman (som det var på den tiden), men mamma upptäckte ju att det var en 25-öring för mycket kvar i växeln mot det som stod på kvittot ifrån affären (glömde ju att ta bort 25-öringen ifrån bilköpet).
Hon trodde inte på mig, och jag blev ännu mer arg när min osanning höll på att avslöjas, jag ställde ju naturligtvis till med en scen och blev en omöjlig unge för att flytta bort fokuset ifrån min "stöld" från min mamma, gapa och skrek, gnällde och tjöt.
Det här beteendet var ju naturligtvis inte det vanliga för mig som normalt sett var en ganska så beskedlig unge.
Hon lät mig hållas men misstanken kvarstod ju förstås...
Jag lekte med plogbilen i smyg, gömde den under mattan när någon kom in i rummet utan att knacka, kvar satt jag på en tom matta och såg jätteskyldig ut, vad gör du?, leker..!, ja men med VAD?, ...öhh..
Mådde dåligt varje gång jag såg den för jag visste vad den betydde för mitt förtroende för min mamma.
Gick ut med den i smyg, trampade på den i sanden, rispade den med en sten i färgen för att den skulle se sliten ut innan den hamnade i kassen för de andra bilarna, min äldre bror fick syn på den långt senare och frågade när jag hade fått denna lilla gula plogbil, öhhh...öhhh..
Jag tvingades ännu en gång knyckla ihop en lögn om att jag hade fått den i födelsedagspresent av min faster, men brorsan som hade järnkoll på vilka bilar lillebrorsan hade i sin samling visste ju direkt att detta inte var sant, och ju mer jag protesterade emot anklagelserna desto mer var det helt synligt att jag enbart var en enda stor...lögnare...

Allt som förblev förknippat med denna lilla gula plogbil var enbart av ondo för mig, då, sen och långt därefter...
Jag berättade aldrig sanningen någonsin för någon, och när kvalen blev för stora en dag så gick jag ut och gömde den i soptunnan under en massa andra påsar.
"Tinget" var borta, men skuldkänslorna förföljde mig genom hela uppväxten, jag var 7 år och det minnet gav min självkänsla en hård törn.
Jag visste därefter att det enda rätta var att säga sanningen nu och för all framtid, och ingen tror på mig när jag ljuger för det syns så väl.
En egenskap jag har förhatat under hela mitt liv att jag inte har något "pokerfejs", kan inte ljuga förtroligt.
Idag anser jag det nog vara en av mina bättre egenskaper, eftersom det syns så väl när jag ljuger, så ljuger jag heller inte...

Att leva med sanningen är så otroligt mycket enklare, och skapar så otroligt mycket mindre med problem...

Att det skulle ta nästan 30 år innan jag upptäckte att alkoholen var den största lögnaren i det vuxna livet, det förstår jag fortfarande inte hur det kunde undgå mig, men alkoholen förvrider osanningen till sanning, och så länger man lever kvar med den, så förstår man den inte..

Idag lever jag närmare sanningen än vad jag har gjort på väldigt lång tid, den är skrämmande, men verklig.
Och jag kan välja om jag ska fortsätta leva i den, eller i ett fantasifullt parallell-universium.
Sagornas tid är förbi, tomtens icke-existens blev en smärtsam upplevelse, tonårskärlekar och politikerföraktet likaså...
Den enda man kan lita på är min egna existens, och hur jag upplever den, men inte ens den är sann om alkoholen får råda i den.

Berra

Mic99
sön, 2014-02-16 - 23:11

Tack Berra!

Önskar att man hade en polare som du "In real Life"

Allting hade varit Fan så mkrt enklare då...

Det du skriver.......kan man i princip lägga karbon?! papper över.........

anyway..

Just nu är mitt liv.......

Upside down

Dina ord betyder mer än någonsin.....

Ska försöka bli som du...

Kämpar!

/Mic